Jag stod på balkongen och såg ner på trädgården. Jag är verkligen privilegierad -äppelträd, körsbärsträd, björk, ek, hägg och slån och så framför allt rosor. Rosorna har inte börjat blomma än, men häggen är på gång. Jag tänker alltid på min mamma som talade om skomakaren som skrivit en skylt att han var ledig mellan hägg och syren.
Nuförtiden är det inte så långt mellan häggblomningen och syrenblomningen. Till och med en meteorolog på TV4 sa att det gått för fort, varpå en av morgonvärdarna skyndade sig att säga att det var härligt med sol. Men man behöver inte vara meteorolog för att iaktta att det går fort med blomningen.
När jag såg de nyss utslagna löven på björken och de var så där ljuvligt intensivt gröna då kände jag en oerhörd tacksamhet till träden. Tack för att ni ger oss syre, tack. Jag såg ner på körsbärsträdet och det står där och blommar för alla som vill se det. Tala om rättvist och jämlikt.
Idag läste jag en blogg som berör mig illa. En kvinna som använder skolan jag arbetar på som projektion och bara öser allt negativt hon kan hitta på. Hon har hållit på några år nu, men som tur är blir hon mindre och mindre intressant för de flesta, verkar det som. Vem vill vara filmduk till någon annans livsdrama, speciellt som samma film med likartade varianter spelas upp gång på gång. Jag tycker verkligen synd om henne, men vill inte slösa min kraft på att engagera mig för mycket i sådant som egentligen inte är ett drama mellan skolan och henne utan bara hennes eget drama. Synd att hon inte ser det själv bara.
Har ni stött på sådana människor som använder en som en filmduk och berättar sin livshistoria eller någon annan betydelsefull händelse i den berättande personens liv. Plötsligt så känner man att nu förlorade den som berättar kontakten med mig och berättar egentligen bara för sig själv. Då blir berättelsen tråkig.
Den här kvinnan med sin blogg kan ju ösa vilka fantastiska historier hon vill, eftersom hon projicerar på en skola - en organisation. Då kan varken jurister eller Datainspektionen hjälpa till i hur man skriver och använder bloggar, i tryckfrihetens namn. Om hon gick till direkta personangrepp vore det en annan sak.
Jag brukar tänka på ett citat av Aksel Sandemose då jag läser hennes inlägg.
"En människa i extas och fången i någon annans cirkel är utanför ens räckvidd och man känner det som ett negligerande också då ingenting berövats en. Vi har drivits därhän att fruktan automatiskt och som ett självständigt väsen stiger upp inom oss när någon gläder sig. Den som en gång förlorat makt - och för de flesta hände det mycket tidigt- grips av den huvudlösa maktlystnad som vi kallar för svartsjuka och får aldrig nog makt att uppväga den första förlusten - inte om hon så vann hela världen. Tidigt kastades vi in i återerövringskrig. Fruktan för att mista inflytande var fruktan för att bli ensam, i sista instans ångesten för att dö."
ur Varulven.
Men också vad Åke Högberg i sin bok "Att utvecklas med symboler" skriver:
"Ett förhållande utan dynamiskt samspel är inget förhållande och en berättelse utan kärlek faller platt till marken."
Jag vill inte ge damen ifråga mer kraft nu, så jag går vidare med min lov till det som blommar och grönskar.
Eken i trädgården har börjat slå ut. Den sträcker sina knotiga grenar mot skyn och det ser ut som om den hänger fast sig med grenarna i luftrummet. Tänk att på varje kvist finns två toppskott. De växer ungefär lika snabbt, men den som får mest sol blir den som dominerar kvisten. Då tynar det toppskott i skuggan bort och offrar sig och faller av. Därför får ekens grenar det karaktäristiska knotiga grenverket.
Jag är så fascinerad av träden och deras livscykler.
Den ek jag ser på är säkert 4-500 år gammal och håller på att gå in i ålderdomen. Om eken skulle vara människa skulle dess ålder vara kanske 40 -50 år.
Alla träd ser jorden som centrum för sina liv och bladytorna följer solens vandring på himlen från tidiga morgonen till solnedgången. På natten bygger träden upp sina grenar och vänder bladytorna mot morgonsolen igen. Tänk att de vet var solen går upp. För att kunna ta vara på all solkraft kan en ek en varm sommardag svettas ut ett badkar vattenånga i timmen. Trädens rotsystem är ungefär lika stora som trädkronorna. Där i den mörka myllan arbetar små svampmycel tillsammans med trädens tunna rottrådar. Svampen hjälper till och ger näringsalter till trädet och trädet hämtar ner socker från bladen och ger till svampen.
Visst är det fantastisk! Ändå använder växterna i världen bara 0,2% av solkraften som kommer ner till jorden till sin fotosyntes.
Om man jämför bladen på ett träd så kommer de alla att vara olika- ändå kan vi med säkerhet säga om vi ser på ett björkblad eller ett ekblad. Jag tycker naturen är så förunderlig.
Jag tycker att blåsippan också ordnat det för sig. Den kommer ju upp tidigt och riskerar att frysa ihjäl. Men den har då sett till att den har lurviga stjälkar och blomblad. Om frosten kommer så fäster den på det lurviga och kommer inte åt blåsippans livsviktiga flöden upp och ner i stjälken. Blåsippan går ju också och lägger sig på kvällen och sluter kronbladen ( som egentligen är foderblad om jag minns rätt) runt de vita ståndarna och pistillen. När den blommat går den i frö. Varje frö har en hinna av sött runt omkring sig för att locka markens sockergrisar, myrorna. Myrorna tar med sig fröet och ska bära det till stacken. Men under tiden så smakar den på sockret och snart är sockret runt fröet slut. Då är det ju ingen mening att ta hem det. Så då spottar myran ut fröet och blåsippans frö kan gömma sig i jorden och börja sin förvandling till bladrosett och året efter kommer blommorna. De blad som blåsipporna har på våren är fjolårets blad. De gröna nya bladen kommer senare på sommaren.
Kunskap kan både vara ett hinder och en gåva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar