Ömsesidigt beroende

"Många människor funderar inte särskilt mycket över att de lever på andras bekostnad, att de berikar sig på andras bekostnad. Skulle man tänka efter skulle man snart inse att alla lever på andras bekostnad. Skulle man tänka efter skulle man snart inse att alla lever på andras bekostnad. Så småningom kommer ett allmänt medvetande om hur vi alla är beroende av varandra att växa fram. En gemenskap är i grunden samma sak som en organism där de olika delarna utvecklas i förhållande till helheten och inte på bekostnad av den. På samma sätt är det med den enskilda människans lycka. Ett sådant medvetande måste bilda kärnan i en sann moral. Så som det är idag strävar var och en efter sin egen lycka utan tanke på andra."
Rudolf Steiner föredrag i Berlin 1918

Jag talade med en väninna här om dagen. Hon har Eckhart Tolle som husgud just nu. Hon refererade till honom då han talar om hur människor förhåller sig till världen. Det finns de som entusiastiskt lever för sina idéer och sina visioner. Andra accepterar hur världen ser ut och är nöjda med det. En tredje grupp drivs av att lyssna vad som kommer utifrån och rätta sitt liv och ändra sig efter det. De flesta människor har väl alla tre förhållningssätten. Jag upplever att jag har det i alla fall.


Men för att återgå till att samtal om att leva på andras bekostnad. Då jag ser bilder från Burma eller Kina eller något u-land där folket har det svårt får jag så dåligt samvete. att vi i Sverige ses som miljonärer i deras ögon och då det enda de behöver är rent vatten, mat, värme och tak över huvudet. Det är basen. Fast kanske inte värme lika mycket som ett torrt utrymme, eftersom det är regnperiod med monsunregn i Burma nu. Jag är rik och lever ett lyxliv i förhållande till dem.

Men jag tänkte på en annan sak också. jag tycker det är otäckt när man upplever att familjer bidragsfuskar. En familj med pappa, mamma, barn där pappan lever i en postbox till exempel. Mamman får då alla bidrag eftersom hon är "ensamstående". Lite av Lill Lindfors en man i byrån, fast jag vet att i byrån sover inte pappan utan i en säng i familjens lägenhet.

jag skulle vilja ropa: Hallå där- det är mina skattepengar ni lever på!
Men jag kan förstå det här handlandet på ett sätt. Om de rika kan ta ut oförskämt höga löner och flytta sina inkomster utomlands för att undvika skatt, varför skulle inte en liten dysfunktionell familj utan perspektiv inte utnyttja systemet så gott de kan. Ofta är ju bidragsfuskare mycket om sig och kring sig för att få tag på alla bidrag. Jag har träffat kvinnor som vet mer om hur och vilka bidrag man kan få att jag känner mig som jag skulle behöva sätta mig på skolbänken igen.
Jag måste utfodra småfåglarna med fågelfrön eftersom det är så kallt att de inte har svårt att hitta mat. Alla insekter gömmer sig för kylan. Och var finns alla humlor och bin?????







.

Är hjärnan medvetandets orsak -eller redskap

Elsa- den tänkande bengalkatten.

Jag läste en artikel skriven av Trond Skaftesmo, som behandlar hjärnan. Han skriver om en professor i neurologi, som var den första som i nutid ställde frågan om hjärnan verkligen är centrum för vårt tänkande. Johan Lorben hade studerat och forskat på vattenskallar. En vattenskalle uppstår under fostrets utveckling genom att hjärnvätskan inte dräneras ur kraniet i rätt hastighet, Hos en frisk människa produceras ungefär en halv liter vätska/ dygn och lika mycket återförs till kroppen och tas upp av blodet igen. Om inte hjärnvätska fanns skulle hjärnan inte vilklöst kunna"simma " fritt i kraniet och det skulle vara svårt att bära upp huvudet- hjärnan väger ungefär 1 - 1,5 kg.
Mitt i hjärnan finns stora hålrum, ventriklar, som är fylld med samma vätska. Om hjärnvätskan börjar samla sig uppe i kraniet medan huvudet ännu är under utveckling utvidgas huvudet och blir mycket stort. Hjärnans vävnad utsätts för press, deformeras och återbildas för det mesta. Utan behandling genom dränering skulle naturliga hjärnskador kunna uppstå som spasmer, inlärningsproblem, blindhet och i värsta fall döden.
På Sheffielduniveritetet fanns en frisk matematikstuderande som hade ett ovanligt stort huvud- så stort att det kunde vara en vattenskalle. Mannen skickades till Lorben. Lorben gjorde först en IQ-test som visade att den studerande hade 126 i IQ. Han gjorde sedan en datorkromotografiröntgen (CT) som avslöjade att mannen praktiskt taget saknade hjärna. Kraniets hålrum var fyllt av hjärnvätska omslutet av millimetertunn nervvävnad. Lorben gjorde många skanningar på mannen med samma resultat. Hjärnan vägde något mellan 50 -150 gram.
Lorben skannade cirka 600 vattenskallar. han delade in den i 4 grupper:

1) nästan normal hjärnstorlek
2) kraniet fyllt med 50 -70 % hjärnvätska
3) kraniet fyllt med 70 - 90 % hjärnvätska
4) kraniet fyllt med 90 - 95% hjärnvätska.

Grupp 4 utgjorde mindre än 1%och var samtliga utvecklingsstörda.Övriga hade ett IQ över 100.

Det finns också annan forskning som styrker Lorbens forskning. En pojke Andrew Vandal föddes 1984 i Richmond Virginia. Under fosterutveckling fick han en cysta på hjärn- stammen. Det var också hjärnstamsvävnden som fanns kvar då han föddes. Hjärnan var fylld av hjärnhinnor, hjärnvätska och benvävnad. Han blev bortadopterad, men utvecklade en utåtriktad personlighet. Han kunde inte tala, kunde inte tolka bilder han såg och han kunde krypa men inte gå då han var fem år gammal. Hans liv är förbluffande om man betänker att han inte borde vara vid liv om vi följer den traditionella forskningen.

De forskare som inte vill ta till sig de objektiva forskarrön som Lorben gjort avvisade hans forskning, men det finns sådana som kan hålla sig objektiva och stödde honom tex Paul Wall, professor i fysiologi vid St Thomas Hospital Medical School i London. Han menade att Lorbens systematiska skanningar pekade på att det fanns " en massa människor utan en påvisad hjärna". David Bower, professor i neurofysiologi vid Liverpool universitetet. sa att även om Lorbens forskning inte visade att hjärnan var onödig, så demonstrade den att hjärnan (medvetandet) kunde fungera under förhållanden som den konventionella medicinen menade var omöjliga.

Man kan kanske se 2 linjer:

1) Det kan vara så att hjärnan förfogar över en så pass stor överkapacitet att den fungerar även om hjärnan reduceras till 5% av dess ursprungliga volym.

2) Hjärnans plasticitet och anpassningsförmåga under embryonalutvecklingen kan vara långt större än man tidigare trott. Specialiserade funktioner knutna till hjärnområdena som skadats eller tillbakabildas kan på så sätt "flyttas" till andra områden i hjärnan som är oskadade.

Lorben menar att dessa 2 ståndpunkter, var för sig eller tillsammans inte räcker för att förklara hans upptäckter. Hjärnans aktivitet är ungefär 5% för neuronerna, men under en längre tid använder hjärnan alla områden i hjärnan, annars skulle dessa tillbakabildas. (Det är alltså bra att sjunga och rör sig för att upprätthålla hjärnans hela kapacitet)

För att ytterligare begrunda hjärnans funktioner kan man undersöka minnet. Förr trodde man att minnet satt i speciella minnesspår i hjärnan. Idag vet vi att minnesfunktionen finns överallt och ingenstans i hjärnan och den kan inte lokaliseras till ett bestämt centrum. Om hjärnan inte kan lagra våra minnen, hur kan den då rekonstruera den? Hjärnan borde ses som en radio (inte som ett kontor) som mottar program men inte producerar dem.

Rupert Sheldrake är biolog och har skapat en forskningsmodell där han ser hjärnan mer som ett redskap för medvetandet än som dess orsak.

Egna reflektioner över texten:

Jag tänker alltså är jag??? Men vem tänker???
Ibland då jag tänker märker jag att jag tänker som jag är lärd att tänka; det gäller uppfostran (tex fis inte i finare sällskap) eller att jag refererar till vad andra har tänkt (mycket irriterande när man blir medveten om det). Sedan kan jag bulta mot en projektion och försöka nagla fast den och överlista dem som deltar i min projektion. Ytterst sällan händer det att jag tänker själv. Då det händer, känns det som om jag lyser upp. Det behöver inte vara stort tänkt bara en mening eller så. Men det gäller att hela tiden iaktta vem som tänker(mammas röst, pappas röst, någon som förolämpat mig som jag riktar min ilska emot, bara nonsensprat eller åh- stackars- mig prat). Sun Axelsson talar om språket i Honungsvargar, men jag tycker man kan applicera det på tänkandet också.

"Språket kan ju ljuga och orden dölja när de inte avslöjar. Språket kan tala sanning och vara en egen kropp, men man måste veta vem man är och i vilket liv man befinner sig och vilket språk som talas i det landet."

frihet är det bästa ting

Jag läste i Ergo idag ( tidningen för alla som studerar på Uppsala universitet- det gör inte jag numera) Att 1968 då protesterade studenterna för de ville inte ha styrda utbildningslinjer på universitetet. Studenterna ville ha rätt att bestämma hur deras utbildningar skulle se ut utan att bli toppstyrda. 2008 protesterar studenterna för att utbildningarna inte är tillräckligt näringslivsinriktade och vill ha mer styrning - av näringslivet.

Jag ser flera aspekter på det här fenomenet. Först av allt - jag tror unga av idag fått välja alldeles för tidigt. De får börja välja redan som småbarn och föräldrarna tror att de i och med att de håller sig i bakgrunden gör något gott. Men det är ju bara och se på vilken flock med djur som helst och se vilken djurflock som låter ungarna gå först!! Ingen djurflock är så dum att den skickar fram de som behöver mest beskydd först. Det måste ju skapa en otrolig otrygghet i barn när de går först och får bestämma. De längtar ju efter att vuxna ska leda. Senare - när de är i tonåren- ja, då borde det vara naturligare att de fick välja mera och söka gränser. Jag brukar säga att det är enklare för den vuxne att från början dra en gräns som tex att barn inte får svära. Den gränsdragningen är lättare att hantera än att vid tonåren börja dra gränser för rökning, alkohol och droger. En gräns är bara till för att barnen som behöver det får mäta sig emot den och den är också identitetsskapande. Jag mäter min verbala styrka och börjar veta vem jag är.

Om jag för tidigt får uppleva friheten att välja, då behöver jag inte friheten som vuxen. Om jag blir utsatt för något alldeles för tidigt, som jag inte begriper utan det är ovanför huvudet på mig och tvingas in i friheten alldeles för tidigt, då är det ju tryggare att slippa välja och det är bättre att någon annan väljer åt en under resten av livet.

Jag hoppas jag kommer igenom till dig vad jag försöker belysa- för tidiga val skapar oftast otrygga människor som helst ser sig ledda då de blir äldre.

Jag trodde att man som ung var intresserad av att resa och upptäcka världen.Jag har fel.

Jag har rest med gymnasister som inte egentligen vill åka hemifrån. Om de följer med ligger de vakna stora delar av nätterna, eftersom de är otrygga att det inte är som vanligt. Stackars!
Eller de gymnasister som är uppbokade varenda kväll så de inte vill åka hemifrån eftersom de har sådant schema att de inte kan vara hemifrån.Stackars!

Jag tyckte då jag var ung att det inte fanns något härligare än att resa och få lämna hemmet. Just den där underbara frihetskänslan precis då jag som gymnasist ska stiga på tåget och upptäcka världen.

Idag finns det gymnasister som gråter för de längtar hem när de är på resande fot med lärare och sin klass. Det förekom inte på min tid.

Så är det det här med näringslivet. vad tusan har näringslivet med utbildningen att göra. Hands off säger jag bara!!!! Jag anser inte att näringslivet ska få styra utbildningarna som de gör. Vad har jag för nytta av 1000 ingenjörer om det inte finns konstnärlighet i dem. Se bara på 60-talets miljonprogram med kåkstäder uppdragna med linjal. I andra länder får arkitekterna mycket mer konstnärlig utbildning än i Sverige. i Sverige är arkitektutbildningen mer åt ingenjörshållet.

Hur mycket utbildning är egentligen uppköpt av industrin? Hur mycket restriktioner har forskarna? Är forskningen verkligen fri? Jag tror inte det. Jag tror läkemedels- industrin betalar läkare, biokemister och biofysiker massor av pengar för att forska åt dem i alla möjliga sammanhang - inte bara vid deras egna laboratorier.

Att näringlivet ska styra utbildningen är en rysare- Det syns redan nu. Förut var det ont om lärare- alla skulle bli lärare och lärare var framtidsyrket. Så många som möjligt styrdes in på lärarutbildningarna och så plötsligt- som om man inte kunnat räkna ut det- var det ett överskott på lärare. Unga, vackra, vetgiriga unga som inte får jobb för att skolorna har täckt sina behov av lärare. Skolorna får dessutom mindre och mindre pengar till utbildning.
Ett av lågvatten märkena är Uppsala, som ger mycket lite pengar till utbildning. 2002 gav Uppsala kommun 93 000 kronor/ estetisk elev. 2008 ger Uppsala stad mellan 70 och 72 000 kronor/ estetisk elev på gymnasiet. Skolorna måste alltså effektivisera och beräkna en nedgång i skolpengen / gymnasieelev nästan varje år. Så utbildningen blir rent logiskt sämre och sämre. Men likväl finns det röster som hävdar att kvalitén är densamma trots dessa 20 000 kronor/ gymnasieelev i förlust. Vilket inte bara innebär sämre läromedel utan också mindre lärare per barn. Men likväl anser Björklund ( utbildningsministern) att skolorna ska bli effektivare i sin utlärning - för det är andra europeiska länder. Bilden av att fylla kärl istället för att tända eldar blir tydligare och tydligare, tycker jag. Men det är väl enklare att styra lydiga undersåtar än krävande medborgare.
Jag har hört att Sverige har fått en uppmaning av världsbanken att se till utbildningen blir effektivare. Om man inte gör det kan det påverka utlåningsräntan som Sverige betalar. Kan vara en konspirationsteori, men kan också vara sann, så som han far fram med sina sparkrav och kunskapskvalitétssäkringar.

På ett sätt gillar jag den där utbildningsministern, för han är tydlig. Men ack!! Stackars hans fru och barn, om han är lika fyrkantig hemma som på jobbet. Jag tycker dessutom att han inte förstår så mycket av undervisning.

Förlåt mig, nu låter jag som en rödgardist igen!!!

Jag skulle ju tala om frihet och avsaknad av frihet. Jag tycker de moderna barnuppfostrarna har gått i en fälla. Det är inte okey att barnen får allt de pekar på. Det är inte okey att de får all frihet de vill ha och mer därtill. Det är inte okey att underhålla barnen från de går upp på morgonen tills de går och lägger sig. De blir inte lyckliga. Jag har alltid hävdat att det finns en kvalité i att ha långtråkigt. Långtråkigheten väcker så småningom fantasin och man kan som barn hitta på saker att göra själv. Varje gång min dotter sa att hon hade tråkigt gladde det mig. Och hon var en hejare på att hitta på och leka själv. Hon fick igång andra också och de kunde leka, leka i timmar.

Jag tycker det visar på en otrygg värld då man inte törs välja sin utbildning själv då man är på universitetet. Kan det möjligen vara den ångest många upplever då de måste välja skola i klass 9. Förutsättningarna för att välja är de allra sämsta i den åldern. Hormonerna rusar runt i kroppen på killarna och gör dem otillgängliga för samtal. Tjejerna är upptagna på ett mer subtilt sätt, men ändå ganska instängd i sig själva. Så ska de välja en gymnasieskola att gå i. Jag överdriver inte då jag säger att det kommer hundratals broschyrer från olika skolor ner i brevlådorna till eleverna i årskurs 9. De som är av den sorten, låter sig köpas av datorer, eller hästtimmar eller körkort. Andra väljer det kompisarna väljer. En tredje grupp verkar bara vara sådana att de drar den första bästa skolan och så blir det den. Ytterst få vet vad de gör och jag tycker det är oförskämt av vuxna att lämna dem ensamma i den djungel av broschyrer och gymnasieskolor som dimper ner i brevlådorna.

Om man saknar den trygghet, som kommer av att man haft en fast hand att hålla i under sin barndom och att man känt sig omhändertagen, då förstår jag att man inte vill välja mer, utan det är bekvämare att någon annan väljer åt en. För det är alltid en tid av skräck innan man kommit till ett beslut. Den skräck-känslan behövs för jag står ju inför något okänt och jag vet inte hur mina val påverkar mig som person och mitt liv.
Det är en plikt tycker jag som vuxen att guida sina barn i dessa val.
Det är det Kirkegaard menar då han säger att valet skapar ångest.

Jag minns att min egen dotter var i valet och kvalet i klass 9 över att hon skulle välja gymnasium. Jag talade om för henne att det spelade ingen roll var i Sverige hon bodde, men hon skulle välja en Waldorfskola. Jag hade inte satt henne i en Waldorf- skola i 9 år, om jag inte trott att den gav henne det bästa. Men hon behövde inte gå i Uppsala. Hon kunde gå i Stockholm eller flytta till en annan ort i Sverige. Men det jag medvetet gjorde var att jag begränsade hennes val.

När jag var liten så lärde jag mig en sång:

Frihet är det bästa ting
som sökas kan alla världen kring
för den som henne rätt kan bära.
Vill du vara dig själver huld
så älska frihet mer än guld
Ty med frihet följer ära.

Biskop Thomas.

stensamlerskan

Jag yvdes ju här på sidan att jag inte samlade på saker. men en dag slog det mig att det gör jag ju visst det. Jag samlar på sten. Inte bara fina stenar utan alla möjliga stenar.

De första stenarna som jag tog hem var från min morfars hus i Hälsingland. Morfar var död och hans hustru var död och huset skulle säljas. Då gick jag ut och letade på en ganska stor gråsten och en ganska stor myrmalmssten. De ligger på golvet i hallen och i ett av rummen.

Senare fick jag flata stenar av en granne som skulle flytta. De använde stenen som grytunderlägg. Jag använder fortfarande stenen jag fick som underlägg.

Jag tog en skiffertakssten från Steinerhögskolan i Oslo, Norge. Takläggare höll på att reparera taket och hade tagit ner alla stenar på taket. de låg i staplade högar på gården. Nu efteråt förstår jag att de skulle använda skifferstenen igen. Jag hoppas de lyckades fylla det hål på yttertaket som avsaknaden av min sten skapade. Den är svart och stor och plan. Den är jättebra att ställa stora varma grytor på.

Ett år var jag på kurs i Springvalley i New Yourk, New Yourk State USA:
Då fick jag höra talas om Herkimen diamonds. Det är genomskinliga kristaller som ser ut som glas. De skiljer sig från bergskristaller, då bergskristaller växer ut från en yta. Herkimen diamonds växer ut från kalksten men släpper sedan så de är sexkantiga i båda ändarna till skillnad från bergskristallen, som man måste slå av och därför har den en bruten yta och en spets.

Hur som helst- jag ville åka och gräva upp Herkimen diamonds. Det var sent på kvällen
då jag fick idén. Jag ringde runt till grannar på seminariet för att låna spadar och hackor. Jag raggade upp en amerikan, en kanadensisk tjej, som lånade ut sin bil, en kille från Nya Zeeland, en australiensare och så jag själv. Vi åkte till Fulton i New Yourk State. Efter att ha kretsat runt i närområdet i timmar hittade vi till sist ett utgrävningsområd. Vi fick betala några dollar och sedan fick vi tillträde till området. Vi gick runt för att se var vi skulle börja. Jag var otålig och började hugga och gräva, som om mitt liv hängde på det. Australienaren tog fram sin bergskristall, ett halssmycke, och började pendla med den. Han hittade massor av diamonds. Jag forcerade fram och hittade inga diamonds förrän jag lugnat ner mig. Jag förstod att leta efter diamonds är som att leta efter svamp- man låtsas att man bara är ute i skogen och går - så dyker svamparna upp. Om man springer runt och letar och är för ivrig hittar man ingen svamp. Så jag lugnade ner mig och började hitta massor av kluster dvs små diamonds som inte lossnat från kalkstenen ännu. Sedan hittade jag många fina, ganska långa diamonds.

De andra tog det lugnt och vi samlade mycket sten. Sedan gick vi tillbaks till bilen och när vi burit ner alla Herkimen diamonds visade det sig att vi hade nästan hela backluckan fylld på botten i två lager och lite till. Då vi kom tillbaks till Spring Valley- det var mitt i natten- så gjorde vi en Herkimen diamond utställning på Waldorflekskolans gård. Det blev en fantastiskt vacker utställning. När vi senare skullle åka hem, bestämde vi som hade hittat diamanterna, att lämna kvar det mesta till barnen och skolan istället för att ta med det hem. Jag tog med mig sex finare diamonds, tre mindre och en handstor ganska ful ( som minne av amerikanen). Herkimen diamonds är populära som healingkristaller i världen.

Det som är intressant är att Skolorna i USA inte tar med sina barn på vandringar och utflykter utanför skolan. Om det skulle hända något blir skolan stämd och det vågar de inte ledningen för skolorna riskera. Jag förstår försiktigheten, men jag tycker det är en konstig ordning. Barnen ska inte få uppleva naturen, då det finns risk för att de snubblar och bryter benet, blir stucken av en geting eller något annat som kan klassas som olyckshändelse.

Vi vandrade mycket under kursen jag var på "over there" - och tro mig - blåbären i mycket större i USA och smakar mindre, Träden är mycket grövre och större, ja allt är mycket större.

Mina nästa samlarminnen av sten är då jag var med en klass 9 från Göteborg till Soleggen vid Galöpiggen i Norge. Då ledde fjällguiderna oss till ett ställe där det fanns bergskristaller. Jag hittade inte så många fina, men jag tog med mig ett fåtal. Jag vill inte bli bergtagen av kristaller. Vi bröt också tulite från en öppen bergtäkt. För att komma dit vandrade vi uppför ett berg med en lutning på kanske 65-75graders lutning.

Det som imponerade på mig mest var hur fjällguiderna tog sig fram i fjällen. Men vi såg också hur fåraherdarna sprang för att driva ner fåren och getterna till dalarna.
De sprang som jag aldrig skulle kunna springa. Fåraherdarna hoppade upp på sten och ner från sten. De tog sig fram på smala bergskanter där det växte tunt med gräs för att hindra fåren och getterna att vända om och springa upp på fjällen igen. Och så kommer en bullrig skolklass från storstaden och hindrar fårens och getternas väg. Jag kan förstå att fåraherdarna blev irriterade. Men vi hade ju flyttat på oss om vi vetat att de skulle komma den vägen vi gick.

Vi var nere i stora djupa kalkgrottor också. det var mörkt med stalaktiter som hängde ner från taket. Det var svårt att se, eftersom vi bara hade ficklampor, men det fanns något heligt över det hela- trots bullriga tonårsbarn.

En annan lärare släpade ner en stor kalksten där stromaliter hade gjort så stenen såg ut som om det var förstenat grönslick på den.

Några lärare som gick en kurs i Västerås hittade en affär där de sålde borrkärnor. Det var långa, cylinderformade, helt släta så färgen på stenen blev tydlig.

Sedan har det bara blivit så att jag samlat på mig sten. Jag har varit i Riddarhyttan i Bergslagen och hittat pyriter och letat guld i vit kvartssten. Men jag har också kommit hem med vackra graniter och kvartser.

En av mina väninnor gav mig en sten som är röd och det ligger bergskristall i den, från Klippiga bergen. Tack Saidy!

Jag har fått en äldre mans stensamling. Han skulle flytta och han tog bara med sig de stenar han var mycket fäst vid. resten fick jag. Tack Lars!

Så det är sant att jag samlar sten. Men det kan lika gärna vara en vacker gråsten som en bergskristall, även om berättelserna här är mest om kristaller.

Så förlåt att jag ljög. Jag samlar sten, men skulle kunna ge bort den om det var så. De stenar jag skulle ha svårast att lämna ifrån mig är nog stenarna från min morfars gård. När jag ser dem hör jag bruset från åarna som omgärdade morfars gula hus.Det var så tryggt att somna till det ljudet. Jag minns också morfars svarta vinbärsbuskar. De godaste svarta vinbär jag någonsin smakat.
Och fisket. Att fiska med metspö, krok och sänke i de forsande vattnen runt huset.
Tack morfar för underbara barndomsminnen.

kvantmekanik eller nå´t

Först blir jag orolig för värmen kommer för snabbt Jag har inte sett många bin och humlor berusade tumla runt i äppelträden och körsbärsträden. Sedan blir jag orolig för det kommer ner kalla vindar och inatt kanske det blir frost. Hur ska det då gå med äppelblommorna och körsbärsblommorna.
Förr då det var frost och man behövde rädda säden, gick man och drog en smal trädstam efter hästen, eller efter sig själv, runt åkerlapparna för att rörelsevärmen skulle hindra frosten att bita tag i säden. Runt, runt hela natten till morgonsolen värmde upp marken och frosten måste ge vika. Frosten borde då vara ett fenomen som börjar vid åkerkanten och lägger sig inåt, eftersom det var på åkerkanterna man gick med trädstammen. Eller också har jag missuppfattat det hela och man drog stocken över hela sädesfältet.

Jag har läst klart en bok av Peter Nilsson som heter Solvindar. Boken är skriven någon gång på 90-talet. Han talar under flera kapitel om möjligheten att de svarta hålen är tidstunnlar i rymden. Det lät spännande men främmande tyckte jag.
Jag vill i alla fall inte leva eller besöka någon annan tidsålder än den jag är i nu. Tänk vad de kan våra läkare. När jag opererade mig för bukhinneinflammation la en av läkarna en sond i ryggmärgsvätskan ryggraden. Den sonden läste av mängden smärthormoner innan jag själv kände av det. Sonden var kopplad till en dosa, som då gav mig morfin. Tänk va!! Någon har tänkt i människokärlekens namn. Och det finns här i Sverige i den här tidsåldern. Tack du anonyme.

För att återgå till Peter Nilsson så skriver han senare, att precis när han ska lämna in boken till förläggaren har en forskare kommit fram till att det inte finns någon möjlighet att det finns tidstunnlar i rymden. Snopet va? Här har författaren lagt ner tankemöda och energi på att lägga ut texten om tidstunnlar och så kommer någon och räknar ut något på ett papper och säger att det är omöjligt och så puff- försvann det materialet.

Jag tycker nog det är besvärligt att läsa en så akademiskt skolad persons böcker. Han berättar bl.a om Schrödingers katt:

-"Schrödingers katt är ett icke-existerande försöksdjur.... instängd i en stålbehållare tillsammans med en helvetesmaskin som med exakt 50 procent sannolikhet
kommer att avliva katten om en timme. Maskinen består av ett litet stycke radioaktiv substans, kopplad via ett relätill en giftbehållare. Om en enda atomkärna faller sönder krossas behållaren så att katten dör av giftet Väljer man det radioaktiva ämnet med omsorg har katten exakt lika stor chans att överleva som att dö, eftersom det radioaktiva sönderfallet är en slumpvis process; ingen kan förutse när atomkärnan ska sönderfalla bara sannolikheten att det ska ske. Efter en timma öppnar vi behållaren. Katten är antingen levande eller död."

Jaha - för det första varför ska man tänka ut något så helvetiskt om en stackars katt? Dessutom är det inte verkligt utan en tanke- man ska alltså sitta och fundera dör katten eller dör den inte? Fullständigt meningslöst att slösa tankekraft på, tycker jag. Det man tänker ut stämmer ju oftast inte i verkligheten, så varför bry sig om att tänka på det. Och det ägnar sig klasser av blivande fysiker åt på lektionstid på universitetet. Finns det inget vettigare man kan göra?

Det har alltid varit svårt för mig att greppa den " högre" fysiken. Inte för att jag tycker den är så svår att greppa (i alla fall inte den på skolnivå) men för att man måste förutsätta fullständigt omöjliga och overkliga omständigheter. Då du ska räkna ut friktionen ska du ha ett så friktionsfritt lutande plan som möjligt. Var finns det i verkligheten? Jag tappar intresset. När du ska räkna ut entropi eller värmerörelse är det ett slutet rum man räknar ut det i. När rörde sig värmen i ett slutet rum? Jag tappar intresset Eller en fjäder och en sten som faller i vakuum. Var någonstans faller det en fjäder eller en sten i vakuum på jorden. jag tappar intresset. Man måste stympa eller skära i verkligheten för att få det att stämma, eftersom det finns för många störande moment i den riktiga världen. Då tappar jag intresset. Är det inte på riktigt så får det vara. Mitt liv är för intressant för att jag ska hålla på att fundera på processer och fenomen där man måste beskära det jag ser och upplever. Att tänka för tänkandets egen skull är något jag aldrig förstått.

Däremot tycker jag det är intressant att iaktta mig själv och se hur jag tänker när jag står inför ett verkligt problem.

Jag tycker också det är fascinerande att stå framför ett träd och fråga trädet hur det vet att det är just precis den här sortens träd den skulle bli. Eller ett gräs eller en blomma.

Genetik säger då många. Men då vill jag hänvisa till en norrman som heter Tord Skaftemo. Han säger att generna är ju bara byggstenar. Var finns då arkitekten?
Att bygga ett hus och låta byggstenarna tänka verkar helt idiotiskt.

Så frågan står kvar -Hur blir en ek en ek och inget annat? Hur vet ekens blad att de ska forma sig till ekblad? Om man lägger varje ekblad från en ek och jämför dem med varandra kommer man att se att varje ekblad är olikt de andra. Visst är det fantastiskt!

Peter Nilsson berättar vidare att i kvantmekaniken beror försöken på om de är iakttagna eller inte.
" En värld som ingen iakttar saknar många av de egenskaper som finns hos den tillvaro i vilken vi lever.
När man gör ett experiment med elemetarpertiklar kan resultatet bli helt olika om man försöker följa vad som händer medan experimentet pågår eller om man inte gör det. Det enklaste och mest berömda exemplet gäller partiklar som sänds mot en skärm med två smala springor. Observerar man inte vad som händer i springorna beter sig partiklarna som om var och en av dem passerar genom bägge. Observerar man tvingas partiklarna att "välja"- de passerar antingen genom den ena springan eller den andra just så som vårt sunda förnuft kräver att de ska göra. Verkligheten när ingen iakttar den är inte alltid så entydig och handfast som den ter sig för våra sinnen.
Naturen tycks dröja med att välja intill det ögonblick då en nyfiken observatör tvingar den att bestämma sig för det ena eller det andra..."

Jag funderade vidare på det här och återkom till den undran och lite av den rädsla som jag hade som liten. Om jag blundar förvandlar sig världen då??? Till vad då?

Jag bröt den här rädslan genom att gå fram och tillbaka på en skogsstig en mörk kväll. Jag läste för mig själv som ett mantra:
-Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där. Jag slutade vara mörkrädd i alla fall.

Det blev ju inte bättre när jag på gymnasiet blev undervisad i filosofi. En engelsk filosof, Berkley, menade att allt som finns runt omkring oss är sinnesförnimmelser; färger, former, ljud, dofter, smaker, kyla och värme, etc. Det finns inget bakom förnimmelserna- ingen materia utan allt existerar bara för att vi förnimmer det. Om vi inte förnimmer det finns det inte där. ("Esse est percipi."). Jag började åter fundera över varat.

Det som stör mig är att jag minns att min filosofilärare talade om att George Berkeley gick runt en sjö medan han tänkte. Hans betjänt vandrade efter honom. - eller var det någon annan???

Oppenheimer - atombombens fader lär ha sagt då han iakttog spår elektroner:
-De rör sig och så rör de sig inte och så rör de sig igen.

När han förstod atombombens effekter lär han ha refererat Bhagavad Gita:
"Om strålningen från tusen solar skulle explodera på en gång på himlen, skulle det vara som prakten från den högste. Nu har jag blivit döden, förstöraren av världar.

Oppenheimer blev senare förlagd med yttrandeförbud under McCarthy-eran på 1950 - talet. Han fortsatte att undervisa, men fick inte uttala sig om bl.a atombomben. som han tidigare ägnat mycket tid att propagera emot.

say och prayer

Jag erkänner - jag läser dödsannonserna i DN på söndagarna. Jag letar inte efter bekanta eller vänner som dött, men ibland hittar jag en vacker dikt som jag kan fälla en tår över. Jag tycker nog den annons som min pappa fick på sin dödsruna är en av de vackraste. Den är av Bo Setterlind, som när han skriver om döden gör det på ett ömt och kärleksfullt sätt.

Det är tid för en lång resa

Det är tid för en lång resa,
en färd till ett annat land,
ett land som finns i vårt inre,
osynligt och utan band.

Där är ljuset ett sätt att leva,
ett smycke är mörkret där,
och det största berget man har att bestiga
är att lämna sin egen värld.

Det är tid för en lång resa-
för ett möte med HAN SOM ÄR.

Bo Setterlind.

Jag känner mig väldigt förbunden med Bo Setterlind. Han bodde på min gata och det jag minns tydligast är att han hade en adventsstjärna uppe hela året i sitt arbetsrum.
Ännu mer förbunden med honom blev jag då jag läste hans självbiografi Från dörr till dörr. Där beskriver han hur det är att drunkna och eftersom jag själv nästan drunknat kände jag igen upplevelsen så starkt. Han skriver:

"Bryggan som jag gick på ledde ut i oändligheten. Ja, den var kringgärdad av en stämning som jag senare endast upplevt i samband med uppenbarandet av den poetiska ingivelsen, men plötsligt halkade jag och föll handlöst i vattnet bortom bråddjupet.
Jag hade inga som helst möjligheter att klara mig på egen hand i min nesliga belägenhet, offer som jag blivit för min egen oförsiktighet på de såphala brädernaoch chocken som jag fick gjorde att jag inte skrek på hjälp som jag borde. Brottningen med döden hade börjat. Jag fäktade med armarna och sparkade nästan som en hund som blivit ikastad för att lära sig simma själv. Det var otäckt och jag minns att jag sjönk - men bara för att strax flyta upp till ytan igen, dock utan att kunna bli kvar och vara synlig för någon som uppehöll sig på platsen. .....
Efter det att jag sjunkit en andra gång hade jag förlorat så mycket kraft att jag visste, att jag inte skulle klara en tredje. Vid det laget tycktes dock en av simlärarna ha observerat att något ovanligt pågick. Men jag har ändå börjat sjunka den tredje gången och det var då detta märkliga hände som följt mig genom hela mitt liv och som påskyndat mitt kallelsemedvetande i ett tillstånd v yttersta förtvivlan överlämnade jag mig själv och allt mitt åt den Gud som jag trots min oansenliga ålder redan hört så mycket talas om.
-Nu sjunker jag.tänkte jag. "Nu sjunker jag och kommer aldrig upp mer.
det underbara och ofattbara vhände emellertid att jag liksom omsluten av Guds kärlek och en obeskrivlig frid, plötsligt befann mig i ett hav av ljus. Överallt såg jag detta outsägliga. Det var drunkningens lycka; att utan fruktan möta ljuset från odödlighetens värld.
Tillvarons innersta uppenbarades för mig ytterligare, då jag i det gränslösa kuynde urskilja ett ännu starkare sken i vilken Frälsren själv, denna mäktiga, av ömhet helt uppfyllda varelse kom emot mig med öppen famn, liksom i kärlek sträckande sina armar emot mig- som en Far. Han som är ljus och åter ljus visade sig för mig. Ett stort och strålande ögonblick verkligheten själv."

När jag drunknade - 7 år gammal, känner jag igen en del av det Bo Setterlind berättar. Jag minns att jag inte ville skrika eftersom jag tyckte det var skämmigt. Jag minns ljus och musik då jag sjönk till botten. Otroligt vacker musik fanns runt omkring mig. Jag urskiljde ingen enskild ljusvarelse - och först var det en kaskad av ljus i olika färger innan ljuset blev vitt. När en ung tonårspojke dök och drog upp mig i håret blev allt mörker och svart. Vad som hände sedan har jag oklara bilder av.
Jag kom hem och var mycket ensam, eftersom både pappa och mamma jobbade och inte skulle komma hem på åtskilliga timmar. jag gick inte i vattnet på 4 år.

Men det jag tänkt tala om är utformingen av dödsannonser. Jag tycker det blir mer och mer blommor, fåglar, fullmånar, månskäror, träd, katter, hundar, båtar, hästar och skepp. Var finns de gamla hederliga korsen? Men det blir nog så när samhället förändras från en statsreligion till ett sekulariserat samhälle. Jag håller med en rabbin (judisk präst) som i en intervju i DN för några år sedan uttalade, att i Sverige gick det inte att ha religiösa diskussioner eller samtal utanför synagogan eller kyrkliga sammanhang, för då la sig ett vått täcke över dem som var närvarande. Jag tycker han har så rätt - ett vått täcke. Pröva själv får du se.
Jag vill varken fördöme eller rättfärdiga de olika ikonerna på annonserna och försöker se det som att den döde antagligen förbundit sig mycket med den ikon som den fått på sin dödsruna.
Bara så ni vet- jag vill varken ha en katt eller en hund i min dödsannons, trots att jag känner mig mycket förbunden både med kattsläktet och hundsläktet. Senast inatt drömde jag om min hund, som dog för ett och ett halvt år sedan.
Ibland när jag läser dödsannonserna har den som utformat den låtit någon ung människa skriva något ur hjärtat. Det är rörande, men inger inte alltid i den som är utomstående och läser annonsen, känslan av pietet.
Svårast har jag för annonser där den avlidne är född i början av förra seklet och det känns som om någon avlägsen släkting gjort sin plikt.Då kan man väl lika gärna låta bli att tillkännage dödsfallet.

Dessutom vill jag ha en kista gjord i plywood. Jag ska ändå kremeras, så varför köpa en dyr kista för flera tiotusentals kronor, när den sedan bara ska eldas upp. Det lär finnas vackra täcken som kyrkan lånar ut att lägga över kistan. Hoppas de lånar ut den till mig också. Jag har inte tillhört ett samfund sedan 1976, tror jag det var. Jag blev som ung arg på hur de manliga prästerna behandlade de kvinnliga prästerna och lämnade svenska statskyrkan. Och så förföljde mig naturligtvis den eviga existensiella frågan som alla unga frågar sig (tror jag):
"Om Gud är god varför är världen så ond."
Precis som man skulle kunna lassa över ansvaret för världen på en makt utanför sig själv att ta ansvar för mina handlingar. Varje vuxen individ på denna jord får ta ansvar för sina handlingar- och det finns många som drivs av en stark övertygelse att de handlar för en god saks skull och utvecklar "vi" och "dom" till ett mästerstycke i inre övertygelse.
Ja, jag var ung och dum, men har ändå inte återvänt till svenska kyrkan. Det beror inte så mycket på att det är svenksa kyrkan som att jag inte har den lutherska tron på hur det går till efter döden.

Att gå i döden ja. Jag förstod en gång då jag gick bakom en militärorkester vilken nödvändighet orkestrarna är i krig. Jag hade kunnat gå hur långt som helst efter dem och min sinnestämning var att jag var stor, stark, modig och övertygad om att alla hinder skulle vi som gick där övervinna. jag har ganska lätt att ryckas med så där, men det var en stark upplevelse.

Så i mitt inre rannsakar jag mig om jag skulle kunnat bli en självmordbombare. Jag sätter upp olika scenarier och förutsättningar och i många fall är jag tvungen, fast jag inte vill, att svara ja. Under de flesta förutsättningar skulle jag kunna bli en självmordbombare, speciellt då jag var yngre. Det är otäckt tycker jag. Att inom oss alla finns det en potential till att göra det mest fasansfulla saker. Jag tror det var Rolf Edberg som sa att civilisationen är en tunn fernissa över de djuriska drifterna.

Jag tycker det är förfärligt då jag hör om att man numera använder förståndshandikappade till självmordsbombare. Att de som utbildar självmordsbombare utnyttjar ungas brinnande längtan till rättvisa är otäckt, men att utnyttja de som inte begriper någonting är människoovärdigt.

Jag ska kremeras. Vet du att det är svårare idag än i mitten av -50,-60 och -70-talet
att bränna ett lik. Man tror att det beror på att vi äter så mycket konserveringmedel i maten, så kroppen har svårt att brinna. Det tycker jag är läskigt.

Jag skulle kanske kommentera något om att man knäcker kistlock på kyrkogårdarna, men tycker att reportaget var osmakligt gjort. Dessutom är jag inte så upprörd och tror inte jag skulle tycka att det var så förfärligt. Vi vet ju alla att vi kommer att ruttna om vi inte bränns. Att knäcka kistlocket är ju bara att påskynda processen. Det jag kan uppröras över är att kistorna kostar så mycket- varför kan man inte hedra den döde med att köpa träd i Afrika istället för dessa urtjusiga kistor med vackra handtag och ornament. En vacker blombukett- gärna röda rosor och lita liljor åt mig då jag dör och massor av träd i Afrika.

Någon som inte var rädd för att dö eller att ruttna var Stagnelius.

Till föruttnelsen

Förruttnelse, hasta, o älskade Brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.

Fort, smycka vår kammar — På svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren
skall henne beså.

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!
Förkväv i ditt famntag min smärta
I maskar - Lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.

Rik är Du, o Flicka! — i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
därnere hos dig.

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm
och gröna gardiner oss dölja.

När stormarne ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro.

Jag tror de flesta är rädda för att dö och att döden är något som den materialistiska världen inte förstår. Prästen läser ju över den döde och säger:
Av jord är du kommen, av jord ska du åter varda.
Jag vill att det ska vara som prästerna på kristet Samfund läser:'
Av ljus är du kommen- Av ljus ska du åter varda.

Det är väl i alla fall inte kroppen de efterlevande säger farväl till. Det är väl själen???


Idag är World Faire Trade day. www.wftday.org. Handla kravmärkt och rättvisemärkt för att fira dagen.

det är våren

Jag satt ute och läste " En ny jord - Ett inre syfte" av Eckhart Tolle. Lindarna har just slagit ut och just den gröna färgen stämmer så väl med en klarblå himmel. Nu börjar parkekarna också visa sitt lövverk. Jag har lite svårt för dem - inte för att de är ekar, men för att de är parkekar. En ek ska inte ha grenarna rakt upp och se ut som om den sträcker upp händerna i vädret i en "jag ger mig"-gest. Jag försöker verkligen lära mig att tycka om dem, men ser dem mest som offer för människans iver att förädla. Parkek är vad jag har förstått en blandning mellan ek och poppel. Ekens blad, ekens stam men poppelns växtsätt.

Eckhart Tolle talar om människans dysfunktion - egot. Och att vi aldrig stått så nära vår egen död om vi inte ändrar medvetenhet och ser och tar konsekvenserna av vårt
handlande och gör aktiva förändringar.

I en undersökning som en TV-reporter nämnde på TV4 idag så gör inte 30% något för att ändra sina livsvanor till det mer miljövänliga. De tror att klimatförändringarna beror på jorderytmens förändringar. Vi vet ju alla att jorden har en rytm med varmare och kallare klimat, men den övergången sker inte fort utan långsamt. Katastrofer kommer däremot fort.
De som inte trodde att klimatförändringarna berodde på människan var mestadels män.

Dessutom har den svenska industrin, enligt TV4 nyheterna, som släppt ut mest koldioxid i Sverige under alla år, inte gjort mycket för att minska utsläppen, utan istället ökat dem. Hur länge ska ni vara blinda, ni som styr pengarna och industrierna. Vem kan hjälpa dem att höja sitt medvetande? Jag har som vanligt lust att ställa mig och skrika Hjälp! Hjälp! Men, som det står i bibeln:"Det lönar sig inte att ropa Herren! Herren!" Med det uttrycket har jag förstått att det hjälper inte att bara tala, man måste koppla det till att göra också.

Dessutom har Investor lurat småspararna av aktier då de sålde Scania till VolksWagen. Investor fick rejält betalt för sina aktier medan småspararna inte får den utdelningen utan aktierna har sjunkit mycket. Fult herrarna i toppen av Investor! Fult! Ett exempel på en låg medvetenhet i egots tjänst, skulle Eckart Tolle kanske säga.
Jag skulle vilja sticka hål på den hinna, som skiljer de som anser sig smarta och tjänar pengar på andra, så att de blev nåbara och mottagliga för argument. Men vem är jag? När inte Dalai Lama når ändå fram. När inte Lyon Oren når ända fram. När inte Krishna Muthi nådde3 ändå fram och när Gandhis livsverk i Indien sjunkit ner i glömska . Bara de själva lan förändra sig själva och förhoppningsvis kommer de att vilja det innan det blir för sent.

Det finns heliga kvinnor och män som avsagt sig allt jordiskt och materiellt. Jag ser det som en antiv handling att höja medvetenheten. Jag tänker ofta på de burmanesiska munkarna som i protest mot polisen och militären vände sina matskålar upp och ner. Det är tydligen en skymf, eftersom munkarna tar emot mat från alla. Men vilket mod- då de vet att de inte ska slåss, inte höja rösten till försvar. Jag är fylld av beundran för dessa munkars protester.

Även om Diogenes av Sinope var skapare till cynismen, (som är början till materialismen) tycker jag han var ovanlig och fantastisk då han sitter utanför den tunna han bor i och blir erbjuden vad som står i Alexander den Stores makt och ge honom (den då rikaste personen i den kända världen) och han svarar:

-Skulle kejsaren kunna flytta på sig eftersom kejsaren skymmer solen.

Alexander den store lär ha utbrustit:

- Om jag inte var Alexander skulle jag vilja vara Diogenes.

Ja vem var och är lyckligast.

Jag tror jag är lite lycklig, eftersom det känns som jag jobbar med människor jag är förbunden med. Det känns som om de är förbundna med mig också. Jag tjänar inte så mycket pengar, men vem behöver det då talgoxen sjunger sina två toner i körsbärsträdet och sedan i parkeken framför huset och björktrasten håller på att tjata på katten att flytta på sig. Det är rent förskräckligt vad de kan skälla, de där björktrastarna.

Jag läste just om björkstinkbärfisen. När honan lagt sina ägg rullar hon in dem i ett björklöv. Sedan slår hon sig ner i björken vid bladet och vaktar äggen. Kommer det någon som hotar hennes ägg går hon till anfall. Jag antar att hon vänder baken till och sprayar dem med stinkdoft. Men i min fantasi ser jag hur en björkstinkbärfis kavlar upp ärmarna och hotfullt går emot mig och frågar:
-Jaså! Och vem tror du att du är då?!? Muckar du?

Varpå jag som naturälskare ursäktande drar mig tillbaka.

Apropå ingenting:

Har ni tänkt på, ni som är lite äldre att vinjetten till Bolibompa har förändrats. För gick den BOLIBOMPA- BOLIBOMBOMPA med en rytm som det känns naturligt att gå i normaltakt till som vuxen. Numera stressar vinjetten fram med Bolibompa. Bolibombompa osv som en vuxen måste småspringa till. dessutom ser jag i TV-rutan hur den gröna draken springer gatlopp. Det är verkligen stressande. Jag tycker så synd om småbarnen idag, som behöver bli stressade ävan då de tittar på barnprogram.

jag tycker synd om ungdomar också. De får så få möjligheter att lära känna naturen rent allmänt, tycker jag. Många är livrädda för fästingar och de sjukdomar fästingarna för med sig och hindrar sig själva att gå ut på en äng eller i en skog. Vilken brakförlust.

En av de mest solälskande blommorna är krokusen. Den är överblommad nu. Men krokusen kommer upp ur marken som et smalt spjut. Den börjar lapa sol och sträcker sig efter solen. Nästa dag sträcker den sig ytterligare en bit efter solen. Till slut har den sträckt sig så långt att den inte orkar hålla uppe sina kronblad längre. Då kollapsar den och ligger på marken som en liten, men utsträckt ballong. Tala om att visa sig hänförd. Hänförelsen hos människor får inte gå så långt som hos krokusen.
Jag klistrade in gul krokus överst.

O, vad livet dock är skönt!

Jag stod på balkongen och såg ner på trädgården. Jag är verkligen privilegierad -äppelträd, körsbärsträd, björk, ek, hägg och slån och så framför allt rosor. Rosorna har inte börjat blomma än, men häggen är på gång. Jag tänker alltid på min mamma som talade om skomakaren som skrivit en skylt att han var ledig mellan hägg och syren.

Nuförtiden är det inte så långt mellan häggblomningen och syrenblomningen. Till och med en meteorolog på TV4 sa att det gått för fort, varpå en av morgonvärdarna skyndade sig att säga att det var härligt med sol. Men man behöver inte vara meteorolog för att iaktta att det går fort med blomningen.

När jag såg de nyss utslagna löven på björken och de var så där ljuvligt intensivt gröna då kände jag en oerhörd tacksamhet till träden. Tack för att ni ger oss syre, tack. Jag såg ner på körsbärsträdet och det står där och blommar för alla som vill se det. Tala om rättvist och jämlikt.

Idag läste jag en blogg som berör mig illa. En kvinna som använder skolan jag arbetar på som projektion och bara öser allt negativt hon kan hitta på. Hon har hållit på några år nu, men som tur är blir hon mindre och mindre intressant för de flesta, verkar det som. Vem vill vara filmduk till någon annans livsdrama, speciellt som samma film med likartade varianter spelas upp gång på gång. Jag tycker verkligen synd om henne, men vill inte slösa min kraft på att engagera mig för mycket i sådant som egentligen inte är ett drama mellan skolan och henne utan bara hennes eget drama. Synd att hon inte ser det själv bara.

Har ni stött på sådana människor som använder en som en filmduk och berättar sin livshistoria eller någon annan betydelsefull händelse i den berättande personens liv. Plötsligt så känner man att nu förlorade den som berättar kontakten med mig och berättar egentligen bara för sig själv. Då blir berättelsen tråkig.
Den här kvinnan med sin blogg kan ju ösa vilka fantastiska historier hon vill, eftersom hon projicerar på en skola - en organisation. Då kan varken jurister eller Datainspektionen hjälpa till i hur man skriver och använder bloggar, i tryckfrihetens namn. Om hon gick till direkta personangrepp vore det en annan sak.

Jag brukar tänka på ett citat av Aksel Sandemose då jag läser hennes inlägg.

"En människa i extas och fången i någon annans cirkel är utanför ens räckvidd och man känner det som ett negligerande också då ingenting berövats en. Vi har drivits därhän att fruktan automatiskt och som ett självständigt väsen stiger upp inom oss när någon gläder sig. Den som en gång förlorat makt - och för de flesta hände det mycket tidigt- grips av den huvudlösa maktlystnad som vi kallar för svartsjuka och får aldrig nog makt att uppväga den första förlusten - inte om hon så vann hela världen. Tidigt kastades vi in i återerövringskrig. Fruktan för att mista inflytande var fruktan för att bli ensam, i sista instans ångesten för att dö."

ur Varulven.

Men också vad Åke Högberg i sin bok "Att utvecklas med symboler" skriver:

"Ett förhållande utan dynamiskt samspel är inget förhållande och en berättelse utan kärlek faller platt till marken."

Jag vill inte ge damen ifråga mer kraft nu, så jag går vidare med min lov till det som blommar och grönskar.

Eken i trädgården har börjat slå ut. Den sträcker sina knotiga grenar mot skyn och det ser ut som om den hänger fast sig med grenarna i luftrummet. Tänk att på varje kvist finns två toppskott. De växer ungefär lika snabbt, men den som får mest sol blir den som dominerar kvisten. Då tynar det toppskott i skuggan bort och offrar sig och faller av. Därför får ekens grenar det karaktäristiska knotiga grenverket.

Jag är så fascinerad av träden och deras livscykler.

Den ek jag ser på är säkert 4-500 år gammal och håller på att gå in i ålderdomen. Om eken skulle vara människa skulle dess ålder vara kanske 40 -50 år.

Alla träd ser jorden som centrum för sina liv och bladytorna följer solens vandring på himlen från tidiga morgonen till solnedgången. På natten bygger träden upp sina grenar och vänder bladytorna mot morgonsolen igen. Tänk att de vet var solen går upp. För att kunna ta vara på all solkraft kan en ek en varm sommardag svettas ut ett badkar vattenånga i timmen. Trädens rotsystem är ungefär lika stora som trädkronorna. Där i den mörka myllan arbetar små svampmycel tillsammans med trädens tunna rottrådar. Svampen hjälper till och ger näringsalter till trädet och trädet hämtar ner socker från bladen och ger till svampen.

Visst är det fantastisk! Ändå använder växterna i världen bara 0,2% av solkraften som kommer ner till jorden till sin fotosyntes.

Om man jämför bladen på ett träd så kommer de alla att vara olika- ändå kan vi med säkerhet säga om vi ser på ett björkblad eller ett ekblad. Jag tycker naturen är så förunderlig.


Jag tycker att blåsippan också ordnat det för sig. Den kommer ju upp tidigt och riskerar att frysa ihjäl. Men den har då sett till att den har lurviga stjälkar och blomblad. Om frosten kommer så fäster den på det lurviga och kommer inte åt blåsippans livsviktiga flöden upp och ner i stjälken. Blåsippan går ju också och lägger sig på kvällen och sluter kronbladen ( som egentligen är foderblad om jag minns rätt) runt de vita ståndarna och pistillen. När den blommat går den i frö. Varje frö har en hinna av sött runt omkring sig för att locka markens sockergrisar, myrorna. Myrorna tar med sig fröet och ska bära det till stacken. Men under tiden så smakar den på sockret och snart är sockret runt fröet slut. Då är det ju ingen mening att ta hem det. Så då spottar myran ut fröet och blåsippans frö kan gömma sig i jorden och börja sin förvandling till bladrosett och året efter kommer blommorna. De blad som blåsipporna har på våren är fjolårets blad. De gröna nya bladen kommer senare på sommaren.


Kunskap kan både vara ett hinder och en gåva.

En kvinnlig ledare? -eller - En indiansk?

Jag lyssnade på en ledarskapskurs idag. Ledarskap har alltid intresserat mig, men jag vet inte om jag är en framgångsrik ledare. Det mesta faller på att jag är kvinna, tror jag. Det jag säger uppfattas inte, eller man lyssnar inte på det. Så en dag - av en slump- lyssnar en man på mig och för sedan fram de åsikter, den fakta, den information jag gett och då lyssnar alla. Det är orättvist tycker jag. En av mina kvinnliga kollegor säger att hon vant sig och det gör ingenting eftersom det viktiga är att målet blir nått. Men jag tycker inte att kvinnor ska behöva tillämpa list för att få fram sina idéer och jag tycker i alla fall att det är orättvist. Hon vilar tryggt i att så småningom kommer någon (man) som lyssnar på henne och då kommer han att föra fram hennes åsikter.Det kan ta år kan jag upplysa om, eftersom jag känner hennes strävan. Men så ska det väl inte vara i Sverige 2008??? Och jag är säker på att männen och kvinnorna som inte lyssnar inte gör det som en medveten handling. Hur långt kom rödstrumporna på -70 - talet i sin påverkan på samhället egentligen. Har vi inte lärt oss någonting???

Jag tycker jag arbetar mycket med de värden som TV-programmet talade om som ledaregenskaper:
Jag är otroligt närvarande och fokuserad i det jag säger, jag har kontakt med de jag talar med, kontrollerar att det jag sagt gått in genom att fråga och uttrycker för det mesta klart vad jag har som mål eller målsättning. Och ändå känns det som om jag har afasi, när jag ser hur få som tar till sig målen för arbetet över tid.

Indianen Lyon Oren, hövding för Onodagastammens Six nation säger:
- En ledare måste brinna för framtiden och känna kärlek för de ofödda generationerna.
Han ska kunna se sju generationer framåt och ha respekt för alla de vansikten som tittar fram ur jorden. Det viktigaste för en ledare är att ta ansvar och att uppmuntra det hos andra.

Precis. Jag beundrar dig Lyon Oren, att du orkar vara en motvikt till alla som skiter i framtiden.

Senast här om dagen hörde jag i radio en ung kille som åkte motorcross? tror jag. Den kvinnliga reporten frågade om han inte tänkte på miljön.
Han svarade:
Det kommer ändå att gå åt helvete - så det skiter jag väl i.
Ja, har man den inställningen så går det säkert åt helvete. Jag hoppas verkligen att han är ett undantag. Ungdomar utan framtidstro - det är en rysare.


Jag tycker det här med civilisation är svårt. Jag tycker att ju mer förväntan på civilisation och etikett jag sätter på en verksamhet eller ett liv desto längre ifrån grunden och impulsen kommer jag. Jag önskar mig ut i naturen- ja, som du vet kan jag inte gå ut i skogen eftersom jag haltar fram på kryckor. Skogen och att vandra var min ventil till att uppträda civiliserat förut. Jag har kämpat så med mitt eldiga temperament- firehead kallad förr i världen.Framför du dina åsikter för hett och för
engagerat skrämmer du människor, det är vad jag lärt mig. Så jag behövde skogen då jag var yngre. Jag behöver den fortfarande, men får njuta av körsbärsträden och hur de blommar. Snart slår äppelblommen ut också. Jag är lite orolig för fruktbildningen, eftersom jag inte ser tillräckligt med bin och humlor som kan ta hand om nektaren.

I lördags städade min dotter upp på balkongen efter vinterns fågelbord. Hon bar säkert ner 20 kilo solrosfröskal till komposten. Igår morse satt ett domherrepar och tittade efter fröer. Domnherrar brukar komma på vintern när det är knapert med mat ute i markerna. Jag trodde maten i skogen fanns i överflöd nu.

Jag önskar mig ut i naturen för att kunna stå framför en tall eller gran i en skog som har en bra ekologisk och biologisk balans. Eller stå framför en ek och glädjas åt att den troligen är 600 år. I en av hagarna finns en ek som är alldeles ihålig. Den är säkert 900 år eller mer. Då jag hade det tufft i livet förr i världen brukade jag gå dit och ställa mig inuti eken och hålla mig hårt mot insidan av trädstammen och bara andas och se upp mot himlen som skymtade fram som en blå strimma högt ovanför mitt huvud. Stammen var helt genomrutten och det finns numera bara några få tappra kraftiga grenar som ger eken näring genom bladen.

Platsen där eken står, är inte sig lik sedan arkeologerna gjort en underökning där och hittat ett mindre hus. De tror det var ett religiöst hus där de döda fanns kremerade i lerkrukor som stod efter väggarna. Naturen har inte hämtat sig än efter att arkeologerna grävde och schacktrade där. Inte så att de for hänsynslöst fram, men det är inte samma stämning.

Jag brukar tänka på en bön som Sioux indianer ber:

Great Spirit,
whose voice I hear in the winds and whose breath gives life to the wide earth.
O hear me!
I come before your face as one of your numerous children.

See I am small and weak.
I need your stringht and your wisdom.
Let me walk in beauty
Let my eyes behold the purple sunset.
May my hands care for the things you have created;
may my ears hear your voice.

Make me wise, that I may recognize the things that you have taught my people,
the wisdom you have hidden in every leaf, in every rock.

I long for strength-
not that I will outdo my brothers,
rather that I may struggle against that great enemy, myself.

Make me ever prepared, uprigth and with pure hands, to come to you,
so that my spirit may reach you in shamelessness
when my life, like a sinking sun dwindles.

Jag hoppas också att cherokeserna håller ut gentemot Bush-administrationen. Sedan länge har staten vetat att det finns naturgas på indianernas reservat. Cherokeserna har hållit emot den amerikanska staten i 30 år. Det har blivit svårare sedan Bush tillåtit brytning och utvinning av gasen i närheten av reservatet och är beredd att gå in i reservatet för att utvinna naturgasen. Håll ut- ni behöver naturen - hela er kultur är uppbyggd kring naturen. Men inte bara för er egen skull, utan också som protest mot alla hänsynslösa krafter som verkar mot er. En seger för er är en seger för mänskligheten.


Och så kommer jag tillbaks till mitt huvudtema. Jag kan inte förändra andra. Jag kan bara förändra mig själv.

Har du Dove hemma? Tvål? Hudkräm? schampo?

Jag fick en uppmaning av Greenpeace igår, som jag lovade mig själv att lägga in på min blogg. Det gäller Dove, som hugger ner regnskogar i Indonesien för att odla palmolja till sina produkter. Enligt Greenpeace så säger några i ledningen av Unilever, som bolaget heter, att de behöver bara vänta ut protesterna, så kommer protesterna snart att dö ut. Jag förstår att bolaget är i ett dilemma, men att vara så cynisk och inte ens leta efter alternativ. Jag har själv skrivit på Greenpeace protestlista. Det kan du också göra och hjälp till att sprida informationen så att många protesterar. Bojkotta också Dove´s produkter i affären.

Så jag uppmanar dig som läser min blogg att skicka in din protest via Greenpeace kampanj mot Unilever. Gå in på www.greenpeace.org/dove och följ instruktionerna.
Koppla din oro för miljön och klimathoten till en aktiv handling.

Det är lättare att gråta i en Cadillac än på en buss

Utterhunden Sleepy

Jag ägnade mig åt min favoritterapi igår. Då jag har ont i kroppen och svårt att röra mig har jag också svårt att koncentrera mig på att läsa eller hantverka. Så vad gör man då. jo- tittar på TV. Jag såg ett hundprogram där det var reportage om olika hundar och deras arbetsuppgifter. Så gick reportagen över till något jag verkligen tycker illa om- hundstyling och hundkläder. En kvinna i Kanada berättade om sin produktion av hundkläder och talade om att hon hade hundkläder som kostade upp till 3000 dollar. Jag gjorde ett snabbt överslag då dollarn står i cirka 6 kronor. Att köpa en liten dräkt till sin chihuahua för 18 000 kronor, ja då ligger till och med Martina Bonnier i lä, tycker jag. Hundägare i USA köper utstyrslar och godis och annat till sina hundar för 250 miljarder. Jag vet inte om det var dollar eller svenska kronor,(De sa inte i vilken valuta på TV) men var det dollar då är det bara att multiplicera med 6 igen och då kommer vi upp i 1.500 miljarder svenska kronor.Dessutom finns det en modetidning för hundar, där hundarna står fotomodell tillsammans med fotomodeller. Människorna i världen är verkligen sjuka.

Det fanns också ett inslag med ett par, det var riktigt tragiskt, de kunde inte få barn så de hade fem chihuahuor istället. Reporten visade hur paret klädde på hundarna olika klänningar och hattar, var ute och promenerade, där de hade två chihuahuor i koppel och tre i en barnvagn specialgjord för hundar. Hundvagnen var rosa med nät framtill så att de stackars hundarna kunde sitta och titta ut.På sidorna var suffleten skyddad av spetstyg. Kvinnan uttryckte också att hundarna var istället för en dotter.

Eftersom jag själv har haft förmånen att vara hundägare förstår jag den hundägare i TV, som som hade tre bordercollies som sa:
Hundar är hundar, Jag skulle aldrig kunna se mina hundar som jämlika och som Walt Disneyhundar som kan prata och tänka precis som människor. Jag skulle aldrig sörja någon av mina hundar död så som jag skulle sörja om min dotter dog.

Själv hade jag en stor hund och en stor personlighet. Sleepy var Utterhund (Otterhound) och den enda hund jag haft där jag inte kunde uppfostra henne genom att skälla på henne. Då svarade hon med att gå iväg. Jag fick tänka mycket och uppfostra henne på andra sätt. Henne återvänder jag säkert till en annan gång.

På kvällen anmälde jag mig till att bli världsförälder. Jag bävar lite eftersom jag inte vet om jag kan klara av det åtagandet och att jag förbinder mig att ge pengar i flera år. Varför adopterade inte de där familjerna, som inte kunde få barn, barn istället för hundar. De kunde ju också vara världsföräldrar om de inte ville ha adopterade barn i huset.

Jag tänker på reportagen från Etiopien där en liten pojke på sju år blivit utkastad från sin familj eftersom det inte fanns mat tillräckligt. Familjen kastade ut honom då han var fem år. Han hade arbetat i två år och berättade hur svårt det var för de var så många barn som ville arbeta. Om han inte arbetade tillräckligt snabbt fick han stryk. Eller flickan i Guatemala som blev dumpad på gatan av sin pappa då hon var sju år. Hon var nu tolv eller tretton år och fanns på ett hem för flickor. Eller flickan i Afrika som sett sin far bli dödad, inte visste om hennes mamma och syskon levde eller var döda och blivit våldtagen av fem män i två månader. Då männen tröttnade på henne skar de upp hennes underliv och lämnade henne. Hon var nio år då. Det innebar för hennes del att hon varken kunde hålla urin eller avföring. Hon var på ett sjukhus och genomgick många svåra operationer. Doktorn som opererade sa att det var lättare att operera knivskador än skottskador - att soldater skjuter kvinnor och barn i underlivet, för att skapa lidande och hindra dem från att få barn. Gode Gud hjälp världen.

Då det utbröt krig emellan Serbien och Kroatien var det en ung flicka som hoppades på att andra länder skulle gå in och hindra krigsherrarna från att kriga. Hon sa också: Det händer något med människor när det blir krig.

Jag har många gånger tänkt på det och undrat hur jag själv skulle reagera om jag var med i krig. Eller om jag blev ett hjälplöst offer för andra människors illvilja.

Det fanns en organisation som arbetade i Schweiz då första världskriget bröt ut. I organisationen fanns det engelskmän, fransmän, tyskar, holländare och folk från andra europeiska länder. Ledaren för organisationen sa till de som arbetade att de måste försöka att älska varandra hela tiden, medan de var ute i krig och sköt på varandras landsmän. Jag hoppas att kärlek är det som kan lösa världens hat och tyranni, men då måste vi sätta igång att älska så mycket vi kan allihopa!!!

När jag ser program som Humorgalan igår så undrar jag vad jag gör här i Sverige. Varför undervisar jag tonåringar som ibland (observera - det är inte majoriteten, men de finns) är så curlade och bortskämda att jag som lärare baxnar. Att lära elever att koppla ihop skyldigheter och rättigheter är svårt om de inte är uppfostrade till det. När jag ser in i den lilla pojken från Etiopiens ögon och han säger att hans högsta önskan är att få gå i skolan då faller jag nästan sönder av rörelse. Eller för något år sedan var det ett reportage om mattvävare i Pakistan och hur de som sålde mattor hade en stab med barn som vävde mattorna. En flicka som var fastbunden vid sin vävstol, hon kanske var fem år, viskade fram att hennes högsta önskan var att få gå i skolan. Det lät som om hon inte riktigt vågade uttala önskan för den var så stor.

Nu känns det som jag snackat skit om mina elever, men jag gör inte det. Det jag försöker tala om är att man kan stå och argumentera om en skitsak, som att en elev ska tömma en papperskorg och blir istället indragen i en diskussion om världens tillstånd och att det lönar sig inte att tömma den här papperskorg eftersom världen ser ut som den gör.
Det det egentligen handlar om är att eleven är för lat och vill ha allt serverat.

Eller de elever som medvetet förstör och river sönder papper eller böcker, vässar pennor och tömmer vässet på golvet och bryter sönder blommor - bara för att man ska sabotera. Jag tycker att ha snyggt runt omkring sig borde komma hemifrån och att våra barn också ska vara med och städa hemma, så de lär sig att städa. Jag har förstått att många ungdomar lever i sina rum där sängen är obäddad, rena och otvättade kläder ligger huller om buller, det är inte städat på veckor, kanske månader och om det finns någon ordning så syns den inte i alla fall. Jag är väldigt bestämd om att man inte ska leva i ett sådant rum och att det är de vuxna som ska se till att ungdomarna lever i ett rum som är städat med en bäddad säng. Observera att jag inte säger att de vuxna ska städa- då gör man en björntjänst- men det ska finnas en ordning i ett ungdomsrum. Däremot får man inte överdriva och ha så snyggt att ungdomarna inte kan/får röra sig. Det är viktigt för själen, tror jag. Ta hand om själen och älska så mycket du kan.