MacBeth och katter

Jag ska vara regissör till min klass 8. Vi ska sätta upp Shakespeares pjäs MAcBeth. Det handlar om besvikelser efter brutna löften, mord och vansinne efter dådet. Det handlar också om att tro på framtidsutsagor och sedan se att dessa utsagor inte infrias, eller infrias på ett sätt som inte finns i ens föreställning.
För mig har det alltid varit så att om jag önskar mig någonting för framtiden och det inte dyker upp i den form JAG föreställt mig, blir jag besviken och ser inte vilken möjlighet som yppat sig, men på ett annat sätt. Det tar en stund i alla fall.Jag övar mig att försöka fånga ögonblicket eller möjligheten i flykten. Men det är inte lätt att lära gamla hundar att sitta och jag har övat i många år nu. Åtminstone 15 år och jag har ännu inte fått flyt i det.
Jag saknar en hund. Jag har tre katter och de är fantastiska. En av katterna är bengalkatt och hon tål inte de andra två, så jag har dem åtskilda. Men bengalen är mer som Pettssons katt. Alltid med och ska delta i allt ifrån tillverkning av blomkrukor i papp till att sopa. Då hon inte tycker det händer tillräckligt mycket skriker hon högt och uppfodrande. Visst är det hemskt med de kattskriken.
De andra två är mor och dotter. Den ena är guldfärgad och långhårig och den andra är tricolour men korthårig och en underbar päls. Mamman fick 7 kattungar - en tricolour dog - antagligen var det en hane(tricolour är dödlig om den finns i hanar har jag hört). De övriga var rödhåriga utom den här vi har hemma, eftersom den var den enda honan. Så dottern växte upp med 6 kattpojkar. Hon har varit ganska skygg för människor, efterosm hon varit omringad av tuffa killar. Mycket beror det nog ocksåpå att kattmammam är skygg, men inte lika skygg. Men nu börjar dottern få vissa sociala färdigheter som att komma och stryka sig mot benen då och då eller komma nära så man kan lyfta upp henne. Det blir roligare så, både för henne och för mig.
Jag märker att jag inte vill gå in på MacBeth och pjäsen. jag får skriva av mig då jag börjat undervisa.