Jag hade min ungdomstid på 60-talet och början av -70-talet. Mitt första uppvaknande om världen skedde med protestsångarna som fanns på den tiden. Det var unga, långhåriga män och kvinnor med gitarr och mikrofon som stod och sjöng, utan åthävor om världen och hur den såg ut. De sånger som fastnat hårdast i minnet är kanske Donovan Eve of Destruction som är en förfärlig beskrivning om världens tilstånd då och den naivitet många av oss levde/ lever i. Refrängen är -But you tell me over and over and over again my friend, that you don´t belive that we are omn the Eve of destruction. Den och Joan baez som sjöng om de historiska inställningarna till olika länder sett ur amerikanernas synvinkel. En av stroferna handlar om tyskarna. "They murded six millions in the ovens they died. But now the germans too, have God on their side." Och Bod Dylands "A hard rain is gonna fall" gjorde ju att det blev ganska tungt att vara ung. Dessutom en medveten engelskfröken som undervisade oss om miljöförstörelsen - pollution i alla dess former. det blev så mycket att jag på rent trots mot alla undergångsteorier försökte att leva livet på ett inte så genomtänkt sätt. Men det var en protest mot allt svart och brunt. Det är ju ingen konst att få en tavla till svart eller brunt - det är ju bara att röra ihop alla färger till en enda sörja- beroende på hur man blandar blir det svart eller brunt. det vet alla som hafr med barn och göra och gett dem målafärger. de blandar glatt alla färger och rör runt med penslen i cirkelrörelser över pappret och får de hålla på tillräckligt länge så blir det dels hål i pappret dels en brun färg i mitten eller över hela pappret där färgen rinner utanför pappret. men att behålla färgerna på ett papper och komponera dem på ett sådant sätt att de ger en illusion av ett landskap det är ett helt annat fält inom dig än att vispa runt färg.
Jag minns också min skoltid som att inte bli tagen i anspråk i skolan. jag gick i en skola med säkert 1000 elever om inte mer. Det var 24 klasser årskurs 5- 9 och 5 gymnasieprogram. Alla klasser hade minst 30 elever. Nu hade jag ju dels min teatergrupp, dels min cello och de orkestrar jag spelade i, som krävde saker av mig som person, vilket var tur för mig. Tyvärr kunde jag ju aldrig begränsa mig och sortera så ungdomstiden var full av sysselsättning. Men det var inte mina föräldrar som puschade på mig, det var en oro som fanns inom mig. Livet var på något sätt i horisonten och det gällde att skynda sig dit för där hände det saker. Jag minns en saga som handlar om en pojke som sprang efter guldet vid regnbågens slut. Det speglar en fasett av min ungdomstid. Men jag levde livet på trots - och de som talade om undergången orkade jag inte med utan trotsade dem med livsglädje, humor och skratt.

Jag orkade inte heller med sådana som inte vågade och gömde sig med varandra i gruppen.
Jag minns att då jag var 13 år deltog jag i en marsch som skolan anordnade den 6 november till Gustav den II Adolfs ära. Då deltog också regementsmusikkåren med eorgeflor på trumskinnet och vi elever gick i fackeltåg till Stora Torget i Strängnäs. Det var ingen som regerade på att det och ingen tänkte nationalsocialister, eftersom de levde en undanskymd tillvaro och sågs med mycket illasinnade ögon. Jag tror att det måste varit något jubileum, för jag minns bara att vi gjorde det en gång. Det jag skulle komma till var att det var ett tal av skolans rektor och borgmästaren i stan och sedan sjöng vi nationalsången. De runt omkring mig mesade och mummelsjöng och det var så fånigt att jag med hög röst sjöng nationalsången klart och tydligt. Jag minns att de runt omkring mig tittade på mig och det blev liksom ett mellanrum mellan mig och de som var mina skolkamrater, men det bekom mig inte. Jag tyckte bara de var så larviga- att vara med betyder att delta. Jag menar inte att man alltid ska ställa upp på kollektivet och den kollektiva idén, eftersom du även i kollektivet har ett ansvar för dina handlingar, men att gömma sig är fånigare än något annat jag vet.

Det är samma sak som att gå i kyrkan och inte sjunga psalmerna. Om du gjort valet att gå i kyrkan har du då du kliver in i kyrkan accepterat att du deltar på kyrkans ritualer. Omedelbart protesterar något inom mig och säger - då kan det gå som i Knutby att alla accpeterar att bli förtryckta. Men där kommer ju det egna ansvaret in. Om jag ser att någon inte mår bra eller far illa i kollektivet, då är det min plikt att reagera mot kollektivet- kosta vad det kosta vill. Eller lämna det sammanhanget.

Det har kommit ut en bok om en man som känner sig lurad av en kvinna eftersom hon behöll barnet de skapat tillsammans och han inte fick vara med och bestämma. Jag skakar bara på huvudet. Mannen i en sexuell situation har medbestämmanderätt hur han ska skydda sig under samlaget för att det inte ska bli barn. Där har han sin beslutanderätt. Men komma efteråt och övertala kvinnan till abort- En abort som kan få kvinnokroppen att löpa amock då missfallet framkallas en stor hormoniell omställning och kvinnan kan lida psykiskt under lång tid, det är inte rätt. Det är kvinnan som ska ta det beslutet, eftersom det är hennes lidande. Om kvinnan tar beslutet att behålla barnet får väl mannen ömka sig bäst han vill och straffa genom att inte träffa sin avkomma. Det måste vara en del av hans livsväg att utveckla den förbindelsen då, eller låta bli, men att ömka sig- det går jag inte med på. Valet fanns innan samlaget. Dessutom blev mannen inbjuden till TV för att berätta om sin bok och det blev lite väl mycket tycker jag. jag har svårt för folk som inte tar ansvar över sitt liv, utan som skyller på andra att livet blivit som det blev. Självömkan heter det och det lamslår ju oftast en persons möjligheter (rent psykiskt) att göra något åt sin egen situation.
Jag tänker ofta på kvinnor i krigshärjade länder, som blivit våldtagna, sett sina släktingar och vänner blivit dödade och ändå har styrkan (kanske av nödvändigheten) att förändra sin situation. Men den är ju på liv och död för dem. Sätt dig ner och gör ingenting och du är död eller vandra till säkrare platser.