Samlare eller jägare

Vincent van Gogh Almond Blossom 1890


Martina Bonnier var på TV i söndags för att visa sina kläder. Det är tydligen fler än jag som reagerat på att man kan köpa en väska för allt mellan 50.000 kronor till hur mycket pengar som helst. Den som har pengar och vill visa det kan ju till exempel dekorera väskan med briljanter.
För mig, som knappt haft brödfödan och gråtit över räkningar som hopar sig under min tid som ensamstående mamma, låter det som om det är en helt annan värld med helt andra normer.
Martina Bonnier menade att hon hängts ut som villebråd för krönikörer att moralisera över. Krönikörerna skulle inte skriva ner någon på det sättet de gjort med henne, om det gällde någon som samlade champange. Men bara för det rör mode- något som fler och fler kvinnor ägnar sig åt och gläds av, så är hon en bra måltavla.
Ja, vad ska jag säga om det då? Att kvinnor intresserar sig för hur de ser ut är väl underbart- Speciellt när de yngre kvinnorna kommer med underbara kreationer som visar deras grupptillhörighet på ett intressant sätt. Men att tillhöra en ungdomsgrupp verkar vara den väg många unga måste gå för att "hitta sig själva". Ibland småfnittrar jag för mig själv och tänker på Mikael Wiehe och Björn Afzelius då de sjöng :
- Garanterat individuell travar hon omkring och tänker på sig själv.... osv
Det är just det där individuell som är så intressant, eftersom trots att kläderna är mycket individuella går det inte att ta miste på vilken grupptillhörighet flickorna ( och pojkarna ) till- hör.
Så vi som var ett offer för 60-talets stora illusion -Bara vi arbetar för jämlikhet överallt i samhället kommer alla att få lika mycket av allt. Den illusionen - att det är ett brett samhälle med en bred bas och en grund topp tog ju Barnevik ur oss i mitten av -90-talet, då han tog ut 146 miljoner i avgångsvederlag exklusive pensioner+ de löner på flera miljoner/ år han tjänade. Att anse sig värd så mycket pengar är ju hans bekymmer och moral, men att anse sig vara så mycket mer värd när han går och fikar, promenerar, kör bil, äter frukost och sitter på toaletten och skiter det kan jag inte förlika mig med. Missförstå mig inte- Jag vill inte byta med honom- jag tror nämligen att man får betala tillbaks de pengar man oförtjänt samlat på sig - men jag kan inte leva mig in i hans värld och förstå hur man argumenterar inför sig själv för att kunna lägga så mycket pengar till sin skattkista. (Barnevik försöker väl betala tillbaks också eftersom han gett 100 miljoner till projektet Hand i Hand) ,Det måste vara så att de rika har en egen division de spelar i och för dem gäller andra regler och lagar än för oss andra dödliga.
För att tillhöra/ eller vilja tillhöra en grupp behöver man samla på sig attiraljer som är signalord för just den gruppen. Och för att visa hur högt upp i den hiearkiska strukturen
du befinner dig blir samlarobjekten dyrare och dyrare ju högre upp man kommer. Jag håller med Martina Bonnier att man skulle kanske inte reagera om någon samlade på konst eller champagne för miljontals kronor - men jag reagerar alltid. Hur kan man anse en tavla värd flera miljoner - bara för att få samla på sig den. Jag vet att den som köper den som en investering för framtiden och att tavlan ska ge mer pengar i framtiden, men vem vill samla på det konstgjorda sättet.
Världen blir mer och mer konstgjord. Jag har en släkting som samlar på porslinsugglor och porslinsgäss. Det är lika förunderligt för mig. Vad ska hon ha dem till? De går inte att äta- de ger ingen skönhetsupplevelse, de är ingen investering annat än att de ger tillverkaren några kronor så han/ hon kan äta och konsumera. Det är inte porslinsugglor, porslinsgäss, tavlor, kläder eller champagne våra hjärnor har som drift att samla - det är mat- rötter, frukter, blad och grönsaker. Jag brukar samla in örter på våren till teer och bär och svamp på hösten. Det är en otrolig tillfredställelse att torka björklöv, smultronblad, gullvivor och svamp , koka sylt och saft till förråden på vintern. Det tillfredställer också mina samlarinstinkter på ett konkret sätt.
Eftersom jag har opererat mig och inte kan böja mig ner nu, så saknar jag doften av jord och glädjen att på nära håll se hur krokusen som en spjutspets tränger upp ur marken och hur tulpanernas blad vrider sig upp ur jorden.

Jag tycker det är betungande att samla på mig materiella ting, speciellt om jag får ärva saker som jag inte vill ha men inte kan tacka nej till, eller som jag inte har plats för. Ibland rensar jag och då rensar jag hårt.
Det ska bli en sådan utrensning igen då jag blir frisk igen. Efter ett sådant arbete infinner sig en lättnadskänsla som inte går att beskriva.
Jag är nog mer jägartypen, som älskar att vandra i skogarna och njuta av skogsdofter och uppleva stillheten i tystnaden och vinden. Jag kan inte påstå att jag skulle kunna skjuta något vilt djur och inte slakta tama heller, men det är en annan historia som jag kanske berättar en annan gång.
En enda gång har jag velat äga en tavla. Det var när jag kom in på Vincent van Gogh museet i Amsterdam Holland, och upplevde hur jag steg rätt in i hans tavla av blommande mandelträd. Vilka färger, vilket ljus, vilken tredimension upplevelse- Jag var i tavlan. De bilder man ser av tavlan digitalt gör den absolut inte rättvisa, eftersom de tjocka oljefärgerna inte syns så den tredimensionella upplevelsen går förlorad. Min dröm föll på att jag inte hade en tillräckligt stor vägg hemma att sätta upp den riktiga tavlan på. Jag köpte en affisch på museet och har en påminnelse av upplevelsen hängande hemma på väggen.
Det går nästan att jämföra med att gå i skogen.