En människa i extas

'

Aksel Sandemose

Det tekniska på youtube verkar haka, så mina youtubeklipp kommer inte fram. Mitt sista upplägg har inte heller kommit ut i publicitet, men jag hoppas det kommer snart.

Jag skrev om min ungdomstid och att jag lät mig påverkas i början av min ungdomstid av Joan Baez, Bob Dyland och Donovan. Det blev ett riktigt uppvaknande i förhållande till världen och att människorna i världen kunde vara så destruktiva. Ett av mina tydligaste minnen, men då var jag kanske bara 9-10 år var hotet om kärnvapenkrig, då John F Kennedy började skicka sin flotta till Kuba, där Chrustjev (Sovjetunionen) hade börjat installera atomvapen.

Jag minns känslan av oro och domedag precis som vi alla kände då the Twin Towers i New York störtade. Känslan av att det inte är i min makt och styra och jag var ju barn då. Jag blev rädd och nedstämd. Jag minns att jag tittade på TV och att jag var ensam med min rädsla, men det måste vara att mamma hade TV´n på för att kunna följa det som hände. jag blev rädd, orolig och ledsen. Inte bara för att min pappa var militär och troligen skulle ut i beredskap.

Men det väcktes ett trots mot allt som var domedag också. Ett trots som ledde till min korta men roliga hippietid. Jag ville inte höra talas om att jag skulle leva med bilan en bit ifrån halsen och bestämde mig att arbeta för flower powers slogan - peace, love and understanding. Sedan dess, har jag väl hela mitt liv pendlat mellan en tankemässig förtvivlan hur jag ska hantera livet så att jag inte bidrar till krig, miljöförstöring och orättvisor och också försökt förstå dem parad med en stark och djup livsglädje.

Då jag var 20 år läste jag Sandemose - "En flykting korsade mitt spår", men också andra böcker av honom. Han gav mig vissa förklaringar till längtan efter makt och revang men inte tillräckliga.
"En människa i extas och fången i någon annans cirkel är utanför ens räckvidd och man känner det som ett negligerade också då inget berövats en. Vi har drivits dithän att fruktan automatiskt och som ett självständigt väsen stiger upp inom oss när någon gläder sig. Den som en gång förlorat makt, och för de flesta hände det mycket tidigt- grips av den huvudlösa maktlystnad vi kallar svartsjuka och får aldrig nog makt att uppväga den första förlusten, inte om vi så vann hela världen. Tidigt kastades vi in återerövringskrig. Fruktan för att mista inflytande var fruktan för att bli ensam, i sista instansen ångesten för att dö. "
Varulven Aksel Sandemose.

Det här väckte förståss frågor hos mig:

Jag förstod att de flesta människor på något sätt har haft en barndom och ungdom som de måste göra upp med för att inte hamna i konstgjorda strider. Jag såg tillbaks på mitt liv och insåg att jag hade inte haft en barndom som var svår. Min mamma var en fantastisk mamma med barn- men så var hon också utbildad barnsköterska med lång erfarenhet av barn. Däremot hade jag en inte så lätt ungdomstid med min mamma. Min mamma är en underbar människa inte ut tal om annat, men hon, liksom många andra vuxna, förstår sig inte på ungdomstiden då allt barnsligt förvandlas till något mitt emellan och psyket inte riktigt hänger med i de kroppsliga förändringarna.

Minns ni "Barnens Ö " av Jersild. Huvudpersonen och pojken i berättelsen undersöker varje dag underlivet för att se om han fått könshår. Om han fått det är det ett tecken på att han börjar bli vuxen och det vill han absolut inte.
De flesta ungdomar möts av vuxenvärlden som något besvärligt som de vuxna helst vill negligera. har ni sett då ett gäng ungdomar kommer på bussen och vilken osynlighetsgörande process många vuxna går igenom då.

Ja, allt som jag vunnit som barn- självsäkerhet, självförtroende, att jag fick ta plats måste jag bråka för att få ha kvar under ungdomstiden. Men också familjens kultur -att - om vi hade stora frågor som behövde diskuteras så satte vi oss ner och gjorde det. Så kom vi fram till något gemensamt och sedan var det slutpratat om det och vi hade en handlingslinje. Det har ställt till det många gånger för mig i livet, eftersom den som tiger samtycker i min värld. Om man behöver betänketid så säger man det innan samtalet är avslutat. Man kan inte komma efteråt och säga att det var inte ett beslut för jag sa ingenting. Ja, jag vet, det är olika i olika familjer. När man som ung kommer ut i världen tror man ju att den fungerar som den kultur ens familj uppfostrat en till. Så det händer många gånger fortfarande att jag har uppfattat att den grupp jag är med i har fattat ett beslut, som andra inte uppfattat. För mig är frågan mer då ;varför träffades vi då och samtalade? Om man vill lösa något betyder ju det att det ska kopplas till handling -rätta mig om jag har fel.

Jag såg på mig själv efter att ha läst Sandemose och undrade om jag var rädd för döden- Efter det att jag drunknade då jag var 7 år har jag inte varit rädd för att dö- jag kan då och då hoppas på att döden kommer och tar mig vänligt i handen och att jag slipper dö en våldsam död. Men rädd - nej: Längtade jag efter makt? Inte mer än makten över mitt liv och att få möjlighet att förverkliga det jag trodde på. Men det var ingen medveten tanke hos mig då, för jag hade redan varit med och startat en ungdomsklubb i Strängnäs då jag var i tidiga tonåren, jag hade varit med och satt upp många ungdomsteatrar och jag visste att det gick att förverkliga det man ville. Men jag reagerar stark över orättvisor, redan som barn, - mycket starkt. När människor i högre positioner beter sig och kommer undan det i kraft av sin position, då väcks en vrede kopplad till en lång vilja i mig.

Jag visste att jag var stark och jag visste att jag vacker(OBS! Jag vill inte ha den tiden tillbaks- bara så du vet) - men hjälpte det i den värld jag levde i? Universitetsvärlden. Ja, på nationerna fanns det ju framgångar, men vad krävdes egentligen för att förstå forskarvärlden. Jag vet inte om jag berättat förut på bloggen. men den världen var mystisk för mig.

Jag kom till Botanisk Fysiologi och blev undervisad där i under en kort period. Människorna där var så vänliga, så hjälpsamma och så kloka men jag förstod dem inte. Jag hade många samtal med lärare och amanuenser och jag tyckte verkligen om dem och uppskattade den tid de la ner på mig. Men jag förstod inte. En av mina lärare hade en morotscellsodling i en e-kolv. Det såg ut som en hög oranga sönderhackade morötter. Jag frågade honom vad det var. Han talade då om att det var en cellodling som han fått av en engelsman och som hade odlats i e-kolvar sedan 1940-talet. jag frågade honom då vad som drev honom att odla artificiellt i en e-kolv eftersom det ju uppenbarligen inte var en morot. Han svarade med ett leende. "Men tänk, en dag kanske det blir en morot igen! Jag reste mig och bad honom vänligt att han skulle köpa en fröpåse istället. Det är här min akademiska förståelse brister. Varför håller man på med så meningslösa och för naturen kränkande experiment? Eller, som på zoologen - varför kommer man inte vidare då man låter studenterna dissekerat allt från maskar till kaniner men inte talar om formen och dess övergångar? Varför har utvecklingsformerna inte ett värde i sig själv. Jag har inte gått på universitet på många år och missförstå mig rätt - jag tror på alla dessa människor och ser deras hängivenhet, men var finns moralen och var finns sammanhangen. Det kan ju inte bara var löst sammansatta meningar.

Jag förstod så småningom att jag var friare än många. Jag har inte tackat mina föräldrar för det, men hoppas jag gett något av det vidare till min dotter.

Mycket av folks beteende kan man kanske förklara med att de blivit fel uppfostrade på ena eller andra sättet, mer eller mindre grovt, men det är inte hela sanningen. Varje människa kan bli medveten om sitt förflutna och arbeta med det. Det är bara att skärskåda sig själv och sin familj uppifrån och ner. det är inte alltid ett lätt arbete- Jag tycker jag kom lindrigt undan, men jag har ändå jobbat och jobbar fortfarande med min person. Den samlade punkten är - en lycklig och fri människa har inte behov att utöva makt eller kriga. Men det är det jag tror händer. >>Se bara på de två senaste presidenterna i USA: Varför var Bush så aggressiv när han var president och Obama, som verkar, observera verkar, vara hans motsats vill till och med lägga ner USA´s rymdprojekt. Obama förstod inte heller varför han fick ta emot Nobels fredspris eftersom hans land var inblandad i två krig.
Men Nobelkommitténs motivering var ändå i linje med fred och framtid.

"Den norska nobelkommittéen lägger särskild vikt vid Obamas arbete för "en värld utan kärnvapen". I ett pressmeddelande skriver man också att Obama återigen gett de multilaterala samtalen en central roll i världspolitiken och att USA nu satsar på dialog och samarbete – "även för de svåraste konflikterna".

I motiveringen nämns också att Obama gjort att USA nu uppmärksammat det globala klimathotet och att Vita huset satsar på att stärka demokratifrågor och mänskliga rättigheter.

"Väldigt sällan har en person likt Obama fångat världens uppmärksamhet och gett mänskligheten hopp för en bättre framtid", skriver Nobelkommittén."

Så- det enda som är vettigt att göra är att använda de människor man möter i världen som ett övningsfält där man prövar olika förhållningssätt under parollen peace, love and understanding. .
Det behövs en helt annan vinkling av att vi inte är ett fredligt släkte. Ester Hicks vill hjälpa oss med det. Det är i alla fall en möjlighet.
En annan möjlighet är att ta sina traumer och uttrycka sig konstruktivt utan att skada andra. Ta Aksel Sandemose igen, som hela tiden sökte i människans undermedvetna och i henns driftsliv efter svaren på frågan - varför beter sig människorna som de gör? Det är väl ett ganska tydligt sammanhang i hans böcker - han skrev o mig själv och om de varulvskrafter han härbärgerade inombords.

Vi kommer inte att komma till en absolut förståelse, men kanske en liten bit vidare till en fredligare och miljövänligare värld om vi förstår vårt sätt att vara och om vi förstår att våra bevekelsegrunder för attuppträda oss som vi gör. Tro mig, det är obehagligt när du ser någon utöva makt och också ser de personliga skälen till varför han eller hon gör det.

En klok man sa till mig en gång: När Gud inbjuder dig till livets teater -gör ditt bästa och spela din roll så väl du bara kan.