Estland och klassresan

Jag har varit på klassresa i Estland. jag planerade för den här resan i veckor och månader för klass 8. Jag hoppades på att den skulle bli en hit, men jag vet inte jag.
Jag har haft en tanke att de flesta revolutioner är blodiga och man mot man står mot varandra och skjuter på varandra och när de som skjutit bäst vunnit, så förföljer de de som inte sköt så bra.
I Estland var ju "the singing revolution" det som dominerade. Esterna sjöng under Stalintiden också, men bara sånger som ryska censuren godkänt. En av dem som gick igenom censuren var en estnisk sång och esterna kunde stå och sjunga de ryska sångerna och för dem oväsentliga sånger som Arbetets söner och Internationalen, bara för att få sjunga Mu ismamaa on minu arm, vilket är en en nationalsång idag.
Tyvärr har väl det smyginflytandet från det internationella väst gjort att ungdomen inte är lika medveten om sitt arv idag som de som var med 1991. Ja, så har det ju gått med oss också. Det enda intressanta är engelska popsånger i olika genrer- allt annat är trist och tråkigt. Jag är glad åt
Eleverna kände sig osäkra i främmande land. Det tog sig uttryck i att de klagade, längtade hem eller ville veta vad nästa steg på dagen var innan vi informerade dem. Jag hade två föräldrar med mig och de var fantastiska. De följde med, de fyllde ut där jag inte hade kapacitet och de skötte om gruppen när jag var koncentrerad på annat.
Några av barnen blev sjuka och låg på rummen och då stannade en av föräldrarna på hotellet för att stödja och supporta den som var sjuk.
Vi kom till Tartu Waldorfskola - eller Waldorfgümnasium som det hette. Jag hade hört att det var nedslitet och svårt, men jag möttes av en grön, skön skolgård, glada, ivriga barn, fantastiska ungdomar och om inte vackra, så i alla fall funktionsdugliga och bivaxlaserade väggar. Väggarna var stockmark målade dvs med akvarellfärg istället för mineralfärg, som gav en vacker lyster. Det var väldigt gosigt inne i småklasserna.

Ungdomarna träffade jämnåriga och så småningom blev de vänner. När det sociala flöt så
blev livet lite lättare för de svenska ungdomarna också. De tre sista dagarna hörde jag inget klagomål alls, vilket är positivt när man har ungdomar på 14-15 år med sig.
Jag förväntade mig väl inte att alla skulle tycka att det var bra, men några tyckte att det var så roligt att de köpte mig örhängen i tovad ull, som de tyckte passade.
Jag bar dem under många dagar, men kan inte bära samma örhängen länge, utan måste byta.
Det som slog mig hårt var de många övergivna husen i Estland. Det är något förfärligt tycker jag, när man ser övergivna hus. Tänk alla drömmar och förhoppningar som funnits hos dem som bott i huset och som sedan bara överges. Det väcker en förtvivlan på insidan av kroppen som är så obestämd att jag inte kan sätta ord på den. Men hus på hus, dröm på dröm raserade. Naturen lägger sin slöja över husen och täcker över dem med murgröna eller också går husbocken på husen och husen rasar ihop i murkna brädhögar, som i bästa fall kan användas som bränsle eller också återvänder brädorna till jord.
Det enda som då står kvar är en murstock. På ett ställe hade storken byggt bo i den kvarvarande mustocken uppe på skorstenen. Så naturen tar över, vilket på ett sätt är tröstande. Jag hoppas de drömmar människorna hade också begravs och jag hoppas att de inte bara var fyllda av rädsla utan också hopp.
Vi var på KGB cell museet i Tartu också. Där var det svårt att vara för det kändes nästan konkret hur rädslan fanns kvar i väggarna. jag tror att människor som förhördes där blödde, pissade på sig, sket på sig, grät, skrek och förbannade. Så kändes det i alla fall. Bilder där människor utan hopp i ögonen vandrade till gulag. Tänk att överlevnadsdriften är så stark att man låter sig vallas som boskap till slakt. Det var ju billigt också att frakta folk till slavarbete- De fick ju inte betalt och knappt något att äta. Jag har förstått att många som överlevt sett att ödet låtit dem överleva för att vittna om det som de varit med om.
Vad driver oss att behandla varandra så som vi gör?
Jag hade en man som hade en kurs i Järna som lärde oss en sång om övergivna hus. Ett spår finns på http://www.musikkonline.no/shop/displayAlbum.asp?id=31704.
Nu ska jag sova och slappna av.