Helst inte, tack mumlade mumintrollet och drog sig baklänges. Han tittade hastigt på Too-ticki, men hon hade gett sig av, kanske för att fiska ihop en ny fisksoppa.
Man ska bara inte vara rädd, sa hemulen uppmuntrande och band fast skidorna på mumintrollets tassar.
Men jag vill inte..... började mumintrollet eländigt. Lilla My tittade på honom med ögonbrynen i vädret.
Nåja, sa mumintrollet dystert. Men ingen stor backe.
Nejdå, bara sluttningen ner till bron, sa hemulen. Böj knäna, luta framåt. Låt inte skidorna åka isär. Överkroppen rak. Armarna tätt till kroppen. Kan du nu komma ihåg vad jag har sagt?
Nej, sa mumintrollet.
Han fick en puff i ryggen, blundade och åkte. Först for skidorna ifrån varandra så långt de kunde. Sen for de in i varandra och trasslade ihop sig med skidstavarna. Ovanpå alltihopa låg mumintrollet i en underlig ställning.
Gästerna piggnade till.
Man måste ha tålamod, sa hemulen. Upp igen lilla vän, så gör vi om det.
Benen skakar, mumlade mumintrollet.
Det här var nästan värre än den ensamma vintern. Till och med solen, som han hade längtat efter så förfärligt, lyste rakt in i dalen och såg hans förnedring.
Nu kom bron rusande emot honom uppför backen. Mumintrollet stack ut ena benet i luften för att rädda balansen. Det andra benet åkte ensamt för sig själv. Gästerna hurrade och tyckte livet började bli roligt igen.
Det fanns inget upp och inget ner längre. Bara snö och elände och katastrof.
Och till slut hängde mumintrollet i en videbuske vid flodkanten med svansen i kallt vatten och hela världen full med skidor och skidstavar och fientliga perspektiv.
Man får inte tappa modet, sa hemulen vänligt. En gång till.,!
Men det blev ingen mer gång, för mumintrollet tappade modet. Han gjorde det verkligen, och långt efteråt drömde han ofta om hur det hade varit om han hade åkt en tredje, triumferande gång. Då skulle han ha svängt upp på bron i en vacker kurva och vänt sig om mot alla de andra med ett leende. Men så gick det inte nu.
På kvällen upphörde snöfallet. Det drog sig undan som en lätt gardin och sikten låg fri ända ut till havs där en mörkblå molnvägg skymde solnedgången.
Mumintrollet tittade på det hotfulla vädret som rullade fram därute. Det var som om en ridån hade gått upp för skådespelets sista dramatiska akt. Scengolvet låg vitt och tomt ända ut till horisonten och det mörknade hastigt över stranden. Mumintrollet som aldrig hade varit med om snöstorm trodde det var åska. Han intällde sig på att inte bli rädd när det första mullrandet kom rullande.
Men det kom inget åskmuller.
Inga blixtrar heller.
I stället steg en liten snövirvel upp från den vita kalotten på en av klackarna utanför kusten.
Oroliga vindkårar skyndade fram och tillbaka över isen och viskade i strandskogen. Det mörkblå växte och vindstötarna blev häftigare.
Plötsligt var det som en stor dörr hade blåst upp, mörkret öppnade sitt gap och allt blev fullt av flygande våt snö.
Den kom inte uppifrån längre, den rusade förbi utmed marken, den tjöt och knuffades som ett levande väsen.
Mumintrollet tappade balansen och rullade runt. Han fick öronen fulla av snö och blev förfärligt rädd.
Tiden och hela världen var borttappad. Allting som man kunde ta i och se på hade flugit sin väg och kvar fanns bara en förhäxad virvel av dansande fuktigt mörker.
En förståndig person hade kunnat tala om att nu började den långa våren.
Men det råkade inte finnas nån förståndig person på stranden just då, bara ett förvirrat mumintroll som kröp på alla fyra mot vinden åt alldeles fel håll.
Han kröp och kröp och snön murade igen ögonen på honom och lade sig på nosen som en stor driva. Mumintrollet blev mer och mer övertygad om att det här hade vintern funderat ut för att en gång för alla visa honom att han inte klarade sig.
Först lura honom med en vacker gardin av sakta fallande snöflingor, och sedan kasta all den vackra snön i ansiktet på honom i en storm Just då, när han trodde att han började tycka om vintern.
Småningom blev mumintrollet arg.
Han reste sig upp och försökte skrika mot stormen han slog efter snön och gnällde lite, eftersom ingen ändå kunde höra honom.
Och så blev han trött.
Han vände ryggen åt snöstormen och lät bli att slåss. Först då märkte mumintrollet att vinden var varm. Den förde honom med sig in i yrsnön, den gjorde honom lätt och gav honom en känsla av att flyga.
Jag är ingenting annat än väder och vind, jag är en bit av snöstormen, tänkte mumintrollet och släppte taget. Det är nästan som i somras. man slåss med vågorna, och så vänder man och låter sig åka inåt i bränningen, seglar i väg som en kork med en massa små regnbågar i vågskummet och landar skrattande och lite lagom skrämd i sandstranden.
Mumintrollet bredde ut armarna och flög.
Skräms bäst du vill, tänkte han förtjust. Nu har jag kommit underfund med dig. Du är inte värre än annat bara man kommer underfund ned dig. Nu kan du inte lura mig längre.
Och vintern dansade vidare med honom över hela den långa stranden, tills han stod på nosen över den insnöade bryggan och såg ett svagt, varmt ljus genom badhusets fönster.
Jaså, jag är räddad, sa mumintrollet och var snopen. Det är bra synd att det spännande alltid ska ta slut när man inte är rädd för det längre utan äntligen kunde ha roligt.
Allt lika underfundigt och poetiskt skrivet av Tove Jansson ur Trollvinter.
Hon kan verkligen uttrycka stora mänskliga händelser i en enkel och skön historia.
Tack Tove.
