Jag lyssnade på en ledarskapskurs idag. Ledarskap har alltid intresserat mig, men jag vet inte om jag är en framgångsrik ledare. Det mesta faller på att jag är kvinna, tror jag. Det jag säger uppfattas inte, eller man lyssnar inte på det. Så en dag - av en slump- lyssnar en man på mig och för sedan fram de åsikter, den fakta, den information jag gett och då lyssnar alla. Det är orättvist tycker jag. En av mina kvinnliga kollegor säger att hon vant sig och det gör ingenting eftersom det viktiga är att målet blir nått. Men jag tycker inte att kvinnor ska behöva tillämpa list för att få fram sina idéer och jag tycker i alla fall att det är orättvist. Hon vilar tryggt i att så småningom kommer någon (man) som lyssnar på henne och då kommer han att föra fram hennes åsikter.Det kan ta år kan jag upplysa om, eftersom jag känner hennes strävan. Men så ska det väl inte vara i Sverige 2008??? Och jag är säker på att männen och kvinnorna som inte lyssnar inte gör det som en medveten handling. Hur långt kom rödstrumporna på -70 - talet i sin påverkan på samhället egentligen. Har vi inte lärt oss någonting???
Jag tycker jag arbetar mycket med de värden som TV-programmet talade om som ledaregenskaper:
Jag är otroligt närvarande och fokuserad i det jag säger, jag har kontakt med de jag talar med, kontrollerar att det jag sagt gått in genom att fråga och uttrycker för det mesta klart vad jag har som mål eller målsättning. Och ändå känns det som om jag har afasi, när jag ser hur få som tar till sig målen för arbetet över tid.
Indianen Lyon Oren, hövding för Onodagastammens Six nation säger:
- En ledare måste brinna för framtiden och känna kärlek för de ofödda generationerna.
Han ska kunna se sju generationer framåt och ha respekt för alla de vansikten som tittar fram ur jorden. Det viktigaste för en ledare är att ta ansvar och att uppmuntra det hos andra.
Precis. Jag beundrar dig Lyon Oren, att du orkar vara en motvikt till alla som skiter i framtiden.
Senast här om dagen hörde jag i radio en ung kille som åkte motorcross? tror jag. Den kvinnliga reporten frågade om han inte tänkte på miljön.
Han svarade:
Det kommer ändå att gå åt helvete - så det skiter jag väl i.
Ja, har man den inställningen så går det säkert åt helvete. Jag hoppas verkligen att han är ett undantag. Ungdomar utan framtidstro - det är en rysare.
Jag tycker det här med civilisation är svårt. Jag tycker att ju mer förväntan på civilisation och etikett jag sätter på en verksamhet eller ett liv desto längre ifrån grunden och impulsen kommer jag. Jag önskar mig ut i naturen- ja, som du vet kan jag inte gå ut i skogen eftersom jag haltar fram på kryckor. Skogen och att vandra var min ventil till att uppträda civiliserat förut. Jag har kämpat så med mitt eldiga temperament- firehead kallad förr i världen.Framför du dina åsikter för hett och för
engagerat skrämmer du människor, det är vad jag lärt mig. Så jag behövde skogen då jag var yngre. Jag behöver den fortfarande, men får njuta av körsbärsträden och hur de blommar. Snart slår äppelblommen ut också. Jag är lite orolig för fruktbildningen, eftersom jag inte ser tillräckligt med bin och humlor som kan ta hand om nektaren.
I lördags städade min dotter upp på balkongen efter vinterns fågelbord. Hon bar säkert ner 20 kilo solrosfröskal till komposten. Igår morse satt ett domherrepar och tittade efter fröer. Domnherrar brukar komma på vintern när det är knapert med mat ute i markerna. Jag trodde maten i skogen fanns i överflöd nu.
Jag önskar mig ut i naturen för att kunna stå framför en tall eller gran i en skog som har en bra ekologisk och biologisk balans. Eller stå framför en ek och glädjas åt att den troligen är 600 år. I en av hagarna finns en ek som är alldeles ihålig. Den är säkert 900 år eller mer. Då jag hade det tufft i livet förr i världen brukade jag gå dit och ställa mig inuti eken och hålla mig hårt mot insidan av trädstammen och bara andas och se upp mot himlen som skymtade fram som en blå strimma högt ovanför mitt huvud. Stammen var helt genomrutten och det finns numera bara några få tappra kraftiga grenar som ger eken näring genom bladen.
Platsen där eken står, är inte sig lik sedan arkeologerna gjort en underökning där och hittat ett mindre hus. De tror det var ett religiöst hus där de döda fanns kremerade i lerkrukor som stod efter väggarna. Naturen har inte hämtat sig än efter att arkeologerna grävde och schacktrade där. Inte så att de for hänsynslöst fram, men det är inte samma stämning.
Jag brukar tänka på en bön som Sioux indianer ber:
Great Spirit,
whose voice I hear in the winds and whose breath gives life to the wide earth.
O hear me!
I come before your face as one of your numerous children.
See I am small and weak.
I need your stringht and your wisdom.
Let me walk in beauty
Let my eyes behold the purple sunset.
May my hands care for the things you have created;
may my ears hear your voice.
Make me wise, that I may recognize the things that you have taught my people,
the wisdom you have hidden in every leaf, in every rock.
I long for strength-
not that I will outdo my brothers,
rather that I may struggle against that great enemy, myself.
Make me ever prepared, uprigth and with pure hands, to come to you,
so that my spirit may reach you in shamelessness
when my life, like a sinking sun dwindles.
Jag hoppas också att cherokeserna håller ut gentemot Bush-administrationen. Sedan länge har staten vetat att det finns naturgas på indianernas reservat. Cherokeserna har hållit emot den amerikanska staten i 30 år. Det har blivit svårare sedan Bush tillåtit brytning och utvinning av gasen i närheten av reservatet och är beredd att gå in i reservatet för att utvinna naturgasen. Håll ut- ni behöver naturen - hela er kultur är uppbyggd kring naturen. Men inte bara för er egen skull, utan också som protest mot alla hänsynslösa krafter som verkar mot er. En seger för er är en seger för mänskligheten.
Och så kommer jag tillbaks till mitt huvudtema. Jag kan inte förändra andra. Jag kan bara förändra mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar