stensamlerskan

Jag yvdes ju här på sidan att jag inte samlade på saker. men en dag slog det mig att det gör jag ju visst det. Jag samlar på sten. Inte bara fina stenar utan alla möjliga stenar.

De första stenarna som jag tog hem var från min morfars hus i Hälsingland. Morfar var död och hans hustru var död och huset skulle säljas. Då gick jag ut och letade på en ganska stor gråsten och en ganska stor myrmalmssten. De ligger på golvet i hallen och i ett av rummen.

Senare fick jag flata stenar av en granne som skulle flytta. De använde stenen som grytunderlägg. Jag använder fortfarande stenen jag fick som underlägg.

Jag tog en skiffertakssten från Steinerhögskolan i Oslo, Norge. Takläggare höll på att reparera taket och hade tagit ner alla stenar på taket. de låg i staplade högar på gården. Nu efteråt förstår jag att de skulle använda skifferstenen igen. Jag hoppas de lyckades fylla det hål på yttertaket som avsaknaden av min sten skapade. Den är svart och stor och plan. Den är jättebra att ställa stora varma grytor på.

Ett år var jag på kurs i Springvalley i New Yourk, New Yourk State USA:
Då fick jag höra talas om Herkimen diamonds. Det är genomskinliga kristaller som ser ut som glas. De skiljer sig från bergskristaller, då bergskristaller växer ut från en yta. Herkimen diamonds växer ut från kalksten men släpper sedan så de är sexkantiga i båda ändarna till skillnad från bergskristallen, som man måste slå av och därför har den en bruten yta och en spets.

Hur som helst- jag ville åka och gräva upp Herkimen diamonds. Det var sent på kvällen
då jag fick idén. Jag ringde runt till grannar på seminariet för att låna spadar och hackor. Jag raggade upp en amerikan, en kanadensisk tjej, som lånade ut sin bil, en kille från Nya Zeeland, en australiensare och så jag själv. Vi åkte till Fulton i New Yourk State. Efter att ha kretsat runt i närområdet i timmar hittade vi till sist ett utgrävningsområd. Vi fick betala några dollar och sedan fick vi tillträde till området. Vi gick runt för att se var vi skulle börja. Jag var otålig och började hugga och gräva, som om mitt liv hängde på det. Australienaren tog fram sin bergskristall, ett halssmycke, och började pendla med den. Han hittade massor av diamonds. Jag forcerade fram och hittade inga diamonds förrän jag lugnat ner mig. Jag förstod att leta efter diamonds är som att leta efter svamp- man låtsas att man bara är ute i skogen och går - så dyker svamparna upp. Om man springer runt och letar och är för ivrig hittar man ingen svamp. Så jag lugnade ner mig och började hitta massor av kluster dvs små diamonds som inte lossnat från kalkstenen ännu. Sedan hittade jag många fina, ganska långa diamonds.

De andra tog det lugnt och vi samlade mycket sten. Sedan gick vi tillbaks till bilen och när vi burit ner alla Herkimen diamonds visade det sig att vi hade nästan hela backluckan fylld på botten i två lager och lite till. Då vi kom tillbaks till Spring Valley- det var mitt i natten- så gjorde vi en Herkimen diamond utställning på Waldorflekskolans gård. Det blev en fantastiskt vacker utställning. När vi senare skullle åka hem, bestämde vi som hade hittat diamanterna, att lämna kvar det mesta till barnen och skolan istället för att ta med det hem. Jag tog med mig sex finare diamonds, tre mindre och en handstor ganska ful ( som minne av amerikanen). Herkimen diamonds är populära som healingkristaller i världen.

Det som är intressant är att Skolorna i USA inte tar med sina barn på vandringar och utflykter utanför skolan. Om det skulle hända något blir skolan stämd och det vågar de inte ledningen för skolorna riskera. Jag förstår försiktigheten, men jag tycker det är en konstig ordning. Barnen ska inte få uppleva naturen, då det finns risk för att de snubblar och bryter benet, blir stucken av en geting eller något annat som kan klassas som olyckshändelse.

Vi vandrade mycket under kursen jag var på "over there" - och tro mig - blåbären i mycket större i USA och smakar mindre, Träden är mycket grövre och större, ja allt är mycket större.

Mina nästa samlarminnen av sten är då jag var med en klass 9 från Göteborg till Soleggen vid Galöpiggen i Norge. Då ledde fjällguiderna oss till ett ställe där det fanns bergskristaller. Jag hittade inte så många fina, men jag tog med mig ett fåtal. Jag vill inte bli bergtagen av kristaller. Vi bröt också tulite från en öppen bergtäkt. För att komma dit vandrade vi uppför ett berg med en lutning på kanske 65-75graders lutning.

Det som imponerade på mig mest var hur fjällguiderna tog sig fram i fjällen. Men vi såg också hur fåraherdarna sprang för att driva ner fåren och getterna till dalarna.
De sprang som jag aldrig skulle kunna springa. Fåraherdarna hoppade upp på sten och ner från sten. De tog sig fram på smala bergskanter där det växte tunt med gräs för att hindra fåren och getterna att vända om och springa upp på fjällen igen. Och så kommer en bullrig skolklass från storstaden och hindrar fårens och getternas väg. Jag kan förstå att fåraherdarna blev irriterade. Men vi hade ju flyttat på oss om vi vetat att de skulle komma den vägen vi gick.

Vi var nere i stora djupa kalkgrottor också. det var mörkt med stalaktiter som hängde ner från taket. Det var svårt att se, eftersom vi bara hade ficklampor, men det fanns något heligt över det hela- trots bullriga tonårsbarn.

En annan lärare släpade ner en stor kalksten där stromaliter hade gjort så stenen såg ut som om det var förstenat grönslick på den.

Några lärare som gick en kurs i Västerås hittade en affär där de sålde borrkärnor. Det var långa, cylinderformade, helt släta så färgen på stenen blev tydlig.

Sedan har det bara blivit så att jag samlat på mig sten. Jag har varit i Riddarhyttan i Bergslagen och hittat pyriter och letat guld i vit kvartssten. Men jag har också kommit hem med vackra graniter och kvartser.

En av mina väninnor gav mig en sten som är röd och det ligger bergskristall i den, från Klippiga bergen. Tack Saidy!

Jag har fått en äldre mans stensamling. Han skulle flytta och han tog bara med sig de stenar han var mycket fäst vid. resten fick jag. Tack Lars!

Så det är sant att jag samlar sten. Men det kan lika gärna vara en vacker gråsten som en bergskristall, även om berättelserna här är mest om kristaller.

Så förlåt att jag ljög. Jag samlar sten, men skulle kunna ge bort den om det var så. De stenar jag skulle ha svårast att lämna ifrån mig är nog stenarna från min morfars gård. När jag ser dem hör jag bruset från åarna som omgärdade morfars gula hus.Det var så tryggt att somna till det ljudet. Jag minns också morfars svarta vinbärsbuskar. De godaste svarta vinbär jag någonsin smakat.
Och fisket. Att fiska med metspö, krok och sänke i de forsande vattnen runt huset.
Tack morfar för underbara barndomsminnen.