Muminvis

Hemulen kom klivande emot dem. Han hade tagit av sig skidorna och nosen glänste av vänlighet och värme. Nu ska vi lära mumintrollet åka skidor, sa han.
Helst inte, tack mumlade mumintrollet och drog sig baklänges. Han tittade hastigt på Too-ticki, men hon hade gett sig av, kanske för att fiska ihop en ny fisksoppa.
Man ska bara inte vara rädd, sa hemulen uppmuntrande och band fast skidorna på mumintrollets tassar.
Men jag vill inte..... började mumintrollet eländigt. Lilla My tittade på honom med ögonbrynen i vädret.
Nåja, sa mumintrollet dystert. Men ingen stor backe.
Nejdå, bara sluttningen ner till bron, sa hemulen. Böj knäna, luta framåt. Låt inte skidorna åka isär. Överkroppen rak. Armarna tätt till kroppen. Kan du nu komma ihåg vad jag har sagt?
Nej, sa mumintrollet.
Han fick en puff i ryggen, blundade och åkte. Först for skidorna ifrån varandra så långt de kunde. Sen for de in i varandra och trasslade ihop sig med skidstavarna. Ovanpå alltihopa låg mumintrollet i en underlig ställning.
Gästerna piggnade till.
Man måste ha tålamod, sa hemulen. Upp igen lilla vän, så gör vi om det.
Benen skakar, mumlade mumintrollet.
Det här var nästan värre än den ensamma vintern. Till och med solen, som han hade längtat efter så förfärligt, lyste rakt in i dalen och såg hans förnedring.
Nu kom bron rusande emot honom uppför backen. Mumintrollet stack ut ena benet i luften för att rädda balansen. Det andra benet åkte ensamt för sig själv. Gästerna hurrade och tyckte livet började bli roligt igen.
Det fanns inget upp och inget ner längre. Bara snö och elände och katastrof.
Och till slut hängde mumintrollet i en videbuske vid flodkanten med svansen i kallt vatten och hela världen full med skidor och skidstavar och fientliga perspektiv.
Man får inte tappa modet, sa hemulen vänligt. En gång till.,!
Men det blev ingen mer gång, för mumintrollet tappade modet. Han gjorde det verkligen, och långt efteråt drömde han ofta om hur det hade varit om han hade åkt en tredje, triumferande gång. Då skulle han ha svängt upp på bron i en vacker kurva och vänt sig om mot alla de andra med ett leende. Men så gick det inte nu.



På kvällen upphörde snöfallet. Det drog sig undan som en lätt gardin och sikten låg fri ända ut till havs där en mörkblå molnvägg skymde solnedgången.
Mumintrollet tittade på det hotfulla vädret som rullade fram därute. Det var som om en ridån hade gått upp för skådespelets sista dramatiska akt. Scengolvet låg vitt och tomt ända ut till horisonten och det mörknade hastigt över stranden. Mumintrollet som aldrig hade varit med om snöstorm trodde det var åska. Han intällde sig på att inte bli rädd när det första mullrandet kom rullande.
Men det kom inget åskmuller.
Inga blixtrar heller.
I stället steg en liten snövirvel upp från den vita kalotten på en av klackarna utanför kusten.
Oroliga vindkårar skyndade fram och tillbaka över isen och viskade i strandskogen. Det mörkblå växte och vindstötarna blev häftigare.
Plötsligt var det som en stor dörr hade blåst upp, mörkret öppnade sitt gap och allt blev fullt av flygande våt snö.
Den kom inte uppifrån längre, den rusade förbi utmed marken, den tjöt och knuffades som ett levande väsen.
Mumintrollet tappade balansen och rullade runt. Han fick öronen fulla av snö och blev förfärligt rädd.
Tiden och hela världen var borttappad. Allting som man kunde ta i och se på hade flugit sin väg och kvar fanns bara en förhäxad virvel av dansande fuktigt mörker.
En förståndig person hade kunnat tala om att nu började den långa våren.
Men det råkade inte finnas nån förståndig person på stranden just då, bara ett förvirrat mumintroll som kröp på alla fyra mot vinden åt alldeles fel håll.
Han kröp och kröp och snön murade igen ögonen på honom och lade sig på nosen som en stor driva. Mumintrollet blev mer och mer övertygad om att det här hade vintern funderat ut för att en gång för alla visa honom att han inte klarade sig.
Först lura honom med en vacker gardin av sakta fallande snöflingor, och sedan kasta all den vackra snön i ansiktet på honom i en storm Just då, när han trodde att han började tycka om vintern.
Småningom blev mumintrollet arg.
Han reste sig upp och försökte skrika mot stormen han slog efter snön och gnällde lite, eftersom ingen ändå kunde höra honom.
Och så blev han trött.
Han vände ryggen åt snöstormen och lät bli att slåss. Först då märkte mumintrollet att vinden var varm. Den förde honom med sig in i yrsnön, den gjorde honom lätt och gav honom en känsla av att flyga.
Jag är ingenting annat än väder och vind, jag är en bit av snöstormen, tänkte mumintrollet och släppte taget. Det är nästan som i somras. man slåss med vågorna, och så vänder man och låter sig åka inåt i bränningen, seglar i väg som en kork med en massa små regnbågar i vågskummet och landar skrattande och lite lagom skrämd i sandstranden.
Mumintrollet bredde ut armarna och flög.
Skräms bäst du vill, tänkte han förtjust. Nu har jag kommit underfund med dig. Du är inte värre än annat bara man kommer underfund ned dig. Nu kan du inte lura mig längre.
Och vintern dansade vidare med honom över hela den långa stranden, tills han stod på nosen över den insnöade bryggan och såg ett svagt, varmt ljus genom badhusets fönster.
Jaså, jag är räddad, sa mumintrollet och var snopen. Det är bra synd att det spännande alltid ska ta slut när man inte är rädd för det längre utan äntligen kunde ha roligt.

Allt lika underfundigt och poetiskt skrivet av Tove Jansson ur Trollvinter.
Hon kan verkligen uttrycka stora mänskliga händelser i en enkel och skön historia.
Tack Tove.

Medvetande

Vad är det att vara medveten? Är det att veta mycket? Nej, jag tror inte det. Att vara medveten är att vara närvarande utan filter. Du ska kunna närvara utan fördomar, utan förutfattade mening och ändå våga stå i det. Människan kan nå medvetenhet genom kärlek- och ju fler som älskar varandra desto närmare kan vi komma medvetenheten. Jag tycker så synd om människor när de sitter fast - jag sitter själv fast många gånger, men det är underbart när jag får närvara- allt har så starka färger och är vackert. Det känns som om en dimma likt en jalusin dras upp framför ögonen.

Lika fantastiskt som det är att nå närvaro, lika förfärligt är det att sitta fast och sjunka ner i en negativ känsla. Det är verkligen förfärligt när jag sitter fast- jag får ett grodperspektiv och alla verkar så fula och förfärliga. Det är förfärligt att se djävulska drag i sina kamrater - och veta att det du ser det har du. Du kan inte se en känsla som du inte själv har- om du inte lärt dig under lång tid att leva med någon som har känslan du själv inte har.

Jag arbetar mycket med att försöka vara snäll med mig själv och förlåta mig själv när jag gör fel- och kommer jag till en egen förlåtelse av mig själv så blir jag fri. Fri från den situation som jag mått dåligt av eller där jag gjort illa någon. Vilket inte innebär att jag inte hamnar i samma situation igen, men försöker göra rätt nästa gång - ibland lyckas jag- ibland inte.
Jag önskar att jag kunde stiga mer i medvetenhet- men det finns så mycket att släpa på i omgivningen så att säga, - inte minst ungdomar och deras känslor och uttryck. Jag försöker verkligen få dem att våga tala och brinna för något- det kan vara vad som helst egentligen, bara de hittar en drivkraft framåt. Och de flesta ungdomar vet inte om hur tunga de är i själen och hur de sitter fast.

Så försöker jag vara öppen- men det är svårt. Jag är inte så öppen som jag vill, eftersom det tar en tid för mig att förändra mina föreställningar. Det svåraste är i alla fall likgiltighet. Likgiltighet är nog den värsta dödssynden.

Under Darwins tid så hade samhället den likgiltiga synen att man inte skulle hjälpa de fattiga i England. Det skulle bara innebära att de förde med sig ett dåligt arv- att inte veta hur man tjänar pengar och försörjer sig. När jordägarna köpte in modernare maskiner och verktyg upptäckte att de kunde odla den jord de tidigare gett till de fattiga i byarna. De tog tillbaks den och de fattiga fick flytta till områden som inte gick att odla på. Det var en stor katastrof för de fattiga jordlösa och de flyttade till avlägsna kustområden och till städerna.
Under en tid vävde familjerna i hemmen och det köptes av nasare som sedan sålde det vidare till fabrikörer. När vävmaskinen Jenny uppfanns försvann den inkomsten för många fattiga. De fick flytta in i städerna. Det innebar att städerna i Storbritannien fylldes med fattiga som inte kunde försörja sig. Charles Dickens beskriver det helt fantastiskt i t.ex Oliver Twist - även om Dickens också köpt den dåtida idén att arvet slog igenom och det visade sig i att lilla Oliver förenades med sin rika familj så småningom.
Senare lät man de fattiga bo i speciella kvarter, där de inte syntes och kunde sno av varandra.

När min dotter var 4 år ställde jag mig frågan om jag skulle kunna stjäla om jag inte hade mat till henne. Jag svarade mig omedelbart att det skulle jag kunna. Jag blev alldeles förkrossad att jag skulle kunna stjäla om mitt barn inte hade mat, men mitt inre var helt klar på det hela- om hon svalt skulle jag stjäla om jag inte hade pengar att betala mat med. Och då har jag bara ett barn.

Numera har vi flyttat fattigdomen till Afrika och Asien så vi slipper se de fattiga som svälter och dör. Jag såg en snabb glimt av ett krigsvittne från Somalia. Hon hade flytt med sina fyra barn och gömde sig på savannen. Hon hade skickat sin 8-åriga son till stan för att försöka få tag på mat. Hon blev intervjuad och hon sa: "Jag bryr mig inte om vem som vinner det här kriget. Jag bryr mig bara om att mina barn får mat och vi får leva i fred."

Det är min drivkraft också, men med tillägget att jag behöver pengar att betala mina räkningar och min hyra. Men jag har en annan dröm också. Att bli rik och kunna förverkliga mina drömmar på ett bättre sätt än idag- då jag hela tiden måste arbeta för att uppnå dem.

Makten håller på att centralisera i världen och vi måste se det. Det finns en motkraft och den är mycket enklare och krångligare. Ändra ditt medvetande.

A man found the cocoon of a butterfly. One day, a small opening appeared in the cocoon; the man sat and watched the butterfly for several hours as it struggled to force its body through that little hole. Then, it seemed to stop making any progress. It appeared as if the butterfly had gotten as far as it could, and it just couldn't go any further.

Then the man decided to help the butterfly, so he took a pair of scissors and snipped off the remaining bit of cocoon. The butterfly then emerged easily, but it had a swollen body and small, shriveled wings. The man continued to watch the butterfly because he expected that, at any moment, the wings would enlarge and expand to be able to support the body, which would contract in time. Neither happened! In fact, the butterfly spent the rest of its life crawling around with a swollen body and shriveled wings, and it was never able to fly.

What the man in his kindness and haste didn't understand was that the restricting cocoon and the struggle required for the butterfly to get through the tiny opening were God's way of forcing fluid from the body of the butterfly into its wings so that it would be ready for flight once it achieved its freedom from the cocoon.

Sometimes struggles are exactly what we need in our lives. If God allowed us to go through our lives without any obstacles, it would cripple us. We wouldn't be as strong as we could have been, and we would never fly.

- Author Unknown -

copy from the site http://www.grace24u.org/alesson.htm


En man fann en fjärilspuppa. En dag fanns det en liten öppning i puppan. Mannen satt och iakttog hur fjärilen i flera timmar försökte tvinga kroppen igenom det lilla hålet. Så kom fjärilen inte längre i sin strävan att krypa fram ur puppan. Den tycktes kommit så långt den kunde och det hade kommit till ett stopp.
Mannen bestämde att han skulle hjälpa fjärilen.han tog en sax och klippte bort puppan. Fjärilen var nu helt utanför puppan, men den hade en svullen kropp och små ihopskrynklade, obrukbara vingar. Mannen fortsatte att iaktta fjärilen, för han förväntade sig att snart, snart skulle vingarna vika ut sig och stödja och bära kroppen i luften. Men det hände inte.
Vad mannen i sin godhet och strävan att hjälpa till inte förstått var att fjärilen behövde krypa igenom det lilla hålet i kokongen. Det var Guds sätt att tvinga de vätskor som fanns i fjärilen till vingarna, så den kunde flyga när den av egen kraft krupit ut ur kokongen.
Ibland är strävan och att ta i, exakt vad vi behöver i livet. Om Gud skulle tillåta oss att gå igenom livet utan besvär så skulle det göra oss handikappade. Vi skulle inte kunna bli så starka som det var planerat och vi skulle inte kunna flyga.

Det är ju alltid en tröst.

"Mu isamaa on minu arm" in Estonian Song Festival 2009

Abandoned Houses

Estland och klassresan

Jag har varit på klassresa i Estland. jag planerade för den här resan i veckor och månader för klass 8. Jag hoppades på att den skulle bli en hit, men jag vet inte jag.
Jag har haft en tanke att de flesta revolutioner är blodiga och man mot man står mot varandra och skjuter på varandra och när de som skjutit bäst vunnit, så förföljer de de som inte sköt så bra.
I Estland var ju "the singing revolution" det som dominerade. Esterna sjöng under Stalintiden också, men bara sånger som ryska censuren godkänt. En av dem som gick igenom censuren var en estnisk sång och esterna kunde stå och sjunga de ryska sångerna och för dem oväsentliga sånger som Arbetets söner och Internationalen, bara för att få sjunga Mu ismamaa on minu arm, vilket är en en nationalsång idag.
Tyvärr har väl det smyginflytandet från det internationella väst gjort att ungdomen inte är lika medveten om sitt arv idag som de som var med 1991. Ja, så har det ju gått med oss också. Det enda intressanta är engelska popsånger i olika genrer- allt annat är trist och tråkigt. Jag är glad åt
Eleverna kände sig osäkra i främmande land. Det tog sig uttryck i att de klagade, längtade hem eller ville veta vad nästa steg på dagen var innan vi informerade dem. Jag hade två föräldrar med mig och de var fantastiska. De följde med, de fyllde ut där jag inte hade kapacitet och de skötte om gruppen när jag var koncentrerad på annat.
Några av barnen blev sjuka och låg på rummen och då stannade en av föräldrarna på hotellet för att stödja och supporta den som var sjuk.
Vi kom till Tartu Waldorfskola - eller Waldorfgümnasium som det hette. Jag hade hört att det var nedslitet och svårt, men jag möttes av en grön, skön skolgård, glada, ivriga barn, fantastiska ungdomar och om inte vackra, så i alla fall funktionsdugliga och bivaxlaserade väggar. Väggarna var stockmark målade dvs med akvarellfärg istället för mineralfärg, som gav en vacker lyster. Det var väldigt gosigt inne i småklasserna.

Ungdomarna träffade jämnåriga och så småningom blev de vänner. När det sociala flöt så
blev livet lite lättare för de svenska ungdomarna också. De tre sista dagarna hörde jag inget klagomål alls, vilket är positivt när man har ungdomar på 14-15 år med sig.
Jag förväntade mig väl inte att alla skulle tycka att det var bra, men några tyckte att det var så roligt att de köpte mig örhängen i tovad ull, som de tyckte passade.
Jag bar dem under många dagar, men kan inte bära samma örhängen länge, utan måste byta.
Det som slog mig hårt var de många övergivna husen i Estland. Det är något förfärligt tycker jag, när man ser övergivna hus. Tänk alla drömmar och förhoppningar som funnits hos dem som bott i huset och som sedan bara överges. Det väcker en förtvivlan på insidan av kroppen som är så obestämd att jag inte kan sätta ord på den. Men hus på hus, dröm på dröm raserade. Naturen lägger sin slöja över husen och täcker över dem med murgröna eller också går husbocken på husen och husen rasar ihop i murkna brädhögar, som i bästa fall kan användas som bränsle eller också återvänder brädorna till jord.
Det enda som då står kvar är en murstock. På ett ställe hade storken byggt bo i den kvarvarande mustocken uppe på skorstenen. Så naturen tar över, vilket på ett sätt är tröstande. Jag hoppas de drömmar människorna hade också begravs och jag hoppas att de inte bara var fyllda av rädsla utan också hopp.
Vi var på KGB cell museet i Tartu också. Där var det svårt att vara för det kändes nästan konkret hur rädslan fanns kvar i väggarna. jag tror att människor som förhördes där blödde, pissade på sig, sket på sig, grät, skrek och förbannade. Så kändes det i alla fall. Bilder där människor utan hopp i ögonen vandrade till gulag. Tänk att överlevnadsdriften är så stark att man låter sig vallas som boskap till slakt. Det var ju billigt också att frakta folk till slavarbete- De fick ju inte betalt och knappt något att äta. Jag har förstått att många som överlevt sett att ödet låtit dem överleva för att vittna om det som de varit med om.
Vad driver oss att behandla varandra så som vi gör?
Jag hade en man som hade en kurs i Järna som lärde oss en sång om övergivna hus. Ett spår finns på http://www.musikkonline.no/shop/displayAlbum.asp?id=31704.
Nu ska jag sova och slappna av.

Part 1 Rudolf Steiner: Philosophy Of Freedom

En värld ibland världar

Ja, det är intressant det här med kommunikation. Beroende av vem som säger vad till vem går antingen budskapet hem eller inte. Och går budskapet hem, så behöver det inte se ut som jag har tänkt mig, utan hämtas in i mottagaren i en annan skepnad. Hur många gånger har du upplevt att du mött en själssyster eller själsbror och så visar det sig att ni inte alls tänker lika utan det är en känslomässig förbindelse där hormonerna stämmer, just då och förhoppningsvis över tid. Om hormonerna inte stämmer över tid går man skilda vägar och undrar vad det var som gjorde att man drogs till den där människan. Nu använder jag man igen- Jag som avskyr generaliseringen man.
Jag sitter och lyssnar på en den ena en den andra ton-åringen och alla längtar efter att bli förstådda och sedda. Men då helst av de ungdomar man själv valt. Att någon annan, som man inte är intresserad av iakttar en och längtar efter ens sällskap är inte viktigt. Alla människor har ett centrum och det centrumet är världens mitt för den människan. Om du ser två människor ser du på två olika världar och om du ser tusen människor ser du tusen olika världar. Sedan må det vara en afrikan, en kines eller indier eller svensk alla har sin värld och sin tro utifrån sin verklighet.
Ge mig en enkel trollformel att se in i någon annans huvud.

Var inne på en antiwaldorfwebbsida och hittade denna vackra dikt

Jag söker i mitt inre
de skapande krafternas verksamhet
de skapande makternas liv.
Jordens tyngdkraft
säger mig
genom mina fötters ord,
luftens formkraft
säger mig
genom mina händers sång,
himlens ljuskraft
säger mig
genom mitt huvuds tanke,
hur världen i människan
talar, sjunger, tänker.

Jag kan inte, men jag kanske är hemmablind, se vad det är för mystiskt i den versen. Men den som skrivit på sidan läser väl antroposofi och waldorfpedagogik, som fan läser bibeln.

eld och retoriker

Det brinner en eld, den brinner klar, den brinner i tusen kransar
Så vänd dig om ta mig i famnen en gång och dansa med mig mera



Teaterperioden är slut och jag känner mig ganska tom inuti. Anden behöver eld, så en klok kvinna till mig en gång. Det är väl så att det man skapar med människor är som en eld som brinner med entusiasmens lågor och sedan falnar. Till slut sitter du där framför den slocknande elden och den värmer inte och ger inte ljus längre utan dör långsamt ut. Det som finns kvar är små glimtar av glöden som liksom lever sitt eget liv i den kvarvarande vitgrå askan och lyser upp lite då den får tag på ett brännbart minne, som värmer.
Sedan börjar du samla ved till nästa brasa genom att bygga upp entusiasm inför nästa äventyr och nästa uppdrag i livets teater.
En man sa en gång till mig när jag var ung- När Gud arrangerar ditt livsdrama så gäller det att spela din roll väl. Ibland känner jag verkligen att livet arrangerar händelser där det gäller att framträda med all sin kraft och glans. Tyvärr gör jag det inte så väl eftersom jag avskyr retorik och retoriker - sanningens lögnare.

Jag har läst en bok - för att genomskåda hur man som retoriker arbeta- eftersom jag tyvärr känner en gammal retoriker som älskar småstrider och gärna tar poäng på andras bekostnad. Boken har jag läst för att kunna bemöta honom. Han kan dessutom alla härskarmetoder som finns.

Strategin hos retorikern är att se var de svaga punkterna finns hos motståndaren. När man är krigare samarbetar man inte utan livslusten är just kampen.

Analysera målgruppen- jaha ja- det är ett gäng medelålders kvinnliga groopies som flockar sig runt den karismatiska manliga ledaren och lyssnar andaktsfullt på honom. Reflektionen i mitt inre är varför händer det 2010? Varför är omedvetenheten så stor att en ung kvinna, som bara tänker på sin egen framgång, ställer sig under en äldre mans vinge och han ger henne fördelar för att hon beundrar honom. Varför lyssnar medelålders kvinnor, utan tillstymmelse till analys över inte vad mannen säger, utan mer hur han säger- och applåderar det. Ofta är det välutbildade kvinnor som beter sig som aningslösa gapande fåglungar.
Jag var med i kvinnokampen i början av 70-talet och blir beklämd att vi inte har kommit längre. En av mina äldre feministiska vänner bad mig läsa Elin Wägners Väckarklockan. Den berörde henne djupt. En recensent av idag, Birger Schlaug skriver bl.a om boken "Kvinnorna hade inte lyckats förhindra vare sig krigen i Europa eller kriget mot naturen. Trots rösträtt och ökade rättigheter hade de drabbats av det manliga samhälles oöverstigliga murar och blivit del av det gamla, av män uppbyggda, systemet. Nu pekar Elin Wägner bakåt och hävdar att historieförvrängning drabbat kvinnorna, fått dem att tvivla på sin egen förmåga och ställning. Kvinnor hade ju varit de starka...Hur kan en ensidigt manlig utgångspunkt fått gälla som objektiv?" Birger Schlaug citerar boken: "Jag vet att det är förbjudet, men ställa frågan kan man åtminstone få göra... (-) Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de (männen)har lyckats göra en historia enbart av inslaget." Elin Wägner

(För den som inte vet vad varp och inslag är skall sägas att varpen är den osynliga del i väven som det synliga inslaget flätas samman med). Skrivet 1941!!!!

Nästa steg att fundera över vad som är viktigt för de som lyssnar, om man är retoriker. Den här retorikern anser att lag och ordning är viktigt.

Då framför retorikern att det varit ett sådant kaos innan och att det tack vare honom och hans insatser som vi kan vila tryggt.

Alla måste få någonting ut av talet är nästa del i retorikerns uppdrag- Ja, ett ögonkast, en känsla av att vila tryggt, ett upprepande av lögner tills de blir till sanningar.

Vad talar retorikern om? Kaos, ordning och erfarenhet.

Till vem riktar sig retorikern- till kvinnor i olika åldrar och kanske någon man.

Varför talar retorikern- för att behålla sin position.

När talar retorikern- när han behöver stärka sin position som flockledare.

Var talar retorikern- när han ser ett läge att framhäva sig själv och chikanera andra.

Hur talar retorikern - med övertygelse och värme i rösten.

Med hjälp av vad talar retorikern - med hjälp av rädsla och andra människors osäkerhet talar retorikern för att ändra deras synsätt och skapa osäkerhet så att det leder till ännu mer makt till honom över andra.

Retorikern har vunnit de lättleddas förtroende genom att peka på sig själv som den som ska reda upp allt som hans föregångare inte kunnat. Nu kommer det att bli lag och ordning, när han står vid rodret. De grundläggande begreppen är lag ordning och transparens för ökat medinflytande. Om sedan det blir mindre medinflytande och mer makt åt retorikern så är det ju bara en lek med ord, eller hur? Retorikern har ingen aning om hur han ska styra den båt han sitter vid rodret i och ändrar kurs lite på måfå, med maktbegäret som kompass. Att båten låg stadigt i vind förut är en bagatell i retorikerns livsspel.

Retorikern försöker få fram Nyttan och moralen i sina argument och det framkommer med all tydlighet att han ser sig som en ljusbärare i det grumliga mörker som kallas organisation. Att hans ljus bara har en låga som lyser för retorikern själv är av underordnad betydelse. Så alla vi andra ska förespeglas nyttan av retorikern, som den som skapar stabilitet och trygghet, Hans bygger sin moral på att han till punkt och pricka ska följa lagar och förordningar.

Den fakta retorikern vilar på är de rykten han själv spritt ut hur eländigt det varit innan han kom in i en maktposition.

Retorikern ger inga exempel på fakta, men vilar i en stark förvissning om, att det retorikern säger är sanning.

Sedan späder retorikern på sin sanning med egna känslor, helst av de mer dominerande aggressiva slaget mot motståndare eller av det faderliga slaget så att alla han gillar kan vila tryggt i hans känslomässiga famn.

Gud bevare oss för retorikern.

Jag tror jag citerat Sandemose förut, men det han skrivit kommer upp gång på gång i mitt inre.

"En människa i extas och fången i någon annans cirkel är utanför ens räckvidd och man känner det som ett negligerande också när ingenting har berövats en. Vi har drivits därhän att fruktan automatiskt och som ett självständigt väsen stiger upp inom oss när någon gläder sig. Den som en gång förlorat makt, och för de flesta hände det mycket tidigt -grips av den huvudlösa maktlystnad som vi kallar för svartsjuka och får aldrig nog makt att uppväga den första förlusten - inte ens om hon vann hela världen. Tidigt kastades vi in i återerövringskrig. Fruktan för att mista inflytande var fruktan för att bli ensam, i sista instansen ångesten för att dö"
Varulven

Vilken tur att jag inte är svartsjuk.
Vilken tur att jag inte längtar efter makt- bara rättvisa.
Vilken tur att jag inte är rädd att vara ensam.
Vilken tur att jag inte är rädd för att dö.

Varför ser jag det så tydligt och varför ser inte alla det jag ser? Jag har alltid varit förvånad över människors naivitet idag. Det är vad jag säger att jag är som är sant, inte hur jag agerar och i handling visar var jag står. Det har jag sett så många gånger- och då speciellt hos män- att de självförhärligar sig och de människor som lyssnar (män som kvinnor) tror på dem. Hur kan man göra det? Var ska jag få insikter om hur och var ska jag få handlingsutrymme att stoppa retorikerns framfarter?

MACBETH Three Voices of Fate

MacBeth och katter

Jag ska vara regissör till min klass 8. Vi ska sätta upp Shakespeares pjäs MAcBeth. Det handlar om besvikelser efter brutna löften, mord och vansinne efter dådet. Det handlar också om att tro på framtidsutsagor och sedan se att dessa utsagor inte infrias, eller infrias på ett sätt som inte finns i ens föreställning.
För mig har det alltid varit så att om jag önskar mig någonting för framtiden och det inte dyker upp i den form JAG föreställt mig, blir jag besviken och ser inte vilken möjlighet som yppat sig, men på ett annat sätt. Det tar en stund i alla fall.Jag övar mig att försöka fånga ögonblicket eller möjligheten i flykten. Men det är inte lätt att lära gamla hundar att sitta och jag har övat i många år nu. Åtminstone 15 år och jag har ännu inte fått flyt i det.
Jag saknar en hund. Jag har tre katter och de är fantastiska. En av katterna är bengalkatt och hon tål inte de andra två, så jag har dem åtskilda. Men bengalen är mer som Pettssons katt. Alltid med och ska delta i allt ifrån tillverkning av blomkrukor i papp till att sopa. Då hon inte tycker det händer tillräckligt mycket skriker hon högt och uppfodrande. Visst är det hemskt med de kattskriken.
De andra två är mor och dotter. Den ena är guldfärgad och långhårig och den andra är tricolour men korthårig och en underbar päls. Mamman fick 7 kattungar - en tricolour dog - antagligen var det en hane(tricolour är dödlig om den finns i hanar har jag hört). De övriga var rödhåriga utom den här vi har hemma, eftersom den var den enda honan. Så dottern växte upp med 6 kattpojkar. Hon har varit ganska skygg för människor, efterosm hon varit omringad av tuffa killar. Mycket beror det nog ocksåpå att kattmammam är skygg, men inte lika skygg. Men nu börjar dottern få vissa sociala färdigheter som att komma och stryka sig mot benen då och då eller komma nära så man kan lyfta upp henne. Det blir roligare så, både för henne och för mig.
Jag märker att jag inte vill gå in på MacBeth och pjäsen. jag får skriva av mig då jag börjat undervisa.

TilliT och visdomsord från Charlie Chaplin

Charlie Chaplin och Gandhi


Jag läste tidningen TilliT - tidningen med bara positiva nyheter. En helt underbar tidning som jag stöder. Där fanns en liten artikel om Charlie Chaplin. Den heter:

När jag började älska mig själv.


När jag började älska mig själv, förstod jag, att jag alltid och vid varje tillfälle befinner mig på rätt plats vid rätt tidpunkt och att allt som sker är riktigt -utifrån detta kunde jag vara lugn, Idag vet jag att detta kallas TILLIT.


När jag började älska mig själv, kunde jag urskilja, att emotionell smärta och lidande enbart är signaler till mig själv, att jag lever i konflikt med min egen sanning. Idag vet jag att detta kallas att vara autentisk.



När jag började älska mig själv, insåg jag, att mina tankar kan göra mig eländig och sjuk. Men när jag kopplar ihop det med mitt hjärta, blev mitt tänkande en värdefull kompanjon. Denna förbindelse kallar jag idag för HJÄRTATS VISDOM.

Vi behöver inte längre frukta meningsskiljaktigheter, konflikter eller problem med oss själva eller andra. Till och med stjärnorna stöter samman ibland, varvid nya världar uppstår. Idag vet jag att det är det som är LIVET.

Charlie Chaplin.

Glöm inte att stödja TilliT - den är gratis, men behöver både sponsorer och folk som hjälper till att skriva artiklar, göra lay-out och distribuera. TilliT brukar finnas på större bibliotek som har tidningsrum.

Jag ville inte kasta mina TilliT i pappersåtervinningen så jag har gjort blomkrukor till vårsådd av luktärtor av dem. Hur man gör?
http://www.odla.nu/artiklar/krukmakeri.shtml Fast jag tejpar inte. Jag undrar om texten på tidningspappret kan påverka groddarna? Det kan ju vatten enligt EMOTO
(Jag hämtar länken på youtube få se när den kommer).




Emily Carr

Maskerad

Jag ska på maskerad och temat är rymden. Jag känner inte direkt begiestring, men det blir säkert roligt. Ska sno ihop en rymddräkt nu. Har lite ont om tid och min omgivning känner nog min energihöjning, för telefonen ringer i ett. Tre samtal på mindre än en timme. Det är en av anledningarna till att jag inte vill vara så social - att telefonen ringer när man inte har tid. Och många vänner betyder många telefonsamtal. Det låter hårt, men är en verklighet för mig.

Jag har tänkt mig att göra en planethatt och en klänning i guld och silver. Guldklänningen finns redan och jag köpte lite silvrigt tyg billigt på Rysk. Vågar inte ens tänka på vart det är tillverkat och av vem. Jag har också en tanke att ta en gammal adventsstjärna som hatt.
Det måste finnas olika slags människor och vissa människor tycker det är roligt att klä ut sig. Jag kanske saknar självdistans, men jag tycker mest det är besvärligt. Jag får säkert roligt när jag kommer dit.
Önska mig lycka till!!!!

Rumi igen

Ibland då jag läser engelska Rumi- texter är det en osynlig sträng som slår an i mig men jag vet inte varifrån eller varför. Jag satt och läste en Rumidikt nyss som slog an den där osynliga tråden och jag vill bevara den. Jag vet ju inte för vilka jag skriver, men bevarar den för mig själv om inte annat.



These spiritual window-shoppers,
who idly ask, 'How much is that?' Oh, I'm just looking.
They handle a hundred items and put them down,
shadows with no capital.

What is spent is love and two eyes wet with weeping.
But these walk into a shop,
and their whole lives pass suddenly in that moment,
in that shop.

Where did you go? "Nowhere."
What did you have to eat? "Nothing much."

Even if you don't know what you want,
buy _something,_ to be part of the exchanging flow.

Start a huge, foolish project,
like Noah.

It makes absolutely no difference
what people think of you.

Mycket fritt översatt:


De här andliga fönstertittarna
som lättjefullt frågar: Vad kostar den här? Oh nej, jag tittar bara.
De håller i hundratals föremål och ställer tillbaks dem igen
överskuggade av att de inte har råd.

Vad det kostar är kärlek och två våtdränkta ögon.

Men de vandrar in i en affär
och hela deras liv passerar plötsligt i det ögonblicket revy
i den affären.

Vart gick du? Ingenstans.
Vad åt du? Inte mycket.

Även om du inte vet vad du vill ha
köp något för att delta i flödet av växelverkan.

Starta ett väldigt, idiotiskt projekt, som Noah gjorde.

Det spelar absolut ingen roll vad folk tycker eller tänker om dig.



" Look to the Source, if permanence you claim; Go to the Root, if constancy's your aim …..The gardens may flow with beauty but let us go to the Gardener Himself ”

Rumi

Fritt översatt:

Sköt om ursprunget och källan om du kräver varaktighet. Gå till roten, om ditt mål är trofasthet..... Trädgårdarna kan flöda av skönhet, men låt oss söka efter den som är trädgårdsmästare.

Före eller efter.

Ibland tror jag att jag upprepar mig och upprepar mig och upprepar mig i den här bloggen. Jag såg att youtubeklippet med Bob Dyland hade droppat in på min blogg. Associationen gick till honom och det jag minns berättat om honom. I en tidningsintervju då Bob Dyland var ung lär han ha fått frågan vad han gjorde innan han var protestsångare. Han svarade då att han var före. Den förvirrade journalisten frågade då: Vadå före? Bob Dyland lär ha svarat: Ja, jag var anställd i en reklam som före- ja, du vet den där raklödderreklam med före och efter. Jag var före- innan du använt raklöddret.
Jag tyckte den historien var rolig. Dessutom hoppas jag den är sann.

En av mina närmaste vänner hade en moster som var sjuksköterska åt en läkare i Beverly Hills. Hon lär ha skrivit in många musiker med hörselskador på kliniken bl.a. Bob Dyland. Men Bethoven var ju helt döv och han komponerade ju ändå. Symfoni nummer 9 är väl den sista han gjorde?!? Helt döv. Är det inte förunderligt.
http://www.youtube.com/watch?v=YAOTCtW9v0M

Det är fullmåne inatt och det gör mig mycket vaken.

Djur mer på bettet vid fullmåne

Det är inte bara varulvar som blir bettbenägna när det är fullmåne. Även våra husdjur och andra djur blir bitskare när månen är full visar brittiska forskare i en studie. Inte bara hundar utan även katter, hästar och råttor biter mångdubbelt oftare - och värst är det vid så kallad blå måne.

Månens och dess olika fasers effekter på människor har fascinerat genom alla tider. Hur månens olika faser påverkar har också studerats av många forskare runt om i världen. Vissa forskningsstudier har kunnat visa på positiva effekter, andra på mer negativa. Till de positiva hör att under vissa månfaser minskar såväl brottstatistiken som trafikolyckor och andra olyckstillbud. Vidare har flera studier visat att antalet födslar ökar vid fullmåne. Det är också klarlagt att fler kvinnor har menstruation vid fullmåne än under andra månfaser.

Första studien i sitt slag
Hur djur påverkas av fullmåne är dock hittills relativt lite undersökt. En av de första studierna på området är gjort av ett forskarlag vid universitet i Bradford i Storbritannien under ledning av doktor Chanchal Bhattacharjee. Syftet med studien var att se om det finns något samband mellan fullmåne och antalet bitskador på människor orsakade av djur.

För att bringa klarhet i saken analyserades uppgifter om patienter som besökt akutmottagningen på sjukhuset i Bradford från den första januari 1997 till den 31 december 1999 på grund av bitskador orsakade av djur. Under de aktuella åren sökte 1621 personer vård för djurbett. I särklass vanligast var hundbett (1541 stycken) följt av kattbett (56 stycken), hästbett (13 stycken) och råttbett (11 stycken). Under treårsperioden inträffade 37 fullmånar och en så kallad blå fullmåne, vilket är en extra fullmåne under en och samma månad. Månader med en blå fullmåne uppkommer tack vare att måncykeln mellan två fullmånar omfattar 29 och ett halvt dygn.

Fördubblad bettrisk
När forskarna undersökte när betsskadorna uppkom framstod fullmånsdygnet som det mest riskabla - risken i det närmaste fördubblades. Men även under dygnet närmast före fullmånen var antalet bitskador avsevärt mycket högre än under resterande måncykel.

Studien publicerades i decembernumret av den medicinska tidskriften British Medical Journal. Forskarna bakom studien efterlyser nu fler undersökningar som ytterligare kartläger sambandet hur månen och dess cykel påverkar djur, inte minst deras benägenhet att bita människor.
Medical link 2001

Religionernas språk

Religionernas språk


Det var en gång ett par indier
som i ett mörkt hus visade upp en elefant.
Åtskilliga kom för att skåda elefanten
och gick en efter en in i mörkret.
Då det inte var möjligt att se elefanten
började de treva efter den.
Den enes hand rörde vid elefantens snabel.
Han sade: “Den rör sig som en orm.”
Den andres hand nuddade dess öra och
för honom tycktes detta som en solfjäder.
När den tredjes hand rörde vid elefantens ben
sade han: “Dess kropp liknar en pelare.”
Den fjärde lade handen på dess rygg och utbrast:
“Elefanten är sannerligen som en tron!“
På så sätt föreställde sig var och en elefanten
efter den kroppsdel han själv vidrörde.
Deras synpunkter skiftar efter vad de förnam:
“Krökt som ett C“ eller “rak som ett I.“
Om de blott haft var sitt ljus
hade de talat med samma stämma.
Sinnets förnimmelse är lik en öppen hand:
Handen kan inte greppa elefanten i dess helhet!

En människa i extas

'

Aksel Sandemose

Det tekniska på youtube verkar haka, så mina youtubeklipp kommer inte fram. Mitt sista upplägg har inte heller kommit ut i publicitet, men jag hoppas det kommer snart.

Jag skrev om min ungdomstid och att jag lät mig påverkas i början av min ungdomstid av Joan Baez, Bob Dyland och Donovan. Det blev ett riktigt uppvaknande i förhållande till världen och att människorna i världen kunde vara så destruktiva. Ett av mina tydligaste minnen, men då var jag kanske bara 9-10 år var hotet om kärnvapenkrig, då John F Kennedy började skicka sin flotta till Kuba, där Chrustjev (Sovjetunionen) hade börjat installera atomvapen.

Jag minns känslan av oro och domedag precis som vi alla kände då the Twin Towers i New York störtade. Känslan av att det inte är i min makt och styra och jag var ju barn då. Jag blev rädd och nedstämd. Jag minns att jag tittade på TV och att jag var ensam med min rädsla, men det måste vara att mamma hade TV´n på för att kunna följa det som hände. jag blev rädd, orolig och ledsen. Inte bara för att min pappa var militär och troligen skulle ut i beredskap.

Men det väcktes ett trots mot allt som var domedag också. Ett trots som ledde till min korta men roliga hippietid. Jag ville inte höra talas om att jag skulle leva med bilan en bit ifrån halsen och bestämde mig att arbeta för flower powers slogan - peace, love and understanding. Sedan dess, har jag väl hela mitt liv pendlat mellan en tankemässig förtvivlan hur jag ska hantera livet så att jag inte bidrar till krig, miljöförstöring och orättvisor och också försökt förstå dem parad med en stark och djup livsglädje.

Då jag var 20 år läste jag Sandemose - "En flykting korsade mitt spår", men också andra böcker av honom. Han gav mig vissa förklaringar till längtan efter makt och revang men inte tillräckliga.
"En människa i extas och fången i någon annans cirkel är utanför ens räckvidd och man känner det som ett negligerade också då inget berövats en. Vi har drivits dithän att fruktan automatiskt och som ett självständigt väsen stiger upp inom oss när någon gläder sig. Den som en gång förlorat makt, och för de flesta hände det mycket tidigt- grips av den huvudlösa maktlystnad vi kallar svartsjuka och får aldrig nog makt att uppväga den första förlusten, inte om vi så vann hela världen. Tidigt kastades vi in återerövringskrig. Fruktan för att mista inflytande var fruktan för att bli ensam, i sista instansen ångesten för att dö. "
Varulven Aksel Sandemose.

Det här väckte förståss frågor hos mig:

Jag förstod att de flesta människor på något sätt har haft en barndom och ungdom som de måste göra upp med för att inte hamna i konstgjorda strider. Jag såg tillbaks på mitt liv och insåg att jag hade inte haft en barndom som var svår. Min mamma var en fantastisk mamma med barn- men så var hon också utbildad barnsköterska med lång erfarenhet av barn. Däremot hade jag en inte så lätt ungdomstid med min mamma. Min mamma är en underbar människa inte ut tal om annat, men hon, liksom många andra vuxna, förstår sig inte på ungdomstiden då allt barnsligt förvandlas till något mitt emellan och psyket inte riktigt hänger med i de kroppsliga förändringarna.

Minns ni "Barnens Ö " av Jersild. Huvudpersonen och pojken i berättelsen undersöker varje dag underlivet för att se om han fått könshår. Om han fått det är det ett tecken på att han börjar bli vuxen och det vill han absolut inte.
De flesta ungdomar möts av vuxenvärlden som något besvärligt som de vuxna helst vill negligera. har ni sett då ett gäng ungdomar kommer på bussen och vilken osynlighetsgörande process många vuxna går igenom då.

Ja, allt som jag vunnit som barn- självsäkerhet, självförtroende, att jag fick ta plats måste jag bråka för att få ha kvar under ungdomstiden. Men också familjens kultur -att - om vi hade stora frågor som behövde diskuteras så satte vi oss ner och gjorde det. Så kom vi fram till något gemensamt och sedan var det slutpratat om det och vi hade en handlingslinje. Det har ställt till det många gånger för mig i livet, eftersom den som tiger samtycker i min värld. Om man behöver betänketid så säger man det innan samtalet är avslutat. Man kan inte komma efteråt och säga att det var inte ett beslut för jag sa ingenting. Ja, jag vet, det är olika i olika familjer. När man som ung kommer ut i världen tror man ju att den fungerar som den kultur ens familj uppfostrat en till. Så det händer många gånger fortfarande att jag har uppfattat att den grupp jag är med i har fattat ett beslut, som andra inte uppfattat. För mig är frågan mer då ;varför träffades vi då och samtalade? Om man vill lösa något betyder ju det att det ska kopplas till handling -rätta mig om jag har fel.

Jag såg på mig själv efter att ha läst Sandemose och undrade om jag var rädd för döden- Efter det att jag drunknade då jag var 7 år har jag inte varit rädd för att dö- jag kan då och då hoppas på att döden kommer och tar mig vänligt i handen och att jag slipper dö en våldsam död. Men rädd - nej: Längtade jag efter makt? Inte mer än makten över mitt liv och att få möjlighet att förverkliga det jag trodde på. Men det var ingen medveten tanke hos mig då, för jag hade redan varit med och startat en ungdomsklubb i Strängnäs då jag var i tidiga tonåren, jag hade varit med och satt upp många ungdomsteatrar och jag visste att det gick att förverkliga det man ville. Men jag reagerar stark över orättvisor, redan som barn, - mycket starkt. När människor i högre positioner beter sig och kommer undan det i kraft av sin position, då väcks en vrede kopplad till en lång vilja i mig.

Jag visste att jag var stark och jag visste att jag vacker(OBS! Jag vill inte ha den tiden tillbaks- bara så du vet) - men hjälpte det i den värld jag levde i? Universitetsvärlden. Ja, på nationerna fanns det ju framgångar, men vad krävdes egentligen för att förstå forskarvärlden. Jag vet inte om jag berättat förut på bloggen. men den världen var mystisk för mig.

Jag kom till Botanisk Fysiologi och blev undervisad där i under en kort period. Människorna där var så vänliga, så hjälpsamma och så kloka men jag förstod dem inte. Jag hade många samtal med lärare och amanuenser och jag tyckte verkligen om dem och uppskattade den tid de la ner på mig. Men jag förstod inte. En av mina lärare hade en morotscellsodling i en e-kolv. Det såg ut som en hög oranga sönderhackade morötter. Jag frågade honom vad det var. Han talade då om att det var en cellodling som han fått av en engelsman och som hade odlats i e-kolvar sedan 1940-talet. jag frågade honom då vad som drev honom att odla artificiellt i en e-kolv eftersom det ju uppenbarligen inte var en morot. Han svarade med ett leende. "Men tänk, en dag kanske det blir en morot igen! Jag reste mig och bad honom vänligt att han skulle köpa en fröpåse istället. Det är här min akademiska förståelse brister. Varför håller man på med så meningslösa och för naturen kränkande experiment? Eller, som på zoologen - varför kommer man inte vidare då man låter studenterna dissekerat allt från maskar till kaniner men inte talar om formen och dess övergångar? Varför har utvecklingsformerna inte ett värde i sig själv. Jag har inte gått på universitet på många år och missförstå mig rätt - jag tror på alla dessa människor och ser deras hängivenhet, men var finns moralen och var finns sammanhangen. Det kan ju inte bara var löst sammansatta meningar.

Jag förstod så småningom att jag var friare än många. Jag har inte tackat mina föräldrar för det, men hoppas jag gett något av det vidare till min dotter.

Mycket av folks beteende kan man kanske förklara med att de blivit fel uppfostrade på ena eller andra sättet, mer eller mindre grovt, men det är inte hela sanningen. Varje människa kan bli medveten om sitt förflutna och arbeta med det. Det är bara att skärskåda sig själv och sin familj uppifrån och ner. det är inte alltid ett lätt arbete- Jag tycker jag kom lindrigt undan, men jag har ändå jobbat och jobbar fortfarande med min person. Den samlade punkten är - en lycklig och fri människa har inte behov att utöva makt eller kriga. Men det är det jag tror händer. >>Se bara på de två senaste presidenterna i USA: Varför var Bush så aggressiv när han var president och Obama, som verkar, observera verkar, vara hans motsats vill till och med lägga ner USA´s rymdprojekt. Obama förstod inte heller varför han fick ta emot Nobels fredspris eftersom hans land var inblandad i två krig.
Men Nobelkommitténs motivering var ändå i linje med fred och framtid.

"Den norska nobelkommittéen lägger särskild vikt vid Obamas arbete för "en värld utan kärnvapen". I ett pressmeddelande skriver man också att Obama återigen gett de multilaterala samtalen en central roll i världspolitiken och att USA nu satsar på dialog och samarbete – "även för de svåraste konflikterna".

I motiveringen nämns också att Obama gjort att USA nu uppmärksammat det globala klimathotet och att Vita huset satsar på att stärka demokratifrågor och mänskliga rättigheter.

"Väldigt sällan har en person likt Obama fångat världens uppmärksamhet och gett mänskligheten hopp för en bättre framtid", skriver Nobelkommittén."

Så- det enda som är vettigt att göra är att använda de människor man möter i världen som ett övningsfält där man prövar olika förhållningssätt under parollen peace, love and understanding. .
Det behövs en helt annan vinkling av att vi inte är ett fredligt släkte. Ester Hicks vill hjälpa oss med det. Det är i alla fall en möjlighet.
En annan möjlighet är att ta sina traumer och uttrycka sig konstruktivt utan att skada andra. Ta Aksel Sandemose igen, som hela tiden sökte i människans undermedvetna och i henns driftsliv efter svaren på frågan - varför beter sig människorna som de gör? Det är väl ett ganska tydligt sammanhang i hans böcker - han skrev o mig själv och om de varulvskrafter han härbärgerade inombords.

Vi kommer inte att komma till en absolut förståelse, men kanske en liten bit vidare till en fredligare och miljövänligare värld om vi förstår vårt sätt att vara och om vi förstår att våra bevekelsegrunder för attuppträda oss som vi gör. Tro mig, det är obehagligt när du ser någon utöva makt och också ser de personliga skälen till varför han eller hon gör det.

En klok man sa till mig en gång: När Gud inbjuder dig till livets teater -gör ditt bästa och spela din roll så väl du bara kan.

Telecasts 10 - Hard Rain's Gonna Fall - Bob Dylan

Joan Baez - With God on Our Side (Live 1966)

Jag hade min ungdomstid på 60-talet och början av -70-talet. Mitt första uppvaknande om världen skedde med protestsångarna som fanns på den tiden. Det var unga, långhåriga män och kvinnor med gitarr och mikrofon som stod och sjöng, utan åthävor om världen och hur den såg ut. De sånger som fastnat hårdast i minnet är kanske Donovan Eve of Destruction som är en förfärlig beskrivning om världens tilstånd då och den naivitet många av oss levde/ lever i. Refrängen är -But you tell me over and over and over again my friend, that you don´t belive that we are omn the Eve of destruction. Den och Joan baez som sjöng om de historiska inställningarna till olika länder sett ur amerikanernas synvinkel. En av stroferna handlar om tyskarna. "They murded six millions in the ovens they died. But now the germans too, have God on their side." Och Bod Dylands "A hard rain is gonna fall" gjorde ju att det blev ganska tungt att vara ung. Dessutom en medveten engelskfröken som undervisade oss om miljöförstörelsen - pollution i alla dess former. det blev så mycket att jag på rent trots mot alla undergångsteorier försökte att leva livet på ett inte så genomtänkt sätt. Men det var en protest mot allt svart och brunt. Det är ju ingen konst att få en tavla till svart eller brunt - det är ju bara att röra ihop alla färger till en enda sörja- beroende på hur man blandar blir det svart eller brunt. det vet alla som hafr med barn och göra och gett dem målafärger. de blandar glatt alla färger och rör runt med penslen i cirkelrörelser över pappret och får de hålla på tillräckligt länge så blir det dels hål i pappret dels en brun färg i mitten eller över hela pappret där färgen rinner utanför pappret. men att behålla färgerna på ett papper och komponera dem på ett sådant sätt att de ger en illusion av ett landskap det är ett helt annat fält inom dig än att vispa runt färg.
Jag minns också min skoltid som att inte bli tagen i anspråk i skolan. jag gick i en skola med säkert 1000 elever om inte mer. Det var 24 klasser årskurs 5- 9 och 5 gymnasieprogram. Alla klasser hade minst 30 elever. Nu hade jag ju dels min teatergrupp, dels min cello och de orkestrar jag spelade i, som krävde saker av mig som person, vilket var tur för mig. Tyvärr kunde jag ju aldrig begränsa mig och sortera så ungdomstiden var full av sysselsättning. Men det var inte mina föräldrar som puschade på mig, det var en oro som fanns inom mig. Livet var på något sätt i horisonten och det gällde att skynda sig dit för där hände det saker. Jag minns en saga som handlar om en pojke som sprang efter guldet vid regnbågens slut. Det speglar en fasett av min ungdomstid. Men jag levde livet på trots - och de som talade om undergången orkade jag inte med utan trotsade dem med livsglädje, humor och skratt.

Jag orkade inte heller med sådana som inte vågade och gömde sig med varandra i gruppen.
Jag minns att då jag var 13 år deltog jag i en marsch som skolan anordnade den 6 november till Gustav den II Adolfs ära. Då deltog också regementsmusikkåren med eorgeflor på trumskinnet och vi elever gick i fackeltåg till Stora Torget i Strängnäs. Det var ingen som regerade på att det och ingen tänkte nationalsocialister, eftersom de levde en undanskymd tillvaro och sågs med mycket illasinnade ögon. Jag tror att det måste varit något jubileum, för jag minns bara att vi gjorde det en gång. Det jag skulle komma till var att det var ett tal av skolans rektor och borgmästaren i stan och sedan sjöng vi nationalsången. De runt omkring mig mesade och mummelsjöng och det var så fånigt att jag med hög röst sjöng nationalsången klart och tydligt. Jag minns att de runt omkring mig tittade på mig och det blev liksom ett mellanrum mellan mig och de som var mina skolkamrater, men det bekom mig inte. Jag tyckte bara de var så larviga- att vara med betyder att delta. Jag menar inte att man alltid ska ställa upp på kollektivet och den kollektiva idén, eftersom du även i kollektivet har ett ansvar för dina handlingar, men att gömma sig är fånigare än något annat jag vet.

Det är samma sak som att gå i kyrkan och inte sjunga psalmerna. Om du gjort valet att gå i kyrkan har du då du kliver in i kyrkan accepterat att du deltar på kyrkans ritualer. Omedelbart protesterar något inom mig och säger - då kan det gå som i Knutby att alla accpeterar att bli förtryckta. Men där kommer ju det egna ansvaret in. Om jag ser att någon inte mår bra eller far illa i kollektivet, då är det min plikt att reagera mot kollektivet- kosta vad det kosta vill. Eller lämna det sammanhanget.

Det har kommit ut en bok om en man som känner sig lurad av en kvinna eftersom hon behöll barnet de skapat tillsammans och han inte fick vara med och bestämma. Jag skakar bara på huvudet. Mannen i en sexuell situation har medbestämmanderätt hur han ska skydda sig under samlaget för att det inte ska bli barn. Där har han sin beslutanderätt. Men komma efteråt och övertala kvinnan till abort- En abort som kan få kvinnokroppen att löpa amock då missfallet framkallas en stor hormoniell omställning och kvinnan kan lida psykiskt under lång tid, det är inte rätt. Det är kvinnan som ska ta det beslutet, eftersom det är hennes lidande. Om kvinnan tar beslutet att behålla barnet får väl mannen ömka sig bäst han vill och straffa genom att inte träffa sin avkomma. Det måste vara en del av hans livsväg att utveckla den förbindelsen då, eller låta bli, men att ömka sig- det går jag inte med på. Valet fanns innan samlaget. Dessutom blev mannen inbjuden till TV för att berätta om sin bok och det blev lite väl mycket tycker jag. jag har svårt för folk som inte tar ansvar över sitt liv, utan som skyller på andra att livet blivit som det blev. Självömkan heter det och det lamslår ju oftast en persons möjligheter (rent psykiskt) att göra något åt sin egen situation.
Jag tänker ofta på kvinnor i krigshärjade länder, som blivit våldtagna, sett sina släktingar och vänner blivit dödade och ändå har styrkan (kanske av nödvändigheten) att förändra sin situation. Men den är ju på liv och död för dem. Sätt dig ner och gör ingenting och du är död eller vandra till säkrare platser.

Länge leve livet

Fred frihet och antroposofi

Nu har jag laddat ner Fria Proteaternshttp://www.blogger.com/img/blank.gif sång "Allting har sin tid". Jag kom inte ihåg början på den innan jag lyssnade igenom den igen nu. Det är just när de börjar sjunga "Allting har sin tid" som jag känner att de stora sanningarna kommer till uttryck. Jag tolkar det så att det måste vara en människa som bära en idé för att den ska kunna brinna och förverkligas. Finns det ingen människa eller inga människor som bär en idé och vill förverkliga den, så dör den. Så enkelt är det.
Det värsta tycker jag är när idéerna blir inmurade i de som tar över idén. Att vara en förvaltare är fantastiskt och tack gode Gud att förvaltare finns, men det är för mycket regler och ordningar som ska följas i förvaltningar för att det ska kännas bekvämt och levande, tycker jag.

Ett exempel på förvaltare är myndigheter. Jag minns en gång då jag sökte turistvisa för min dotters fastrar till Immigrationsverket. De fick avslag på sina ansökningar för att de inte var tillräckligt nära släkt. Jag minns att jag upprörd ringde till Immigrationsverket och frågade:
Hur mycket närmare i släktskap än mitt barns fars syster kan man komma? Det kunde de inte svara, på men beslut var beslut. Även om blodsbanden var nära så fick de inte komma in i Sverige. Jag tände till ordentligt och började fråga efter vilka paragrafer myndigheten vilade på för att ge ett avslag. Jag argumenterade friskt och argt. Jag minns hur jag ifrågasatte det felaktiga i att människorna var till för paragraferna och inte tvärtom. Det finns ju två (ja,kanske fler, men i min värld just nu) motsatta förhållningssätt till lagar och regler.

Det ena förhållningssättet är att man söker upp lagar, förordningar och regler och håller sig strikt till dem. Då är det självskrivet att man har en ram och en begränsning.
Det andra förhållningssättet kräver en större moralisk hållning av individen, men den är som följer; man lägger upp lagarna, förordningarna och reglerna och ser på dem. Så frågar man sig: hur kan jag få ut mesta möjliga frihet för individen trots de här lagarna? Det ansvar som vilar på individen då är att se till att den inte ligger kollektivet till last genom att ta allför stor frihet i förhållande till andra, så att andra får mindre frihet. Det är här balansen finns mellan individen och kollektivet. Kollektivet å andra sidan har till ansvar att skydda individens drivkraft- som ofta är idéer. Men det är det personliga ansvaret och den personliga moralen som ligger till grund för individens frihet och gruppens välstånd.

Moralen är å andra sidan individuell. Det som är rätt och riktigt för en person i en situation behöver inte vara rätt och riktigt för en annan person i samma situation. Det går en hårfina gränsen mellan individer och den individuella friheten för att kollektivet ska hålla fred. Den känner man var den gränsen går och finns. Om den person som inte har samma känsel som du, spelar efter andra regler, behöver du inte spela med. Jag har ibland bilden av hur jag själv står vid sidan av en stor fotbollsplan och min planhalva är tom för jag vägrar spela, medan den som du har som motpart i konflikten springer runt på sin planhalva och spelar bollen efter helt andra regler än dem jag har. Jag står med armarna i kors och vill inte vara med. Vem vill spela med någon annan om det inte är samma spelregler utan två helt skilda spel. Det är samvetets dilemma.
Du kan aldrig lägga på någon annan din egen moral- för den moral du har är bara din. Jag har som varningsklocka inuti när jag hör migsjälv säga till migsjälv: "Ja, men andra gör ju så." Då vet jag att jag är ute på hal is, vad gäller mig själv och min egen moral eller kanske det heter samvete.
Då gäller det att ta en paus och känna efter var jag står innerst inne.

Jag är beundrarinna av en waldorfelev en gång. Jag känner henne inte och vet inte vad hon heter.
Det var 1990 i Göteborg och humanetikerna hade en offentlig debatt om waldorfpedagogik. Den ivrigaste försvararen av Waldorfpedagogiken var en ung kvinna i församlingen som hade en oerhörd stamning. Hon stammade men trots det lyssnade alla mer intensivt på vad hon hade att säga än vad någon annan sa. Jag tror det berodde på den koncentration och det fokus hon hade då hon talade. Jag förstod då någonstans att det krävs en oerhörd vilja att stå upp för sin mening i alla läger.
Humanetikerna gjorde ett platt intryck. Det fanns en man som gett ut en bok om att han varit förälder i en Waldorfskolan och den Waldorfskolan hade blivit ett slagträ i den skilsmässa och tvist han hade med barnets mor. Det skrev han naturligtvis inte- Det är min egen slutsats efter att ha bläddrat igenom hans bok. Jag minns inte ens titeln på boken. Det finns en del av samhällets utstötta som hittat ett sätt att få uttrycka sina sanningar - och det är att kasta anklagelser inom ramen för lagen i bloggar. Tur att bloggen kan användas terapeutiskt också.
För några år sedan så gav Forum för antroposofi ut ett förslag till
den antroposofiska värdegrunden

Antroposofins grundläggande värderingar är inte desamma i dag som då de formulerades i början av förra seklet. För några år sedan gjordes därför ett första försök att formulera en värdegrund. Den är ännu ofullständig och måste ständigt förändras för att vara ett sant uttryck för en gemensam plattform.

1. Andliga sammanhang är orsaken till den sinnliga världen, till allt som vi uppfattar med våra sinnen. De upprätthåller livet i alla enskildheter och ger tillvaron en överpersonlig mening.

2. Denna dimension är människans urhem eftersom hon i grunden är ett andligt evighetsväsen. Genom den fysiska inkarnationen blir människan en länk mellan den andliga och den fysiska världen samtidigt som hon är medskapare av historien.

3. Människans andliga ursprung visar sig tydligast i förmågan till självmedvetande, självreflektion och språk. Tänkandet är en andlig aktivitet.

4. Ur dessa förmågor uppstår möjligheten till frihet som tillsammans med självmedvetandet ger människan hennes unika ställning i evolutionen och ett övergripande ansvar för jordens utveckling.

5. Existensen av tankeförmågan ställer människan inför en rad uppgifter av moralisk, etisk och social karaktär. Vår frihet ger oss möjlighet att vara både destruktiva och konstruktiva. Antroposofins syfte är att ge människan verktyg att verka för en ansvarsmedveten utveckling inom alla livsområden.

6. För en sådan strävan krävs odling av ideal kring sannhet, godhet och skönhet. I den andan kan den enskilda människan i sitt inre arbeta med att utveckla förmågor som kompletterar hennes mer vardagliga sinneserfarenheter, förädlar hennes karaktär och ger henne självinsikt.

7. Människan är ett socialt väsen beroende av andra människor för sin personliga utveckling. Insikten om detta motiverar till medkänsla, solidaritet och respekt för demokratiska värden.

8. Människan skapar genom sina unika förmågor ständigt nya dimensioner av kultur, vilket kommer till uttryck inom konst, vetenskap, teknik, handel och andra områden av mänsklig samverkan. Detta gigantiska utvecklingsprojekt är ytterst förorsakat av den mänskliga tankeförmågan.

9. En antroposofisk samhällssyn vill stärka och utveckla det civila samhället, det vill säga de fria individuella och kulturella initiativ och värden som existerar vid sidan av politiska beslutsprocesser, näringsliv och handel.

10. Meningen med livet är att leva det. Jordelivet är ett uttryck för jagets strävan efter utveckling för sig själv och den ödeskrets av mänskliga relationer det är en del av.

11. Människans jag är odödligt. Den fysiska döden är en födelse in i den andliga världen där karma bearbetas inför nästa inkarnation.

12. Från en självklar men ofri relation till andliga väsen i tidernas början har människan under historiens gång utvecklat en allt större självständighet i sitt kunskapande om världen. De senaste århundradena har därför religionen i framför allt det europeiska livsrummet spelat en alltmer undanskymd roll. Den moderna tidens fokusering på utforskandet av materien är en konsekvens av denna fortgående medvetenhetsutveckling.

Allting har sin tid.

Jag var på möte idag. En grupp med engagerade människor planerar en ekobyggmässa och jag är med på ett hörn. Jag vill inte påstå att min insats kommer att bli storslagen på något sätt, men ibland är det kul att vara lite på sin kant. Det är så kul med unga människor och vad de kan åstadkomma. Jag och min kollega ska ansvara för barn- aktiviteter.
I Hågasalen spelade Den flygande bokrullen kezmer och östeuropeisk musik.Det var knökfullt med folk.

Jag mötte en elev och vi reflekterade över tidens gång. Vi mindes när vi stått och sålt bullar och smörgåsar åt en liten, men trofast skara frisksportare varje söndag. NU var det svettigt i lokalen och säkert mer än 350 personer. Kafét är idag skött av professionella och det finns inget kvar av den där lite taffliga nybörjarandan. Ja, det var inte så många år sedan- 2006 kanske.
Jag tänkte också på eldshown på kulturnatten, som numer är ett stort inslag i Uppsalas kulturliv. Det började med mig och 10 elever utanför Domkyrkan vid Riddartorget. Det var säkert 300 personer i publiken- Idag är det i Botaniska trädgården och med flera tusen personer i publiken. Det svåraste idag är att veta hur man ska hantera publiken, så det blir bra för alla.
Allt har sin tid och sedan dör det bort - är det inte Fria Pro som sjunger det.
Jag får länka den en annan dag.
Det är inte lätt att vara den som går först och plöjer första fåran.