Vad är konst egentligen?
På Facebook finns en grupp som heter: "Stop artist Guillero Varga from starving a dog to death as his exhibition". Där står också berättat att "konstnären" redan svält en hund till döds 2007 och har nu fått godkänt att göra om det på Bienal Centroamericana Honduras 2008. ( om du vill protestera mot det här: www.petitiononline.com )
För några år sedan reagerade jag på att en svensk "konstnärinna" hade beställt de avrättades kalsonger från USA och hängt upp dem på en klädlina och kallade det installation på en utställning.
Dessutom finns det nu en utställning som åker runt i världen nu där man visar upp döda kroppar och kroppsdelar. Vilka är de stackars människorna som fått sina kroppar skändade och gick de verkligen med på att bli fraktade runt i världen för att beskådas som kuriosa. Hade de några val?
Det går att räkna upp mycket konst som inte är konst.
Har mänskligheten verkligen drivits därhän att det finns någon människa som uppskattar sådana här inslag i det kulturella livet? Har vi inte nog med att försöka vara mänskliga och behandla varandra med respekt - och ständigt misslyckas i vår strävan. Det är ju bara att se på nyheterna varje dag vad vi gör varandra. Jag tycker inte att man kan kalla nyheterna konst - men om man drar dessa så kallade konstutställningar till sin förlängning. speglar de bara det som händer i världen varje dag. Alla vet vad som händer med tibetanerna, med fångar i krig, med oliktänkande i många länder. Lösningen är inte att späda på mänsklighetens svarta sida och upphöja den till konst, utan hitta vägar så man kan förändra medvetenheten hos mänskligheten och tala om att man ser och vet, genom Amnesty eller andra organisationer man kan välja att stödja.
En av mina väninnor var i Kassel i Tyskland på en stor utställning som ska visa den nya europeiska konsten. Hon frågade sig var konsten tagit vägen- för det hon såg uppfattade hon inte som konst - Hon blev stormförtjust i antika kinesiska stolar som fanns i utställningslokalen och såg dem som höjdpunkten på besöket.
Jag får alltid en känsla av när jag talar om vad jag tycker om en del konst att jag blir sedd över axeln. Nej, jag gillar varken Kristina Lugn eller Norén. Jag tycker inte det de skapar är märkvärdigt. Det är väl ingen konst att vara mörk och skapa konst som känns hopplös. Det är ju bara att slappna av och titta in i sina mörka djup och dra upp vad som finns där - men kalla det konst vet jag inte om jag går med på. Konsten är ju att kunna tilltala människor utifrån ett arbete där det finns hopp och ljus. Att vara positiv - det är ett inre eget arbetet för det kommer vanligen inte naturligt. Och om det kommer naturligt hos någon, är det en gåva som den som har fått den ska värna om.
Jag vill se positiv och uppbygglig konst. Konst som jag själv bestämmer att jag vill se - eller inte. Jag ska inte behöva värja mig och bli äcklad av det jag ser eller hör. Konsten ska inte tränga sig på mig- för då ger den inte mig det frirum jag behöver att bedöma den själv- utan att andra på olika sätt säger till mig vad jag ska känna eller tycka.
Jag kan förstå att de samhällsengagerade ungdomarna och yngre vuxna kan känna en desperation och vill ropa:
- Hallå! hallå! Vi vandrar mot vår undergång! och försöker väcka oss andra på olika sätt- men att gräva i det svarta leder inte framåt och absolut inte till ett uppvaknande.
Men nu för tiden händer det glädjande saker i alla fall i miljödebatten och klimatförändringarnas tid.
Då miljörörelsen startade på -60 -70-talet var det ingen som trodde på den information som kom från dem- utom möjligen då Björn Gillberg i TV tvättade en vit skjorta i gräddersättningsmedlet Prädd och visade att skjortan blektes. Efter det köpte ingen Prädd. Men annars - trots att vi räknade ut när oljan skulle ta slut, - trots att vi talade om vilka miljöhot som fanns för vattnet, luften och jorden och trots att kravmaten var både dyr och dålig, reagerade inte samhället. De som inte var med oss, mainstream skulle vi väl säga idag, såg oss som underliga tomtar. De flesta tyckte att det mesta var okey. Vi som höll på med miljön och såg vad det barkade hän; vi var gnällspikar som gjorde oss märkvärdiga.
Efter att ha levt med och läst all för mig då tillgänglig information om miljöhoten på 70-talet stod jag nästan inte ut att leva och sjönk ner i depressioner av olika nyanser av svart.
Den svensk som vackrast beskrivit hur nära döden vi lever är Rolf Edberg. En författare som började bli för tongivande på -70 -talet. Han var politiker, ambassadör i Oslo och så småningom landshövding i Värmland.
Han skriver i "Spillran av ett moln" (1966) som handlar om en inre och en yttre vandring:
" - Fjällen runtomkring mig blir inte mindre storslagna genom att jag vänder kikaren. Men jag famlar efter något som tar formen av en undran: har inte vår situation blivit sådan, att det kan vara nyttigt, kanske nödvändigt att vi ser oss själva i det dubbla perspektivet?
Där de blå bergen. ovanför dem en hinna penslad över kontinenterna så tunn att inte den finaste pensel skulle kunna dra dess motsvarighet på någon glob. Där den är som tjockast är den bara några bråkdelar av någon miljondel av jordradien. Men denna hinna är betingelsen och hemvisten för vad vi innefattar i begreppet organiskt liv. Utan den skulle kontinenterna vara sterila månlandskap. Inne i detta tunna hölje i mullens luckra mörker sysslar livets rastlösa och stumma tjänare bakterierna med att ur förbrukade organismer frigöra salter, som är förutsättningen för livets oavbrutna förnyelse och kretsgång för allt som gror och blommar, för fågelsången över tingen, för människan själv.
Omedelbart under denna hinna klotets massiva massa, glödande av eld i sitt inre; en dödens boning ur det organiska livets synpunkt. Och lyfter jag min blick över bergen så vet jag, att det syre som fyller mina lungor på samma sätt som jordens örter fyller min buk, snabbt förtunnas och tar snart slut. Utanför ozonhöljet en svart tomhet där rymdens kyla och av inget lufttäcke dämpade strålning förenar sig och skapar ett nytt dödsrike.
Det är här, i den flortunna marginalen mellan de svarta dödarna, som vi drömmer och ävlas och gör politik och begrundar våra intressanta jag. Det är här vi stundom grips av en högtidlig yra över att vara till av andakt inför den sköna tavla som naturen målat över hinnan. Här är människohemmet: i det smala gränslandet med klotets heta död under oss och rymdens kalla över oss. Ett marginalhem för marginalvarelser. "
Hur ska jag förhålla mig till allt det här? Hur ska jag leva? Den kunskap jag har gör att jordetillvaron kan bli väldigt svart. Och ju mer kunskap om jordens tillstånd jag samlar på mig ju hopplösare tycks det. Det är här jag brukar hålla brandtal för mig själv:
Kunskapen om hoten och farorna i tillvaron får inte hindra mig från att se glädjen i tillvaron! Glädjen behöver inte kosta och vara märkvärdig! Att kunna njuta av en solnedgång, att se ett projekt som jag arbetar med faller på plats, att se någon annan utvecklas och lyckas- det är glädje! Om jag fortfarande inte kan se glädje i tillvaron brukar jag citera Bertol Brecht: Då får vi gå vidare utan hopp!
Jag vägrar bli ett handlingsförlamat offer för mina kunskaper, insikter och ställningstaganden!
Vi måste lära våra barn och oss själva att se jorden som den vackraste platsen i hela universum- för om det är vackert- kan vi försaka och offra oss. Men vi försvarar ju inget som är fult.
Eller som en god vän säger: Varför ska man bygga ett hus på en vacker plats! Då förstör vi ju den vackra platsen. Det är ju de fula platserna vi ska bygga hus på så vi kan försköna dem med träd och trädgårdar. Låt oss gå ut och försköna världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar