eld och retoriker

Det brinner en eld, den brinner klar, den brinner i tusen kransar
Så vänd dig om ta mig i famnen en gång och dansa med mig mera



Teaterperioden är slut och jag känner mig ganska tom inuti. Anden behöver eld, så en klok kvinna till mig en gång. Det är väl så att det man skapar med människor är som en eld som brinner med entusiasmens lågor och sedan falnar. Till slut sitter du där framför den slocknande elden och den värmer inte och ger inte ljus längre utan dör långsamt ut. Det som finns kvar är små glimtar av glöden som liksom lever sitt eget liv i den kvarvarande vitgrå askan och lyser upp lite då den får tag på ett brännbart minne, som värmer.
Sedan börjar du samla ved till nästa brasa genom att bygga upp entusiasm inför nästa äventyr och nästa uppdrag i livets teater.
En man sa en gång till mig när jag var ung- När Gud arrangerar ditt livsdrama så gäller det att spela din roll väl. Ibland känner jag verkligen att livet arrangerar händelser där det gäller att framträda med all sin kraft och glans. Tyvärr gör jag det inte så väl eftersom jag avskyr retorik och retoriker - sanningens lögnare.

Jag har läst en bok - för att genomskåda hur man som retoriker arbeta- eftersom jag tyvärr känner en gammal retoriker som älskar småstrider och gärna tar poäng på andras bekostnad. Boken har jag läst för att kunna bemöta honom. Han kan dessutom alla härskarmetoder som finns.

Strategin hos retorikern är att se var de svaga punkterna finns hos motståndaren. När man är krigare samarbetar man inte utan livslusten är just kampen.

Analysera målgruppen- jaha ja- det är ett gäng medelålders kvinnliga groopies som flockar sig runt den karismatiska manliga ledaren och lyssnar andaktsfullt på honom. Reflektionen i mitt inre är varför händer det 2010? Varför är omedvetenheten så stor att en ung kvinna, som bara tänker på sin egen framgång, ställer sig under en äldre mans vinge och han ger henne fördelar för att hon beundrar honom. Varför lyssnar medelålders kvinnor, utan tillstymmelse till analys över inte vad mannen säger, utan mer hur han säger- och applåderar det. Ofta är det välutbildade kvinnor som beter sig som aningslösa gapande fåglungar.
Jag var med i kvinnokampen i början av 70-talet och blir beklämd att vi inte har kommit längre. En av mina äldre feministiska vänner bad mig läsa Elin Wägners Väckarklockan. Den berörde henne djupt. En recensent av idag, Birger Schlaug skriver bl.a om boken "Kvinnorna hade inte lyckats förhindra vare sig krigen i Europa eller kriget mot naturen. Trots rösträtt och ökade rättigheter hade de drabbats av det manliga samhälles oöverstigliga murar och blivit del av det gamla, av män uppbyggda, systemet. Nu pekar Elin Wägner bakåt och hävdar att historieförvrängning drabbat kvinnorna, fått dem att tvivla på sin egen förmåga och ställning. Kvinnor hade ju varit de starka...Hur kan en ensidigt manlig utgångspunkt fått gälla som objektiv?" Birger Schlaug citerar boken: "Jag vet att det är förbjudet, men ställa frågan kan man åtminstone få göra... (-) Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de (männen)har lyckats göra en historia enbart av inslaget." Elin Wägner

(För den som inte vet vad varp och inslag är skall sägas att varpen är den osynliga del i väven som det synliga inslaget flätas samman med). Skrivet 1941!!!!

Nästa steg att fundera över vad som är viktigt för de som lyssnar, om man är retoriker. Den här retorikern anser att lag och ordning är viktigt.

Då framför retorikern att det varit ett sådant kaos innan och att det tack vare honom och hans insatser som vi kan vila tryggt.

Alla måste få någonting ut av talet är nästa del i retorikerns uppdrag- Ja, ett ögonkast, en känsla av att vila tryggt, ett upprepande av lögner tills de blir till sanningar.

Vad talar retorikern om? Kaos, ordning och erfarenhet.

Till vem riktar sig retorikern- till kvinnor i olika åldrar och kanske någon man.

Varför talar retorikern- för att behålla sin position.

När talar retorikern- när han behöver stärka sin position som flockledare.

Var talar retorikern- när han ser ett läge att framhäva sig själv och chikanera andra.

Hur talar retorikern - med övertygelse och värme i rösten.

Med hjälp av vad talar retorikern - med hjälp av rädsla och andra människors osäkerhet talar retorikern för att ändra deras synsätt och skapa osäkerhet så att det leder till ännu mer makt till honom över andra.

Retorikern har vunnit de lättleddas förtroende genom att peka på sig själv som den som ska reda upp allt som hans föregångare inte kunnat. Nu kommer det att bli lag och ordning, när han står vid rodret. De grundläggande begreppen är lag ordning och transparens för ökat medinflytande. Om sedan det blir mindre medinflytande och mer makt åt retorikern så är det ju bara en lek med ord, eller hur? Retorikern har ingen aning om hur han ska styra den båt han sitter vid rodret i och ändrar kurs lite på måfå, med maktbegäret som kompass. Att båten låg stadigt i vind förut är en bagatell i retorikerns livsspel.

Retorikern försöker få fram Nyttan och moralen i sina argument och det framkommer med all tydlighet att han ser sig som en ljusbärare i det grumliga mörker som kallas organisation. Att hans ljus bara har en låga som lyser för retorikern själv är av underordnad betydelse. Så alla vi andra ska förespeglas nyttan av retorikern, som den som skapar stabilitet och trygghet, Hans bygger sin moral på att han till punkt och pricka ska följa lagar och förordningar.

Den fakta retorikern vilar på är de rykten han själv spritt ut hur eländigt det varit innan han kom in i en maktposition.

Retorikern ger inga exempel på fakta, men vilar i en stark förvissning om, att det retorikern säger är sanning.

Sedan späder retorikern på sin sanning med egna känslor, helst av de mer dominerande aggressiva slaget mot motståndare eller av det faderliga slaget så att alla han gillar kan vila tryggt i hans känslomässiga famn.

Gud bevare oss för retorikern.

Jag tror jag citerat Sandemose förut, men det han skrivit kommer upp gång på gång i mitt inre.

"En människa i extas och fången i någon annans cirkel är utanför ens räckvidd och man känner det som ett negligerande också när ingenting har berövats en. Vi har drivits därhän att fruktan automatiskt och som ett självständigt väsen stiger upp inom oss när någon gläder sig. Den som en gång förlorat makt, och för de flesta hände det mycket tidigt -grips av den huvudlösa maktlystnad som vi kallar för svartsjuka och får aldrig nog makt att uppväga den första förlusten - inte ens om hon vann hela världen. Tidigt kastades vi in i återerövringskrig. Fruktan för att mista inflytande var fruktan för att bli ensam, i sista instansen ångesten för att dö"
Varulven

Vilken tur att jag inte är svartsjuk.
Vilken tur att jag inte längtar efter makt- bara rättvisa.
Vilken tur att jag inte är rädd att vara ensam.
Vilken tur att jag inte är rädd för att dö.

Varför ser jag det så tydligt och varför ser inte alla det jag ser? Jag har alltid varit förvånad över människors naivitet idag. Det är vad jag säger att jag är som är sant, inte hur jag agerar och i handling visar var jag står. Det har jag sett så många gånger- och då speciellt hos män- att de självförhärligar sig och de människor som lyssnar (män som kvinnor) tror på dem. Hur kan man göra det? Var ska jag få insikter om hur och var ska jag få handlingsutrymme att stoppa retorikerns framfarter?