och så var det projektioner igen då

Jag funderar en hel del på projektioner. Tänk att vi lever 9 miljarder människor och samtliga har sin egen verklighet. Sanningen är i betraktarens ögon, heter det ju,men när betraktaren kolliderar med en annan betraktare och de två sanningarna inte kommer överens, då har man en kollision i verkligheten.

Jag tänker på den kvinnan som använder vår skola som kräkplats. Det är ingen ond människa. Hon har gett mig ett tystlåtet och sympatiskt intryck när jag har träffat henne. Så går hon hem till sin dator och i skydd av sin apparat och sitt avstånd och konstgjorda anonymitet kräks hon ut spyor. Skolan är ju en institution och den kan inte försvara sig mot angrepp- även om de angreppen har ett korn av sanning och resten är förbannad saga och dikt. Jag tycker det är otäckt hur hon som individ kan förvränga verkligheten så att jag undrar om vi har varit på samma ställe och det som sagts verkligen kunnat uppfattas som hon uppfattat det. Stackars hon. Och hon har så söta barn. De har ju lämnat skolan nu och det är nog bra för dem i den situation son mamman har försatt sig. Det jag kan hoppas på är att barnen inte behöver bli ett slagträ i hennes verklighetsuppfattning någon mer gång.

Jag har också funderat på hur man kan sitta fast i upplevelser från det förgångna och hur de upplevelserna varit så starka att man färgar hela sin nutid med dem. Eller att en situation uppstår som det finns beröringar till i mitt förflutna och så omedelbart färgar jag situationen utifrån gamla upplevelser.

Jag skrev min biografi en sommar. Eller skrev och skrev. Jag gjorde i ordning pärmar med bilder, tidningsurklipp, dikter och citat och delade in dem i 7-årsperioder och genomlevde varje sjuårs-period igen och dokumenterade den. Varför jag valde sjuårs-perioder? Ja, det tar sju år för kroppen att byta ut alla celler, så det var naturligt för mig att välja just sju år. Nu står pärmarna i bokhyllan och jag har inte behov av att titta i dem längre. jag känner mig ganska befriad ifrån det jag såg som hinder i min utveckling då. Därmed inte sagt att jag har slipat klart mig själv, men det jag inte kan se kan jag inte heller göra så mycket åt. Men det är underbart då jag upplever att jag får ett nytt perspektiv och en ny infallsvinkel på min brokiga personlighet. Jag har lärt mig att uppföra mig - tack och lov, men innanför skalet lever fortfarande en eld som brinner stark och klar. Då den vill få fritt utlopp gäller det att inte ge den näring för då brusar jag upp och skrämmer människor runt omkring mig. Jag förstår att det är mitt öde och jag är tacksam mot elden för den har hjälpt mig många gånger att genomdriva saker jag inte trott mig om.
Jag tänker på en sång vars text är:

Det brinner en eld, den brinner klar. den brinner i tusen kransar. Så vänd dig om ta mig i handen en gång och dansa med mig mer.

Jag ska lära mig att lägga in musik på bloggen så lovar jag att spela upp den för dig.
Jag tycker att alla gymnasister som jag haft varit så fantastiskt duktiga på att sjunga. Jag ser tillbaks på min egen skolgång och gläds med dem att de får gå i en skola med så mycket sång och rolig undervisning. Själv minns jag ingenting annat än teori, teori, teori och så ibland lite bildlektioner och lite musik. De lärare som hade de teoretiska ämnena såg över axeln på dem som undervisade i konstnärliga ämnen.
Själv älskade jag att ha bild - jag hade en hängiven lärare som inte ville något annat än lära ut allt han kunde.

Jag bör väl tacka den kvinnan som skriver om skolan på sin blogg- hon är en stor läromästare för mig och mina funderingar över vad som är sant och hur skolan kan uppfattas av någon som bara står en liten bit ifrån skolan eller helt utanför.

Jag har min mamma hos mig och hon ska stanna i någon vecka. Vi brukar plocka bär. Det finns inte så mycket svarta vinbär, men det verkar bli ett hallonår. Vi ska vackla ut i naturen med våra bärkorgar (hon är 86 år och jag är höftskadad) och i alla fall njuta av ytterligare en sommar då vi tillsammans får nå till människans urgamla driften - att samla.

Jag citerar Aksel Sandemose- ja, ni vet han som skrev ner Jantelagen i boken " En främling korsar sitt spår". Men det här citatet är ur "Varulven"

"EN människa i extas och fången i någon annans cirkel är utanför ens räckvidd och man känner det som ett negligerande också när ingenting har berövats en. Vi har drivits därhän att fruktan automatiskt och som ett självständigt väsen stiger upp inom oss när någon gläder sig. Den som en gång förlorat makt och för de flesta hände det mycket tidigt - grips av den huvudlösa maktlystnad som vi kallar för svartsjuka och får aldrig nog makt att uppväga den första förlusten om han så vann hela världen. Tidigt kastades vi in i återerövringskrig. Fruktan för att mista inflytande var fruktan för att bli ensam, i sista instans ångesten för att dö."

Tala om en skarp iakttagare.
Men jag tycker han är för mörk att avsluta med. Så jag avslutar med:

Our deepest fear is not that we are inadequate.
Our deepest fear is that we are powerful beyond measure.

It is our light, not our darkness, that most frighten us. We ask ourselves:
Who am i to be brilliant, gorgeous, talented and fabolous?

Actually who are you not to be?
You are a child of God.

Your playing small does not serve the world. There is nothing enlighting about shrinking so other people won´t feel insecure around you.
We are ment to shine as children do. We are born to manifest the glory of God within us. It is not just in some of us. It is in everyone.

And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same.
As we are liberated from our own presence automatically liberates others. "

Nelson Mandela

Jag har lagt upp två videofilmer dels av Nelson Mandela dels av Desmond Tutu. Bägge två talar om ubuntu. Om jag har förstått ubuntu rätt är det # jag kan bara vara jag genom en annan människa." Vad alla kämpar för en global fredstillvaro. Varför går det så snett då ibland? Alla människor tror ju på fred och kärlek. Hur har vi människor blivit så skadade att de destruktiva krafterna får lov att härja runt i världen? Och skapa nya människor med minnen som gör att de inte kan leva som de önskar - i fred och kärlek.


Vem skriver jag för? Det finns säkert tusentals bloggare i landet. Jag undrar om någon läser bloggar? Jag gör det inte i alla fall - ja, inte andras menar jag. Vem som läser min blogg? - Ja, det får framtiden utvisa.