Den sjungande revolutionen

Estland är ett exempel på att revolutioner inte behöver vara blodiga. Estland levde under förtryck- först intagna av tyskarna under andra världskriget och sedan under Stalin och Ryssland. Esterna samlades och sjöng. En gång om året samlades 10.000-tals människor och sjöng i kör. En dirigent och körledare skrev en estnisk sång, som var nationalistisk och på något underligt sätt gick igenom den ryska kontrollen. Den sjöng man om och om igen. Ryssarna använde naturligtvis denna körsammankomst för sin propaganda också -med hjälp av sång. Esterna såg det som ett nödvändigt ont och sjöng med för syns skull. Och man fortsätter att samlas en gång om året och sjunger. Alla får vara med och alla körer för framträda.
Jag var med en klass till Estland- till Auruküla waldorfkool utanför Riga. De svenska eleverna som var med byggde en lekplats på skolgården där. Några elever fick följa med en morfar i en gammal lastbil. Han körde som en biltjuv och lät dem skjuta med sin revolver i skogen. Han visade dem de ryska militärförläggningarna som då och numera är nedlagda. Eleverna berättade att det fanns berg av olika persedlar snyggt upplagda. Det fanns t.ex. ett 15 meter högt berg med slipsar, ett 10 meter högt berg med gasmasker osv. osv. Eleverna berättade att det var overkligt att gå runt på området -alldeles dött men med rester av militär aktivitet.
Då vi var i Estland förstod vi också att esterna under de förtryckande regimerna, hade grävt nere sina statyer och andra offentliga föremål som representerade staten Estland.
Då Estland blev fritt igen kom statyerna fram och ställdes upp på sina gamla platser.

Ett föräldrapar i Waldorfskolan, som var ester tyckte också att skolan var för enkel i sin information om andra världskriget och Hitler. De ansåg att vi bara talade om judarna och koncentrationslägren i Tyskland. Så vi bjöd in en man som bor i Sverige som var ungrare och suttit i koncentrationsläger i Ryssland. Han berättade om Stalins förtryck och hur han överlevde lägret. Ungdomarna i skolan var mycket koncentrerade och tysta. Det är vad ungdomar behöver. Folk som varit med, eller som kan sina saker till fullo. Att möta proffs helt enkelt.
På tal om proffs, finns det något tjusigare än att se en proffs i arbete. Första gången jag upptäckte det var när jag och några väninnor var i Paris. Jag var väl 15 eller 16 år. Världen var inte så utstuderat farlig då, så även oskyldiga flickor från Sverige kunde resa ensamma till Paris.
Jag gick upp tidigt varje morgon bara för att få se en gatsopare sopa gatan utanför. Han var en parisare med basker, cigarett i mungipan, stora skor och gamla, stora valkiga händer. Men när han sopade var varje rörelse så noga avvägd och han höll ömt i kvasten. Han hade en bestämd rytm när han långsamt arbetade sig gatan fram, så det såg ut som om han dansade.
Min dotter tog intryck när jag berättade det när hon var liten. Jag sa också till henne att det inte spelade någon roll vad hon blev när hon blev stor. Det viktiga var att hon var lycklig. Det spelade ingen roll om hon blev gatsopare eller direktör. Och hon började sopa gatorna utanför vår lägenhet i Göteborg. För direktör visste hon inte vad det var, men gatsopare kunde ju inte vara så svårt. Men det är det.
Hon spelade Beppo i Momo och kampen om tiden när hon var 15 år. Han är ju också en gatsopare.
Den sjungande revolutionen. När människor kommer samman i stora grupper och sjunger ger det kraft- inte bara till människorna som sjunger utan till hela omgivningen. Länge leve den sjungande revolutionen.