Jag har suttit ute i trädgården under förmiddagen. Jag har sällskap av Elsa- min bengalkatt. Elsa är en personlighet och en katt som jag fått lära känna under ett år. Jag hämtade henne i Stockholm och övertog henne av en ung tjej med egen firma som bodde på Östermalm. När Elsa kom var hon inte snäll. Hon morrade, revs och klöstes mest hela tiden. Det fanns inte tillstymmelse till tillgivenhet i henne. Under det ett och halvt år som gått har hon förvandlats och kommer gärna fram och vill bli gosad med. Att få henne dit har tagit lång tid. Jag brukar kalla henne "Min porslinskatt från Östermalm". Jag tror inte hon hade så kul där på Östermalm för annars skulle hon haft större tillit till människor. Det är ofta jag får känslan då jag träffar djur att de är mer av en statuspryl än ett levande väsen och det gör mig arg och förtvivlad. Nu kommer naturligtvis de som älskar sina djur och tar hand om dem att ta åt sig, men gör inte det. Minns att i intellektet ska allting vara perfekt. I verkliga livet finns det annat som spelar in och gör att tillvaron inte är så perfekt.
För att återgå till min utevistelse så satt jag och tittade på molnen. Jag tycker det är så fantastiskt att se först en skiftning av vitt på den vita himlen, sedan samlar sig mer och mer vitt runt skiftningen och till sist är den som ett tunt akvarellpenseldrag. Då den vuxit sig så stor börjar små, små vita skiftningar dyka upp runt den första skiftningen och långsamt långsamt förtätas det vita och blir till ett moln. Processen kan gå åt andra hållet också. De stora tunga luftskeppen som seglar på himlen fransas upp i kanten och ett mindre molnskikt ger sig av och det blåa framträder mer och mer i rymmaren. Till slut har molntappen blivit blå himmel igen.
Då många molntappar gett sig av från det stora molnskeppet är det inte ett skepp längre utan en mindre luftbåt och till slut har så mycket molntappar lämnat båten och upplösts i rymden att det bara är en blå himmel kvar.
Jag har varit på teaterföreställning i torsdags och konsert i fredags. I torsdag var jag på Reginateatern och såg Wiks folkhögskolas teaterlinje ge " Och så ler vi" en pjäs för gymnasiet egentligen. Men i torsdags kväll var det för allmänheten. Måndag, tisdag, onsdag hade föreställningen getts för gymnasieklasser. Vi var många äldre och medelålders damer som gick med käpp eller hade rullator. ( Ja, för er som inte vet har jag gjort en höftoperation och går med käppar eller rullator nu.) Det var många ungdomar också. Men då tänkte jag, som jag tänkt så många gånger förr att kulturlivet det bärs upp av medelålders och gamla damer.
Föreställningen var bra- den hade en positiv klang och var så bra vävd runt ett tema- en flicka på gymnasiet som bestämde sig för att sluta prata och vad som hände runt henne då.
Jag blir så berörd då jag ser kreativa människor som skapar och bygger upp gemenskaper på att skapa tillsammans- något verkligt och angeläget. Det var en upplevelse och det är det som jag försöker göra - samla på mig upplevelser. För som Cornelius Vreeswijk sjunger: "Du kan ingenting ta med dig dit du går" och när du ska död vet bara den nordiska nornan Verdandi, som klipper till livstrådarna. Och hon är nyckfull. Du bestämmer inte själv när du ska dö.
Igår fredag var jag och lyssnade på Uppsala Waldorfskola klass 9, Uppsala Fria WaldorfGymnasium, Västerås Waldorfskola och Annaskolans Gymnasium i Garpenberg tillsammans med Västra Upplands Kammarorkester " Förklädd Gud" med text av Hjalmar Gullberg och musik av Lars-Erik Larsson i Hågasalen. Det var en fantastisk upplevelse!
Jag tänker så ofta när jag ser och får vara med och uppleva sådant här- varför fick jag inte mer av det riktiga livet i skolan? Varför var jag fången mellan alla mina läxor och abstrakta teorier? Jag var i alla fall sund och reagerade med missnöje när jag tyckte det gick för långt. Jag hade en lärare som såg hur missnöjd jag var. Han var lärare i filosofi och hans undervisning gick ut på att läsa direkt ur filosofiboken för oss, timme ute och timme in. Då han såg att jag var alldeles till mig av vanmakt brukade han luta sig fram mot mig ( jag satt alltid på första eller andra raden från katedern- på de här lektionerna på första raden) och sa lite försmädligt och ironiskt, som om han ville driva med mig:
- Eller hur, Annica?
Då blev jag mycket kort och svarade:
-Det är säkert riktigt. Kan vi gå vidare nu?
Det kostade mig en hel del betyg- men jag kunde inter förmå mig till att skratta åt lärarnas skämt, ha ett inställsamt leende på läpparna eller vara lärarvänligt helt enkelt. Jag uppskattar elever som är sig själva inom ramen för en god skolkultur. Och med det menar jag att man ska kunna säga vad man vill, det beror bara på hur man säger det.
Jag levde bara då jag fick spela teater i min teatergrupp och då vi anordnade fester. Tänk att få gå i en skola där man får leva, andas och ha roligt samtidigt som man lär sig.
Hewett&Packer betalade under några år 20 miljoner kronor/år till skolor i USA som inte använde datorer i undervisningen. Hewett&Packer (de förkortade det HP) ansåg att barn först behövde vad de kallade "backstreet knowledge" och senare i skolgången kunde barnen gå vidare till abstrakt kunskap som finns som vackra bilder i datamaskiner. HP menade också att de behövde inte datanördar för att utveckla sina produkter. De behövde människor som tänkta på andra sätt än de gängse för att komma vidare. Den här informationen ha jag från ett TV-program som gick för ett antal år sedan. När jag såg det här TV-programmet tänkte jag :
yes! yes! Det är precis så jag vill att det ska vara.
Det är ju inte så att det är förskolebarnen som "vill" bli undervisade i att läsa och skriva. De har en längtan och en förväntan på skolan, som man inte ska ta ifrån dem. Det är förskolelärarna själva som vill ha högre status. Och det tror de de får genom att börja undervisa barnen. Det Matti Bergström, hjärnforskare från Finland, talar om för oss är att om man börjar med en intellektuell inlärning för tidigt med barn så förlorar barnet annat, som social förmåga eller kanske det vi kallar emotionell intelligens.
På den plats jag bodde förut, I Göteborg, förväntade sig skolan att barnen skulle kunna läsa och skriva då de kom till skolan. Då min dotter, som då skulle börja skolan hörde det, så blev hon alldeles förtvivlad. Hon kunde ju inte det. Jag vet inte hur många gånger jag fick tala om för henne att den skola hon skulle gå i, i den skolan fick man lära sig att läsa och skriva och det var det skolan var till för. Att lära sig läsa och skriva alltså. Hon grät och försökte själv. Jag försökte lugna henne men hon var verkligen i kris. Då hon så småningom kom till skolan var hon alldeles skärrad innan hon till slut insåg att man inte alls behövde kunna läsa och skriva.
Vad jag förbannar vissa företeelser i samhället. Att barn inte får vara barn är ett av dem.
Hur du du Björklund, jag gillar din rakryggade hållning och din tydlighet, men jag anser du missar en del i processen- hur vi formar samhällsmedborgare till människor också, inte bara kunskapsmaskiner. Alliance for Childhood, (European Networkgroup) har givit ut en broschyr som heter Ecology of the child. Där står det bl.a. att det finns en undersökning som visar en relation mellan hur många timmar vuxenkontakt ett barn har och ungdomsbrottslighet (www.allianceforchildhood.eu). Jag tror absolut inte att skolan behöver lära barnen mer än de gör- det är samhällslivet som måste förändras och bli mer barnvänligt. Att föräldrar prioriterar att de har barn och ungdomar och ser till att ge dem omvårdnad. Men det finns ju både underdrifter och överdrifter. Jag har träffat de här curlingföräldrarna som springer benen av sig för att tillfredsställa sina telningars minsta nyck. Det är också fruktansvärt att se.
Nu har jag tyckt till om utbildning och uppfostran igen- jag återkommer. Men nu tänker jag gå tillbaks till att studera hur molnen bildas och löser upp sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar