Jag erkänner - jag läser dödsannonserna i DN på söndagarna. Jag letar inte efter bekanta eller vänner som dött, men ibland hittar jag en vacker dikt som jag kan fälla en tår över. Jag tycker nog den annons som min pappa fick på sin dödsruna är en av de vackraste. Den är av Bo Setterlind, som när han skriver om döden gör det på ett ömt och kärleksfullt sätt.
Det är tid för en lång resa
Det är tid för en lång resa,
en färd till ett annat land,
ett land som finns i vårt inre,
osynligt och utan band.
Där är ljuset ett sätt att leva,
ett smycke är mörkret där,
och det största berget man har att bestiga
är att lämna sin egen värld.
Det är tid för en lång resa-
för ett möte med HAN SOM ÄR.
Bo Setterlind.
Jag känner mig väldigt förbunden med Bo Setterlind. Han bodde på min gata och det jag minns tydligast är att han hade en adventsstjärna uppe hela året i sitt arbetsrum.
Ännu mer förbunden med honom blev jag då jag läste hans självbiografi Från dörr till dörr. Där beskriver han hur det är att drunkna och eftersom jag själv nästan drunknat kände jag igen upplevelsen så starkt. Han skriver:
"Bryggan som jag gick på ledde ut i oändligheten. Ja, den var kringgärdad av en stämning som jag senare endast upplevt i samband med uppenbarandet av den poetiska ingivelsen, men plötsligt halkade jag och föll handlöst i vattnet bortom bråddjupet.
Jag hade inga som helst möjligheter att klara mig på egen hand i min nesliga belägenhet, offer som jag blivit för min egen oförsiktighet på de såphala brädernaoch chocken som jag fick gjorde att jag inte skrek på hjälp som jag borde. Brottningen med döden hade börjat. Jag fäktade med armarna och sparkade nästan som en hund som blivit ikastad för att lära sig simma själv. Det var otäckt och jag minns att jag sjönk - men bara för att strax flyta upp till ytan igen, dock utan att kunna bli kvar och vara synlig för någon som uppehöll sig på platsen. .....
Efter det att jag sjunkit en andra gång hade jag förlorat så mycket kraft att jag visste, att jag inte skulle klara en tredje. Vid det laget tycktes dock en av simlärarna ha observerat att något ovanligt pågick. Men jag har ändå börjat sjunka den tredje gången och det var då detta märkliga hände som följt mig genom hela mitt liv och som påskyndat mitt kallelsemedvetande i ett tillstånd v yttersta förtvivlan överlämnade jag mig själv och allt mitt åt den Gud som jag trots min oansenliga ålder redan hört så mycket talas om.
-Nu sjunker jag.tänkte jag. "Nu sjunker jag och kommer aldrig upp mer.
det underbara och ofattbara vhände emellertid att jag liksom omsluten av Guds kärlek och en obeskrivlig frid, plötsligt befann mig i ett hav av ljus. Överallt såg jag detta outsägliga. Det var drunkningens lycka; att utan fruktan möta ljuset från odödlighetens värld.
Tillvarons innersta uppenbarades för mig ytterligare, då jag i det gränslösa kuynde urskilja ett ännu starkare sken i vilken Frälsren själv, denna mäktiga, av ömhet helt uppfyllda varelse kom emot mig med öppen famn, liksom i kärlek sträckande sina armar emot mig- som en Far. Han som är ljus och åter ljus visade sig för mig. Ett stort och strålande ögonblick verkligheten själv."
När jag drunknade - 7 år gammal, känner jag igen en del av det Bo Setterlind berättar. Jag minns att jag inte ville skrika eftersom jag tyckte det var skämmigt. Jag minns ljus och musik då jag sjönk till botten. Otroligt vacker musik fanns runt omkring mig. Jag urskiljde ingen enskild ljusvarelse - och först var det en kaskad av ljus i olika färger innan ljuset blev vitt. När en ung tonårspojke dök och drog upp mig i håret blev allt mörker och svart. Vad som hände sedan har jag oklara bilder av.
Jag kom hem och var mycket ensam, eftersom både pappa och mamma jobbade och inte skulle komma hem på åtskilliga timmar. jag gick inte i vattnet på 4 år.
Men det jag tänkt tala om är utformingen av dödsannonser. Jag tycker det blir mer och mer blommor, fåglar, fullmånar, månskäror, träd, katter, hundar, båtar, hästar och skepp. Var finns de gamla hederliga korsen? Men det blir nog så när samhället förändras från en statsreligion till ett sekulariserat samhälle. Jag håller med en rabbin (judisk präst) som i en intervju i DN för några år sedan uttalade, att i Sverige gick det inte att ha religiösa diskussioner eller samtal utanför synagogan eller kyrkliga sammanhang, för då la sig ett vått täcke över dem som var närvarande. Jag tycker han har så rätt - ett vått täcke. Pröva själv får du se.
Jag vill varken fördöme eller rättfärdiga de olika ikonerna på annonserna och försöker se det som att den döde antagligen förbundit sig mycket med den ikon som den fått på sin dödsruna.
Bara så ni vet- jag vill varken ha en katt eller en hund i min dödsannons, trots att jag känner mig mycket förbunden både med kattsläktet och hundsläktet. Senast inatt drömde jag om min hund, som dog för ett och ett halvt år sedan.
Ibland när jag läser dödsannonserna har den som utformat den låtit någon ung människa skriva något ur hjärtat. Det är rörande, men inger inte alltid i den som är utomstående och läser annonsen, känslan av pietet.
Svårast har jag för annonser där den avlidne är född i början av förra seklet och det känns som om någon avlägsen släkting gjort sin plikt.Då kan man väl lika gärna låta bli att tillkännage dödsfallet.
Dessutom vill jag ha en kista gjord i plywood. Jag ska ändå kremeras, så varför köpa en dyr kista för flera tiotusentals kronor, när den sedan bara ska eldas upp. Det lär finnas vackra täcken som kyrkan lånar ut att lägga över kistan. Hoppas de lånar ut den till mig också. Jag har inte tillhört ett samfund sedan 1976, tror jag det var. Jag blev som ung arg på hur de manliga prästerna behandlade de kvinnliga prästerna och lämnade svenska statskyrkan. Och så förföljde mig naturligtvis den eviga existensiella frågan som alla unga frågar sig (tror jag):
"Om Gud är god varför är världen så ond."
Precis som man skulle kunna lassa över ansvaret för världen på en makt utanför sig själv att ta ansvar för mina handlingar. Varje vuxen individ på denna jord får ta ansvar för sina handlingar- och det finns många som drivs av en stark övertygelse att de handlar för en god saks skull och utvecklar "vi" och "dom" till ett mästerstycke i inre övertygelse.
Ja, jag var ung och dum, men har ändå inte återvänt till svenska kyrkan. Det beror inte så mycket på att det är svenksa kyrkan som att jag inte har den lutherska tron på hur det går till efter döden.
Att gå i döden ja. Jag förstod en gång då jag gick bakom en militärorkester vilken nödvändighet orkestrarna är i krig. Jag hade kunnat gå hur långt som helst efter dem och min sinnestämning var att jag var stor, stark, modig och övertygad om att alla hinder skulle vi som gick där övervinna. jag har ganska lätt att ryckas med så där, men det var en stark upplevelse.
Så i mitt inre rannsakar jag mig om jag skulle kunnat bli en självmordbombare. Jag sätter upp olika scenarier och förutsättningar och i många fall är jag tvungen, fast jag inte vill, att svara ja. Under de flesta förutsättningar skulle jag kunna bli en självmordbombare, speciellt då jag var yngre. Det är otäckt tycker jag. Att inom oss alla finns det en potential till att göra det mest fasansfulla saker. Jag tror det var Rolf Edberg som sa att civilisationen är en tunn fernissa över de djuriska drifterna.
Jag tycker det är förfärligt då jag hör om att man numera använder förståndshandikappade till självmordsbombare. Att de som utbildar självmordsbombare utnyttjar ungas brinnande längtan till rättvisa är otäckt, men att utnyttja de som inte begriper någonting är människoovärdigt.
Jag ska kremeras. Vet du att det är svårare idag än i mitten av -50,-60 och -70-talet
att bränna ett lik. Man tror att det beror på att vi äter så mycket konserveringmedel i maten, så kroppen har svårt att brinna. Det tycker jag är läskigt.
Jag skulle kanske kommentera något om att man knäcker kistlock på kyrkogårdarna, men tycker att reportaget var osmakligt gjort. Dessutom är jag inte så upprörd och tror inte jag skulle tycka att det var så förfärligt. Vi vet ju alla att vi kommer att ruttna om vi inte bränns. Att knäcka kistlocket är ju bara att påskynda processen. Det jag kan uppröras över är att kistorna kostar så mycket- varför kan man inte hedra den döde med att köpa träd i Afrika istället för dessa urtjusiga kistor med vackra handtag och ornament. En vacker blombukett- gärna röda rosor och lita liljor åt mig då jag dör och massor av träd i Afrika.
Någon som inte var rädd för att dö eller att ruttna var Stagnelius.
Till föruttnelsen
Förruttnelse, hasta, o älskade Brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar — På svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren
skall henne beså.
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!
Förkväv i ditt famntag min smärta
I maskar - Lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är Du, o Flicka! — i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
därnere hos dig.
Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarne ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro.
Jag tror de flesta är rädda för att dö och att döden är något som den materialistiska världen inte förstår. Prästen läser ju över den döde och säger:
Av jord är du kommen, av jord ska du åter varda.
Jag vill att det ska vara som prästerna på kristet Samfund läser:'
Av ljus är du kommen- Av ljus ska du åter varda.
Det är väl i alla fall inte kroppen de efterlevande säger farväl till. Det är väl själen???
Idag är World Faire Trade day. www.wftday.org. Handla kravmärkt och rättvisemärkt för att fira dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar