Anledningen till min rubrik är den känsla som jag ibland får när jag talar med människor, uttrycker min åsikt och får medhåll av många, men senare när samma fråga tas upp igen är det som om frågorna och åsikterna bara passerat förbi den som lyssnade. Slutsatsen blir ju då att många bara lyssnar av artighet och inte hör vad jag säger och tar den enklaste vägen - att hålla med. Jag är inte en människa som ständigt för mina åsikter till torgs- så omgivningen kan inte vara uttjatad - Det är som närvaron i samtalet försvunnit och vi sitter och talar olika språk med varandra och nickar och håller med, fast vi inte lyssnar till varandra.

Bakgrunden till min bloggrubrik:

Den här känslan blev väldigt tydlig under kärnkraftsomröstningen 1980 - då många av de som inte styrde och utan pengar arbetade för att nå ut med ett nej till Kärnkraft. De styrande och de som hade pengar, kunde ösa ut kampanjepengar och reklam för sin sak. Gräsrötterna - dvs vi andra - som då inte ville ha kärnkraft förlorade mycket av tidskänslan som rått " Vi kan förändra världen." Jag minns att det blev en hel del oklarheter i hur kampanjepengarna delades upp - för helt plötsligt var det inte bara ja eller nej till kärnkraft. det uppstod ett nej- alternativ till -som kanske ville ha kärnkraft. De fick naturligtvis också kampanjepengar + att ja-sidan fick bidrag och ekonomiskt understöd av näringslivet. Så den rena Nej-linjen fick 1/3 av kampanjepengarna istället för 1/2.
När nej till kärnkraft förlorade minns jag att jag stod vid mitt köksfönster och upplevde hur jag ville skrika ut min vrede och min frustration- men gjorde det inte. Jag såg mig själv i min fantasi hur jag stod vid gatuhörnen och höll brandtal här i Uppsala. Jag såg hur jag tog mig in på Forsmark och bombade hela stället i luften. Ja, förlåt - jag skulle aldrig göra det -vare sig då eller idag- men känslan- vreden kommer jag inte ifrån. När jag berättade om mina fantasier, för den tjej jag delade lägenhet med sa hon:
Vad är du ute efter? Spela hjälte eller?
Det punkterade mina heroiska fantasier till ett blött litet ingenting just då.
Jag tycker Hasse Alfredsson i Hasse &Tage sammanfattade våra insatser i kärnkraftskampanjen rätt väl:
" Vi kan ju inte bara hålla på och sälja knappar"( Det är säkert inte rätt citerat - men i huvudsak).
Unga och kulturarbetare utan makt och utan pengar men med en stark känsla för rätt och fel och ett samhällsengagemang förlorade inte bara kärnkraftsomröstningen 1980. Vi förlorade också känslan av att det var faire play och att Ja- sidan hade så mycket mer resurser så att det var som att spela ett spel men med olika spelregler. Spelregler för de med pengar och andra spelregler för dem utan pengar.










Många gånger - både före och efter den här händelsen har jag velat skrika ut det jag ser som fel. Jag hoppas på att någon hör mig (och läser mig) och förhoppningsvis hjälper till att klarlägga och håller med- eller inte. Kanske det här med blogg är en möjlighet.

I söndags blev det en sådan där känsla igen - Jag läste DN och på förstasidan i söndagsbilagan talar Martina Bonnier om sin nya bok "Fashionista" Hon uttalar sig också och säger att hon aldrig skulle köpa en kopia av ett klädesplagg. Och då talar vi inte om 300 kronor på Hennes, utan Pravda, Rodebjerjackor dvs kläder som troligem kostar ( jag gissar bara - inte f-n vet jag) mellan 20 000 kronor till 120 000 kronor och det nämns också en Birkinväska för 65 000 kronor. Det var då jag ville starta den här bloggen för att få skriva och ropa:
- Hallå! Hallå! Halva världen svälter!!!! Tjoho!!! Hör du mig!!!! Är det en nyhet för dig eller??

Jag förstår mycket väl att jag själv inte skulle platsa i de salonger som män och kvinnor med dessa köpvanor rör sig i- men jag skulle inte vilja det heller. Jag söker de mesta av mina kläder på Myrorna eller second hand och trivs bra med det.

Moral är individuell. När jag hör mig själv säga till mig själv:
"-Ja men det kan jag också göra - för alla andra gör det." - då vet jag att jag håller på att försöker kollra bort min egen livshållning och mina egna etiska krav på mig själv. Mitt syfte är att få tala om när jag tycker det skevar och hur det ser ut från min utsiktspunkt i tillvaron. Martina Bonnier får leva sitt liv med sin moral- om hon kan och vill det.
Tack Martina Bonnier för att du hjälpte mig att starta en bloggsida.