tisdag 14 maj 2013

Socialdemokraterna vill ha en nationell samling för att rädda skolan. Det tycker jag är bra, men jag undrar om socialdemokraterna tänker släppa den kontroll som utbildningsministeriet nu fått över skolan. 

Jag har ju gått på lärarprogrammet för att få en statlig legitimation.Jag blev ofta upprörd och gick i diskussion som praktiserande lärare över hur man för över ansvaret för eventuella misslyckanden på läraren. Jag tar ett exempel.

Undervisningen ska i demokratins namn vara inkluderande. Det betyder att ingen ska utestängas från undervisningen och lärandet sker i helklass och eventuellt kan speciallärare komma in i klassen. 
Det är kanske bra, men om man bygger upp en fantasi att det finns 1-2 ADHD eller ADD, två till tre dyslektiker, 10 invandrare med svenska som andra språk som har bott här i 1-7 år och behärskar vardagssvenskan till fullo men inte förstår begrepp som slätt, höjd, tallskog och resten är är svenskfödda med en någotsånär god skolsvenska. Det finns några elever från studiemotiverande hem där föräldrarna ligger på barnen att de ska ha höga betyg.  
Jag säger här inget om integration och att inte barn och ungdomar till invandrare inte ska ha skolgång, men de ska ha en rättvis chans att lyckas också. Men alla ska bedömdas efter samma normer för att få en likvärdig skola och utan extra hjälp än svenska som andra språk.Det är näst intill omöjligt.  Hur ska någonsin ett ensamkommande flyktingbarn kunna leva upp till samma normer som ett harmoniskt uppfostrat svenskfött barn med svensktalande, studiemotiverade föräldrar. 
Då säger man på lärarhögskolan att det är en utmaning för läraren. För mig, som arbetat praktiskt i skolan sedan 1990-talet är det inte en utmaning utan ett hån.  Om man gör det till lärarens utmaning fråntar sig utbildningsdepartementet, tjänstemännen som skrivit kursplaner och mål samt riksdagen som röstat igenom lagar och förordningar och kommunerna som inte fördelar pengar rättvist på den säkra sidan- och det är den enskilde läraren som misslyckas. Jag tror jag sett åtminstone tre ambitiösa, duktiga lärare som börjat på min skola, men vikit sig inom några veckor - för att de ska individualisera undervisningen. Det är en bra sak, tycker jag, men man måste ju först få ihop klassen till en grupp innan man kan individualisera.  
På lärarhögskolan bryr man sig också mest om målen i undervisningen och inte vägen. Bara man uppnår målen med så många elever som möjligt så får man stipendier och utmärkelser. Att de ska ta ansvar själva över sitt arbete är bra, men man kan inte kräva av en nio-åring att den ska förstå vad det innebär. 
Entreprenörskap i skolan är också en liberal idé. Jag tycker också att eleverna ska få arbeta utifrån sin egen idé och hitta sina egna presentationer av ett ämne, men det tar tid. Då man har en begränsad tid till varje ämne finns det inte möjlighet till grupparbeten. För varje ny gruppmedlem så ökar tidsåtgången med det dubbla. Så om två elever gör ett grupparbete tar det  t.ex. 2 timmar, blir de tre gruppmedlemmar så tar det fyra timmar och fyra gruppmedlemmar åtta timmar osv. Jag ser också framför mig hur alla i Sverige blir entreprenörer och slåss om projekt som staten eller kommunen upphandlar. De som tänker minst på pensioner, reparationer av bilar etc vinner upphandlingen och fackföreningarna har heller ingen slagkraft eftersom alla är egna företagare. Fackföreningarna står med lång näsa och faller ihop. 
      
De stora kontrollsystemet med nationella prov har blivit en börda. Eleverna i klass 9 har haft nationella prov varje vecka under våren och proven har förändrat dem som människor. De har liksom gett upp studierna innan gymnasiet. Betygssystemet är också så att de inte känner att de någonsin kan få ett A. Det är nämligen så att om de misslyckats med bara ett arbete under året som inte är A utan C och resten av arbetena är A så blir det ett C i ämnet ifråga. Hem och skola borde  rasa, elevorganisationer  borde rasa, lärarkårerna rasar och politikerna vid makten talar om att det tar tid innan förändringarna är  implementerade (förverkligade). Varför bojkottar inte eleverna nationella proven? Varför tycker föräldrarna att nationella prov är viktiga och tillåter sina barn att bli utsatta för det här politiska experimentet?  Varför rasar föräldrar mot skolan som institution (nu menar jag alla skolor) och anmäler lärare anonymt för en det ena än det andra, istället för att vända sin ilska mot de som förtjänar det - skolpolitikerna med makten.

Jag som lärare ska rätta nationella prov och då man inte vet vilket ämne som kommer upp i SO och NO så blir det en svår planering för den som gör schemat hur man ska lägga upp arbetstider så att lärare får möjlighet att rätta proven. Ytterligare ett stressmoment för läraren och ytterligare en administrativ arbetsuppgift. 

Vi har under året också haft 2 individuella utvecklingssamtal per elev under året. Vi ska alltså nagla fast var och hur eleven står och utvecklats fram till utvecklingssamtalet. Klasslärare samlar in ämneslärares omdömen och sammanställer dem, skickar ut dem till föräldrarna och så träffas man för att låta eleven sköta samtalet. Som ämneslärare kan man ha många elever att samla ihop och skriva omdömen om samt  ha klart för sig vad eleven ska göra för att nå A. För mig är det en fullkomlig gåta hur jag ska kunna veta hur en elev, som jag har i klassen, som verkar nöjd och glad i sina klasskamrater, men ofokuserad ska kunna få ett A. Att säga till en del elever att de behöver fokusera mer är som att be dem ta ner månen. Men det skolan inte får lägg sig i är hemförhållanden, men föräldrarna får lägga sig i undervisningsförhållandena. 
En lärare får inte säga att det vore fint om eleven sov mer och spelade dataspel mindre- för hur vet jag som lärare att det är så. Jo, en lärare vet det för att eleven talar om att den suttit efter klockan ett på natten och spelat dataspel. En lärare får inte tala om att en elev kanske ska äta en mer varierad kost. Hur vet läraren att eleven inte äter en varierad kost? Jo för eleven talar om att den lever på pasta och ketchup och inte lagar någon annan mat hemma.  
Jag har följt med debatten från organisationer som talar om skolan som det organ som ska undervisa och upplysa om allt från entreprenörskap (sponsrat av näringslivet) till barnfattigdom framfört av Rädda Barnen. Min lilla undran är - om skolvärlden nu ska utbilda barnen och ungdomarna i färdigheter som de behöver  i sitt vuxenliv, var ska vi kunna stoppa in alla som viil komma och föreläsa i schemat och hur ska vi kunna betala dem som vill komma?

En likvärdig skola innebär en alltmer segregerad skola. De skolor som ligger ute i miljonprogrammens områden är en tuff miljö för en lärare, medan de dominerande gymnasieskolorna, i Uppsala Katedralskolan och Rosendahlsskolan måste söka fler och fler gymnasieprogram för att kunna ta in alla elever som söker dit. De som söker dit har ofta studiemotiverade familjer bakom sig. Alla satsar på en karriär inom ett akademiskt yrke. Det mest sökta programmet är naturvetenskapligt program eftersom det är ett "pluggprogram. Så även om du vill gå estetisk och bli skådespelare, är det mer status att lsa naturvetenskap. Likvärdigheten består i att de flickor som kommer från enklare förhållanden söker vårdprogrammen och pojkarna motor eller byggprogram på Bolandskolan.     





       

Inga kommentarer: