Hur talar vi till varandra egentligen?

Jag förundras alltid över hur ungdomar talar till varandra. vanliga uttryck som jag hör och hört är:
- Dra åt helvete din djävla bög/ hora!
- Vad Fan kom inte hit ditt djävla äckel!
- Är du dum i huvet eller???...
- Dra för i helvete och lämna mig/oss i fred!!

Om jag som vuxen då går in och bryter - vilket jag lovat mig själv att jag alltid ska göra så fort jag finns i närheten, får jag ofta till svar:
-Men det är ju bara på skoj! Han/ hon vet att jag bara skojar!
Precis som man kan svära sig fri oförskämdheter bara för att man själv tycker
" det är på skoj."
Oftast håller den utsatte med om att det bara är på " skoj", så jag känner mig tandlös när jag ingriper. Men jag ingriper ändå!! Jag vill att människor ska tala hövligt till varandra.

Jag brukar fråga om ungdomarna talar på samma sätt hemma. En del menar att de gör det och andra säger:
- Nej, morsan hon fattar minus. Hon skulle dö om hon visste hur det snackas oss emellan. Hon fattar ingenting.
Det är oftast mammorna som får stå för uppfostran hur man talar har jag förstått- Jag har hittills inte träffat på någon ungdom som refererat till sin pappa.
Den här sjukan att svära och markera sig brukar infinna sig i klass 7 och pågå till klass 9.

Ungdomarna på gymnasiet har jag inte hört tala till varandra på samma sätt.

I höstas blev jag bjuden på ett föredrag i Stockholm om vattnet som budbärare. Det finns en japan som heter Emoto som har arbetat med vatten och kristallisation. Han höll ett föredrag om hur kristallerna förändras beroende av vad man utsätter dem för. Han spelade klassisk musik för vattnet, han spelade hårdrock för ett annat vattnet och uttalade ljuva ord åt ett tredje vatten och svärord till ett fjärde vattnet. Sedan fryste han ner de olika vattnen i 50 petriskålar vardera, med 1 ml vatten i varje petriskål, i -25° C i 3 timmar. Så tog han ut petriskålarna och satte dem under mikroskop i ett rum med +5°C. Därefter studerade han och hans studenter kristallformerna. Det han ville visa var att kristallformerna var regelbundna harmoniska och vackra då den blivit utsatt för klassisk musik, men oregelbunden och mycket assymetrisk vid hårdrockmusiken. Detsamma gällde för de "fula" och "vackra" orden och välsignelserna vattnet utsattes för. " Fula "ord = oregelbundna och assymetriska och "vackra" ord regelbundna och harmoniska.
Emoto berättade också att de inte kunde få fram kristallformer i alla petriskålar, men de kristaller man spelade samma musik för visade sig vara snarlika i form, de " fula" orden hade snarlik form och de " vackra" orden snarlik form.
Jag har snart lärt mig hur man bloggar in videos från youtube och då kommer jag att sätta in videos från Emoto här.

Jag skulle vilja att alla ungdomar förstod att man inte behöver svära och gå denna hävdesleväg i form av sparkar, slag och tuppfäktningar som förekommer i högstadieklasserna. Förr blev man konfirmerad och fick byxor - då var man vuxen och uppfattades som vuxen. Vi behöver komma på något nytt som initierar barn till vuxenvärlden- varje urbefolkning på planeten vet ju att det är en nödvändighet för att få en snygg övergång mellan barndom och vuxenliv.
Det behöver inte vara en polarietet mellan lärare och elever, föräldrar och barn/ ungdomar om man inte skapar det. Så vuxna - hur kommer vi ifrån dessa klyftor mellan gammal och ung?

Jag saknar tid för samtalet. Att sitta lugnt och stilla och samtal om händelser i världen eller praktiska saker som behöver ordnas. Djupa samtal som tar tid. De ytliga konversationerna har vi gått om. Det är ju bara att gå till våra olika såpor på TV för att få en ytlighet och ett skvaller.

En gång i tiden - det var på 80-talet jobbade jag på ett ålderdomshem. Jag hade ingen TV och hade bott utomlands under ett par år- utan TV. På den tiden fanns det en amerikansk såpa i svenk TV som hette Dallas. I den fanns bl.a en rik elak man, som kallades J.R. Då vi satt i fikarummet under en rast kommer ålderdomshemföreståndarinnan in och med en bekymrad min säger hon:
- Jag undrar hur det kommer att gå för J.R?( uttalas dj ar på svenska)
Jag reser mig omedelbart upp och undrar:
-Vilket rum ligger han på?
Alla tittade på mig som jag kom från en annan planet - ingen såg något roligt i det och jag fick lösa fallet J.R. själv. En gullig arbetskamrat berättade för mig vem han var.

Men det är väl så även nu för tiden. Vi människor kommer längre och längre ifrån varandra och vårt behov av socialt skvaller- som förr kanske inte var så snällt heller, men rörde riktiga människor, utsträcker sig till att leva med och skvallra om skådespelare i såporna. Men jag tror det är ett behov vi har - att skvallra lite på varandra och förhoppningsvis då på ett bättre sätt än i TV-såporna. Tyvärr är väl såporna modellen för hur livet ska se ut - inte tvärtom.
Jag är tacksam att jag är på en arbetsplats där vi arbetar tillsammans - vi ser problem och bearbetar dem så gott vi kan, men låter ändå varje människa behålla sin människovärdighet.

Fotot visar på att man kan vara eldfängd i käften utan att svära. En gymnasieelev på Uppsala Fria WaldorfGymnasium blåser eld.