Fred frihet och antroposofi

Nu har jag laddat ner Fria Proteaternshttp://www.blogger.com/img/blank.gif sång "Allting har sin tid". Jag kom inte ihåg början på den innan jag lyssnade igenom den igen nu. Det är just när de börjar sjunga "Allting har sin tid" som jag känner att de stora sanningarna kommer till uttryck. Jag tolkar det så att det måste vara en människa som bära en idé för att den ska kunna brinna och förverkligas. Finns det ingen människa eller inga människor som bär en idé och vill förverkliga den, så dör den. Så enkelt är det.
Det värsta tycker jag är när idéerna blir inmurade i de som tar över idén. Att vara en förvaltare är fantastiskt och tack gode Gud att förvaltare finns, men det är för mycket regler och ordningar som ska följas i förvaltningar för att det ska kännas bekvämt och levande, tycker jag.

Ett exempel på förvaltare är myndigheter. Jag minns en gång då jag sökte turistvisa för min dotters fastrar till Immigrationsverket. De fick avslag på sina ansökningar för att de inte var tillräckligt nära släkt. Jag minns att jag upprörd ringde till Immigrationsverket och frågade:
Hur mycket närmare i släktskap än mitt barns fars syster kan man komma? Det kunde de inte svara, på men beslut var beslut. Även om blodsbanden var nära så fick de inte komma in i Sverige. Jag tände till ordentligt och började fråga efter vilka paragrafer myndigheten vilade på för att ge ett avslag. Jag argumenterade friskt och argt. Jag minns hur jag ifrågasatte det felaktiga i att människorna var till för paragraferna och inte tvärtom. Det finns ju två (ja,kanske fler, men i min värld just nu) motsatta förhållningssätt till lagar och regler.

Det ena förhållningssättet är att man söker upp lagar, förordningar och regler och håller sig strikt till dem. Då är det självskrivet att man har en ram och en begränsning.
Det andra förhållningssättet kräver en större moralisk hållning av individen, men den är som följer; man lägger upp lagarna, förordningarna och reglerna och ser på dem. Så frågar man sig: hur kan jag få ut mesta möjliga frihet för individen trots de här lagarna? Det ansvar som vilar på individen då är att se till att den inte ligger kollektivet till last genom att ta allför stor frihet i förhållande till andra, så att andra får mindre frihet. Det är här balansen finns mellan individen och kollektivet. Kollektivet å andra sidan har till ansvar att skydda individens drivkraft- som ofta är idéer. Men det är det personliga ansvaret och den personliga moralen som ligger till grund för individens frihet och gruppens välstånd.

Moralen är å andra sidan individuell. Det som är rätt och riktigt för en person i en situation behöver inte vara rätt och riktigt för en annan person i samma situation. Det går en hårfina gränsen mellan individer och den individuella friheten för att kollektivet ska hålla fred. Den känner man var den gränsen går och finns. Om den person som inte har samma känsel som du, spelar efter andra regler, behöver du inte spela med. Jag har ibland bilden av hur jag själv står vid sidan av en stor fotbollsplan och min planhalva är tom för jag vägrar spela, medan den som du har som motpart i konflikten springer runt på sin planhalva och spelar bollen efter helt andra regler än dem jag har. Jag står med armarna i kors och vill inte vara med. Vem vill spela med någon annan om det inte är samma spelregler utan två helt skilda spel. Det är samvetets dilemma.
Du kan aldrig lägga på någon annan din egen moral- för den moral du har är bara din. Jag har som varningsklocka inuti när jag hör migsjälv säga till migsjälv: "Ja, men andra gör ju så." Då vet jag att jag är ute på hal is, vad gäller mig själv och min egen moral eller kanske det heter samvete.
Då gäller det att ta en paus och känna efter var jag står innerst inne.

Jag är beundrarinna av en waldorfelev en gång. Jag känner henne inte och vet inte vad hon heter.
Det var 1990 i Göteborg och humanetikerna hade en offentlig debatt om waldorfpedagogik. Den ivrigaste försvararen av Waldorfpedagogiken var en ung kvinna i församlingen som hade en oerhörd stamning. Hon stammade men trots det lyssnade alla mer intensivt på vad hon hade att säga än vad någon annan sa. Jag tror det berodde på den koncentration och det fokus hon hade då hon talade. Jag förstod då någonstans att det krävs en oerhörd vilja att stå upp för sin mening i alla läger.
Humanetikerna gjorde ett platt intryck. Det fanns en man som gett ut en bok om att han varit förälder i en Waldorfskolan och den Waldorfskolan hade blivit ett slagträ i den skilsmässa och tvist han hade med barnets mor. Det skrev han naturligtvis inte- Det är min egen slutsats efter att ha bläddrat igenom hans bok. Jag minns inte ens titeln på boken. Det finns en del av samhällets utstötta som hittat ett sätt att få uttrycka sina sanningar - och det är att kasta anklagelser inom ramen för lagen i bloggar. Tur att bloggen kan användas terapeutiskt också.
För några år sedan så gav Forum för antroposofi ut ett förslag till
den antroposofiska värdegrunden

Antroposofins grundläggande värderingar är inte desamma i dag som då de formulerades i början av förra seklet. För några år sedan gjordes därför ett första försök att formulera en värdegrund. Den är ännu ofullständig och måste ständigt förändras för att vara ett sant uttryck för en gemensam plattform.

1. Andliga sammanhang är orsaken till den sinnliga världen, till allt som vi uppfattar med våra sinnen. De upprätthåller livet i alla enskildheter och ger tillvaron en överpersonlig mening.

2. Denna dimension är människans urhem eftersom hon i grunden är ett andligt evighetsväsen. Genom den fysiska inkarnationen blir människan en länk mellan den andliga och den fysiska världen samtidigt som hon är medskapare av historien.

3. Människans andliga ursprung visar sig tydligast i förmågan till självmedvetande, självreflektion och språk. Tänkandet är en andlig aktivitet.

4. Ur dessa förmågor uppstår möjligheten till frihet som tillsammans med självmedvetandet ger människan hennes unika ställning i evolutionen och ett övergripande ansvar för jordens utveckling.

5. Existensen av tankeförmågan ställer människan inför en rad uppgifter av moralisk, etisk och social karaktär. Vår frihet ger oss möjlighet att vara både destruktiva och konstruktiva. Antroposofins syfte är att ge människan verktyg att verka för en ansvarsmedveten utveckling inom alla livsområden.

6. För en sådan strävan krävs odling av ideal kring sannhet, godhet och skönhet. I den andan kan den enskilda människan i sitt inre arbeta med att utveckla förmågor som kompletterar hennes mer vardagliga sinneserfarenheter, förädlar hennes karaktär och ger henne självinsikt.

7. Människan är ett socialt väsen beroende av andra människor för sin personliga utveckling. Insikten om detta motiverar till medkänsla, solidaritet och respekt för demokratiska värden.

8. Människan skapar genom sina unika förmågor ständigt nya dimensioner av kultur, vilket kommer till uttryck inom konst, vetenskap, teknik, handel och andra områden av mänsklig samverkan. Detta gigantiska utvecklingsprojekt är ytterst förorsakat av den mänskliga tankeförmågan.

9. En antroposofisk samhällssyn vill stärka och utveckla det civila samhället, det vill säga de fria individuella och kulturella initiativ och värden som existerar vid sidan av politiska beslutsprocesser, näringsliv och handel.

10. Meningen med livet är att leva det. Jordelivet är ett uttryck för jagets strävan efter utveckling för sig själv och den ödeskrets av mänskliga relationer det är en del av.

11. Människans jag är odödligt. Den fysiska döden är en födelse in i den andliga världen där karma bearbetas inför nästa inkarnation.

12. Från en självklar men ofri relation till andliga väsen i tidernas början har människan under historiens gång utvecklat en allt större självständighet i sitt kunskapande om världen. De senaste århundradena har därför religionen i framför allt det europeiska livsrummet spelat en alltmer undanskymd roll. Den moderna tidens fokusering på utforskandet av materien är en konsekvens av denna fortgående medvetenhetsutveckling.