Först blir jag orolig för värmen kommer för snabbt Jag har inte sett många bin och humlor berusade tumla runt i äppelträden och körsbärsträden. Sedan blir jag orolig för det kommer ner kalla vindar och inatt kanske det blir frost. Hur ska det då gå med äppelblommorna och körsbärsblommorna.
Förr då det var frost och man behövde rädda säden, gick man och drog en smal trädstam efter hästen, eller efter sig själv, runt åkerlapparna för att rörelsevärmen skulle hindra frosten att bita tag i säden. Runt, runt hela natten till morgonsolen värmde upp marken och frosten måste ge vika. Frosten borde då vara ett fenomen som börjar vid åkerkanten och lägger sig inåt, eftersom det var på åkerkanterna man gick med trädstammen. Eller också har jag missuppfattat det hela och man drog stocken över hela sädesfältet.
Jag har läst klart en bok av Peter Nilsson som heter Solvindar. Boken är skriven någon gång på 90-talet. Han talar under flera kapitel om möjligheten att de svarta hålen är tidstunnlar i rymden. Det lät spännande men främmande tyckte jag.
Jag vill i alla fall inte leva eller besöka någon annan tidsålder än den jag är i nu. Tänk vad de kan våra läkare. När jag opererade mig för bukhinneinflammation la en av läkarna en sond i ryggmärgsvätskan ryggraden. Den sonden läste av mängden smärthormoner innan jag själv kände av det. Sonden var kopplad till en dosa, som då gav mig morfin. Tänk va!! Någon har tänkt i människokärlekens namn. Och det finns här i Sverige i den här tidsåldern. Tack du anonyme.
För att återgå till Peter Nilsson så skriver han senare, att precis när han ska lämna in boken till förläggaren har en forskare kommit fram till att det inte finns någon möjlighet att det finns tidstunnlar i rymden. Snopet va? Här har författaren lagt ner tankemöda och energi på att lägga ut texten om tidstunnlar och så kommer någon och räknar ut något på ett papper och säger att det är omöjligt och så puff- försvann det materialet.
Jag tycker nog det är besvärligt att läsa en så akademiskt skolad persons böcker. Han berättar bl.a om Schrödingers katt:
-"Schrödingers katt är ett icke-existerande försöksdjur.... instängd i en stålbehållare tillsammans med en helvetesmaskin som med exakt 50 procent sannolikhet
kommer att avliva katten om en timme. Maskinen består av ett litet stycke radioaktiv substans, kopplad via ett relätill en giftbehållare. Om en enda atomkärna faller sönder krossas behållaren så att katten dör av giftet Väljer man det radioaktiva ämnet med omsorg har katten exakt lika stor chans att överleva som att dö, eftersom det radioaktiva sönderfallet är en slumpvis process; ingen kan förutse när atomkärnan ska sönderfalla bara sannolikheten att det ska ske. Efter en timma öppnar vi behållaren. Katten är antingen levande eller död."
Jaha - för det första varför ska man tänka ut något så helvetiskt om en stackars katt? Dessutom är det inte verkligt utan en tanke- man ska alltså sitta och fundera dör katten eller dör den inte? Fullständigt meningslöst att slösa tankekraft på, tycker jag. Det man tänker ut stämmer ju oftast inte i verkligheten, så varför bry sig om att tänka på det. Och det ägnar sig klasser av blivande fysiker åt på lektionstid på universitetet. Finns det inget vettigare man kan göra?
Det har alltid varit svårt för mig att greppa den " högre" fysiken. Inte för att jag tycker den är så svår att greppa (i alla fall inte den på skolnivå) men för att man måste förutsätta fullständigt omöjliga och overkliga omständigheter. Då du ska räkna ut friktionen ska du ha ett så friktionsfritt lutande plan som möjligt. Var finns det i verkligheten? Jag tappar intresset. När du ska räkna ut entropi eller värmerörelse är det ett slutet rum man räknar ut det i. När rörde sig värmen i ett slutet rum? Jag tappar intresset Eller en fjäder och en sten som faller i vakuum. Var någonstans faller det en fjäder eller en sten i vakuum på jorden. jag tappar intresset. Man måste stympa eller skära i verkligheten för att få det att stämma, eftersom det finns för många störande moment i den riktiga världen. Då tappar jag intresset. Är det inte på riktigt så får det vara. Mitt liv är för intressant för att jag ska hålla på att fundera på processer och fenomen där man måste beskära det jag ser och upplever. Att tänka för tänkandets egen skull är något jag aldrig förstått.
Däremot tycker jag det är intressant att iaktta mig själv och se hur jag tänker när jag står inför ett verkligt problem.
Jag tycker också det är fascinerande att stå framför ett träd och fråga trädet hur det vet att det är just precis den här sortens träd den skulle bli. Eller ett gräs eller en blomma.
Genetik säger då många. Men då vill jag hänvisa till en norrman som heter Tord Skaftemo. Han säger att generna är ju bara byggstenar. Var finns då arkitekten?
Att bygga ett hus och låta byggstenarna tänka verkar helt idiotiskt.
Så frågan står kvar -Hur blir en ek en ek och inget annat? Hur vet ekens blad att de ska forma sig till ekblad? Om man lägger varje ekblad från en ek och jämför dem med varandra kommer man att se att varje ekblad är olikt de andra. Visst är det fantastiskt!
Peter Nilsson berättar vidare att i kvantmekaniken beror försöken på om de är iakttagna eller inte.
" En värld som ingen iakttar saknar många av de egenskaper som finns hos den tillvaro i vilken vi lever.
När man gör ett experiment med elemetarpertiklar kan resultatet bli helt olika om man försöker följa vad som händer medan experimentet pågår eller om man inte gör det. Det enklaste och mest berömda exemplet gäller partiklar som sänds mot en skärm med två smala springor. Observerar man inte vad som händer i springorna beter sig partiklarna som om var och en av dem passerar genom bägge. Observerar man tvingas partiklarna att "välja"- de passerar antingen genom den ena springan eller den andra just så som vårt sunda förnuft kräver att de ska göra. Verkligheten när ingen iakttar den är inte alltid så entydig och handfast som den ter sig för våra sinnen.
Naturen tycks dröja med att välja intill det ögonblick då en nyfiken observatör tvingar den att bestämma sig för det ena eller det andra..."
Jag funderade vidare på det här och återkom till den undran och lite av den rädsla som jag hade som liten. Om jag blundar förvandlar sig världen då??? Till vad då?
Jag bröt den här rädslan genom att gå fram och tillbaka på en skogsstig en mörk kväll. Jag läste för mig själv som ett mantra:
-Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där. Jag slutade vara mörkrädd i alla fall.
Det blev ju inte bättre när jag på gymnasiet blev undervisad i filosofi. En engelsk filosof, Berkley, menade att allt som finns runt omkring oss är sinnesförnimmelser; färger, former, ljud, dofter, smaker, kyla och värme, etc. Det finns inget bakom förnimmelserna- ingen materia utan allt existerar bara för att vi förnimmer det. Om vi inte förnimmer det finns det inte där. ("Esse est percipi."). Jag började åter fundera över varat.
Det som stör mig är att jag minns att min filosofilärare talade om att George Berkeley gick runt en sjö medan han tänkte. Hans betjänt vandrade efter honom. - eller var det någon annan???
Oppenheimer - atombombens fader lär ha sagt då han iakttog spår elektroner:
-De rör sig och så rör de sig inte och så rör de sig igen.
När han förstod atombombens effekter lär han ha refererat Bhagavad Gita:
"Om strålningen från tusen solar skulle explodera på en gång på himlen, skulle det vara som prakten från den högste. Nu har jag blivit döden, förstöraren av världar.
Oppenheimer blev senare förlagd med yttrandeförbud under McCarthy-eran på 1950 - talet. Han fortsatte att undervisa, men fick inte uttala sig om bl.a atombomben. som han tidigare ägnat mycket tid att propagera emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar