Jag har inte gjort mer än några av de många övningar som finns beskrivna i den här boken. Men jag tycker om upplevelsen av att skuggor har olika färg beroende av vilken omgivning den har.
Jag minns ett klassrum som jag och min kamrat målade citrongult, en kall gul färg, som hade en verkligen grön och svår skugga. Det var svårt att vara i det rummet och tack och lov målade vi om det året efter. Inte för färgens skull, men på den tiden -i mitten av 90-talet - så målade vi på skolan om salarna många gånger och ofta.
Senare köpte jag tyg och sydde ett antal olivgröna gardiner till ett klassrum jag undervisade i. Färgen på gardinerna var inte så tilltalande, men färgen på skuggan som gardinerna gav förlät mycket.
Glädjen över att upptäcka att olika färger har olika färg på skuggan beroende på hur ljuset faller och vilken omgivning skuggan finns i, blev en verklig aha-upplevelse för mig. Innan hade jag bara sett skugga som ett mörkare parti ljus, om du förstår vad jag menar.
Förr, när jag kunde vara ute mycket i skogen, brukade jag slå mig ner och se på skuggorna i skogen och se vilka färger de gav. Det krävs ett visst tålamod och en inre stillhet för att njuta av skogens skuggspel. Många gånger hade jag en otålig hund med mig, som inte förstod varför hon måste ligga still. Efter en längre eller kortare stund började hon att gäspa med ett sånt där gnälljud, som hundar kan ge ifrån sig. Gäspandet stressade mig och det visste hon. Så ganska snart efter hennes ihärdiga gäspscener börja vi gå igen.
Jag minns också min första klass, klass 1 94/95 på Waldorfskolan (andra klassen på skolan). I klassrummet fanns stora fönster och jag hade skaffat vackra prismor som hängde i fönstret. När det blev soligt i klassrummet snurrade regnbågsfärgade ljusfläckar runt i rummet och pojkarna, som inte var så lätta att motivera då solen sken, kastade sig i en gemensam hög och försökte fånga fläckarna. Jag upplevde dem precis som kattungar och de var lika gulliga som kattungar också. Nu är de stora män med muskler och mustascher i samhällets tjänst.
Goethe sa något underbart om matematiker. Han sa:
-Matematiker är ett slags fransmän. Talar man med dem, så översätter de det till sitt eget språk och då betyder det genast något annat.
Visst är det fyndigt.
Ett kort stycke ur Goethes Färglära. Kapitlet heter Polaritet och är skrivet 1805.
Två krav inställer sig hos oss vid betraktandet av naturfenomenen: att fullständigt lära känna själva företeelserna och att genom eftertanke tillägna oss dem. Till fullständighet leder ordningen, ordningen kräver metod och metoden underlättar föreställningarna. Om vi överskådar ett föremål i alla dess delar, fattar det rätt och kan återframbringa det i anden, så får vi säga att vi åskådar det i egentlig och högre mening, att det tillhör oss, att vi uppnår ett visst herradöme över det. Och så leder oss det särskilda alltid till det allmänna, det allmänna åter till det särskilda. Både verkar i och genom varandra vid varje betraktande, vid varje beskrivning.
En del allmänt kommer först i beaktande. Företeelsens dualitet visar sig som motsatsförhållande:
vi och föremålen
ljus och mörker
kropp och själ
ande och materia
Gud och världen
tanke och utsträckning
idealt och realt
sinnlighet och förnuft
fantasi och förstånd
härvaro och längtan
två kroppshälfter
höger och vänster
andhämtningen
fysisk erfarenhet: magneten
Våra förfäder beundrade naturens sparsamhet. Man tänkte sig henne som en förståndig person, som, medan andra med mycket frambringade litet, har benägenhet att med litet presterar mycket. För vår del beundrar vi mer, om vi nu också skall uttrycka oss som om det gällde en människa, hennes skicklighet, som gör att hon vet att frambringa de mest olika ting, ehuru begränsad till ett fåtal grundmaximer.
För det betjänar hon sig av livsprincipen, som innehåller möjligheten att, genom stegring i det oändliga och till det mest olikartade, mångfaldiga företeelsernas enklare upprinnelse.
För att något skall träda in i företeelsernas värld, måste det undergå en klyvning, för att överhuvudtaget komma till synes. Det åtskilda söker sig åter mot vartannat och det kan också återfinna vartannan och förenas - i lägre mening, genom att det blandar sig med det, går samman med det, varigenom företeelsen blir till intet, eller i varje fall likgiltig. Föreningen kan emellertid också ske i högre bemärkelse, genom att det åtskilda först stegras och det därefter genom förbindelse mellan de stegrade sidorna frambringas ett tredje, nytt, högre oväntat.
Viss hör du, som jag, att det är ett medvetande som ropar från det förflutna. Om jag bara förmådde, skulle jag försöka förstå vad det medvetandet vill säga mig. Det här kapitlet var ju inte så svårt att ta till sig, men så är det ju inte alltid.
skuggor i rummet med katt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar