Sent ska syndaren vakna

Det är svårt att veta för mycket. När jag ser på Ariels reklam på TV där företaget ger sig ut för att vara så miljövänligt och så klimatmedvetet skulle jag vilja fråga dem:

- Var var ni i miljödebatten och vad gjorde ni för miljön under -70.-80 och 90-talet?



Ariel var ett av de tvättmärken man som miljökunnig aktade sig för att köpa på den tiden för att tvättmedlet innehöll så mycket fosfater. Så den rätta reklamen för Ariel borde vara en bild på hur ÖStersjön blommar med blågrön alger och under borde det stå. Tacka oss för miljöförstöringen av Östersjön. Att de numera är svanmärkta är ju bra, men hur mycket pengar lägger de för att rena de vattendrag de har skickat ut fosfater i. Fosfater är en begränsande tillväxtfaktor i naturen och ökar man den ökar man också växternas möjlighet att växa. Därav så många ingenvuxna sjöar och så mycket algtillväxt. Så utropet bli:
- Tack Ariel för alla igenvuxna sjöar och för all algblomning.

Men rätt ska vara rätt - ni var inte ensamma om höga fosfathalter i tvättmedlen.

Men jag undrar över hur ni kan gå ut med att ni är så energisnåla- vad är det ni nu har i tvättmedlet så att det går att tvätta i 30 grader och bli rent. Jag avvaktar och ser vad som dyker upp. När jag var barn fanns ett uttryck som min mamma använde:
- Sent ska syndaren vakna!

Så har vi Adidasreklamen: Har du, som jag, läst "No Logo" av Naomi Klein, så ifrågasätter du Adidas som varumärke. De stora multinationella företagen arbetar ju globalt, vilket är bra tycker jag. Men de ska inte utnyttja människor som de gör. Jag tror det var Nike som Naomi KLein studerade mest där hon visade att Nike la ner sin tillverkning av skor i USA och flyttade till Taiwan. Där hade Nike ett kontrakt med Tawains regering och la sina fabriker i Export Production Zones, så de slapp betala skatt till den tawainesiska staten. Då den tawainesiska staten började förhandla om att ta ut skatt, då staten behövde skatterna för sina utgifter, så flyttade Nike till Kina. Den tawainesiska staten fick skära ner i statsbudgeten istället.
De som arbetar på fabrikerna är noga kontrollerade och sover i sovsalar på fabriksområdet eller i direkt anslutning till dem. Om jag minns rätt fick flickorna och kvinnorna också visa upp sina bindor för att visa att de inte var gravida. Om de var gravida blev de avskedade, men lönen är ju så liten i alla fall, så de kan har svårt att klara sig på den. De får mycket dåligt betalt och har inga sociala skyddsnät och den som ropar på facklig anslutning blir omedelbart avskedad. Så produktionskostnaden är bara någon procent av vad skorna/ märkeskläderna kostar. Att ta hänsyn till miljön borta i Tawain eller i Kina är ju inte att tänka på, så vattnet, jorden och luften blir förgiftad. De mesta av sko- kostnaderna går till propaganda och reklam för att dunka in reklammärket i huvudet på oss, så vi automatiskt ska gå och handla Adidas eller Nike istället för att välja något annat märke.

Mac Donalds profilerar sig ju numera också som gröna. Om någon läst "Snabbmatslandet" av Eric Schlosser, där han beskriver hur McDonalds kontrakterar bönder att föda upp boskap och deras ersättning är så låg och kontrakten näst intill omöjliga att bryta. Hur slaktområdena är stora, gigantiska fabriker där man hämtat fattiga arbetare från Mexiko och från USA´s baksida, som slaktar djuren under vidriga arbetsförhållanden och mörkar om det kommer med kobajs i köttet. eftersom de måste stressa då ackorden är så höga. Det är också snålt med sociala försäkringar och sjukförsäkringar för arbetarna på Mc Donalds. Eric Schlosser talade också om den mijöförstöring som McDonalds fabriker gjort med slaktavfall som inte deponeras rätt. Det var inte bara McDonalds han granskade. Han granskade också Kentucky Fried. McDonalds advokater har försökt stämma Eric Schlosser, men han har sett till att ha så mycket på fötterna att det inte går att juridiskt fälla honom.

På youtube finns en kort film om Mc Donalds hamburgare ochpommes frites. De som spelade in filmen tog en hamburgare från Mcdonalds och en hamburgare från en annan snabbmatsvarukedja samt en hamburgare från en severing där de gjorde hamburgarna av kött medan kunden tittade på. Så tog de Pommes frites från de tre olika restauranterna. McDonalds hamburgare blev sist angripen av mögelsvampar och förruttnelsebakterier 8 efter en vecka). Deras pommes frites såg lika fräsch ut efter 1 månad. Jag ska lägga in den filmen - ja- ni vet - när jag lärt mig att överföra film från youtube till min blogg.

Men numera vill Mc Donalds framstå som miljömedveten med sin gröna tallrik, fettsnål med lättmjölk och generös med sina familjehotell för familjer med sjuka barn och sina stipendier till fotbollsspelande unga. Det är ju underbart med välgörenhet, men vilka är det egentligen som betalat sjukhusen och fotbollsstipendier?
Jag har sådan sorg i mitt hjärta att mänskligheten i stort inte är human. Jag räknar mig till dem som strävar, bemödar mig och försöker leva ett juste liv där vi tar hänsyn till natur och andra människor. Jag tror inte att de som planerar på McDonalds multinationella företag, Ariel, Nike eller Adidas är onda människor. Jag tror bara de är för långt bort från verkligheten och det är bara siffror och vinster och mål som finns i deras hjärnor. Men jag hoppas att de vaknar upp någon gång och ser den förödelse de skapat för enskilda människor och deras liv.

Det är sådant som jag inte förstår heller då jag ser på Ekonominyheterna. Alla företag ska gå med mer vinst än förra året. Vad betyder det egentligen? Varje biolog vet att det finns en tillväxtfas och sedan hamnar ett biologiskt system i balans mellan omgivning och tillväxt. Det blir en uppåtgående kurva och sedan ett rakt streck. Det finns inga utvecklingskurvor som går rakt upp hela tiden. Ett företag kan inte göra vinst år efter år. Det måste komma en dag då tillväxten är i harmoni. Jag förstår att man som företagsledare då vill pressa upp efterfrågan så att balansen mellan efterfrågan och utbud ligger högre än vad som är naturligt. Om tillväxten i Sverige fortsätter i samma takt som idag, så kommer landets ekonomi om tusen år vara värd över 500 gånger jordens vikt i guld. På hundra år kommer den 50-dubblas. Detta är omöjliga mål.

Den som hägnade in ett landområde och kallade det sitt var den första tjuven.

Överskriften är ett ungefärligt citat från Rousseau. Han är en författare som haft stort inflytande på min samhällssyn och på mitt sätt att se på fattiga och rika. Ja, som alla förstår tillhör jag de fattiga och har alltid gjort det. Jag skulle vilja säga att jag valt det, men det är inte riktigt sant, även om min inre moral för det mesta hindrar mig från att tjäna pengar på ett otillbörligt sätt. Om jag ska tjäna pengar vill jag att det ska ske på ett juste sätt där varken vatten, jord eller luft kommer till skada. Jag vill inte bli utnyttjad, men jag vill inte heller utnyttja.

Som jag tolkar Rousseau så såg han samhället som en demokrati där frihet, jämlikhet och broderskap rådde. Det känner vi alla igen eller hur? Men han menade att jämlikheten fanns i rättslivet, friheten i kulturlivet och broderskap i näringslivet. Näringslivet som bär ansvar för att försörja samhället ska i hans modell arbeta för broderskap. Det vi ser idag är mer en baksida av broderskapstanken i näringslivet och det är ren och skär egoism som råder.
Jag förstår verkligen inte tänket- som människa kan man bara leva i ett hus och om man inte vill bo i ett museum så maximalt 6- 7 rum om man är mamma, pappa och 2 barn. Ett hus för rekreation - en sommarstuga där vardagslivet får en mer jordnära lunk och arbetet får vila.
Vad mer kan man önska- man kan bara äta sig mätt och kan bara bära ett par byxor i taget.

Rousseau menade att människornas liv blivit för artificiellt och vi förlorat kontakten med verkligheten, så världen och människornas förhållande till varandra hade övergått från att vara ( i världen) till att leva i en skenvärld. Materialismen styrdes av pengar och det finns inga andra värden än det.
Så åter till våra direktörer vars löner ökat igen(TV4 idag). Det i kombination med att de större industrierna i Sverige ökar sina koldioxidutsläpp istället för att minska det gör mig rasande.
Det går inte att förhandla med planeten - har ni direktörer på hög nivå inte fattat det ännu.
För att driva ett företag behövs alltid en råvara som är mer eller mindre förädlad. Råvaran kommer från naturen och bryts i gruvor, pumpas upp ur borrhål eller odlas av bönderna.
Det är naturen som förser företagare med råvaror så att det kan bli en produktion. Jag antar att för Erikssons del ( mobiltelefoner) behövs mycket plast - alltså råolja och olika mineraler, för Skandias del (lastbilar) järn från gruvor samt plast alltså råolja. Näringslivet tar/ köper från naturen och förädlar dem samt släpper ut koldioxid under processens gång. Och skäms inte ens för att de förstör klimatet. För det tar den som valts att sitta i toppen på pyramiden ut oförskämda summor med pengar i lön. Jag ska köpbojkotta så mycket jag kan från de industrier som ger sina direktörer fantasilöner och som inte förstår att planeten är i fara. Det hoppas jag du med gör. Tack och lov har jag ingen mobiltelefon. Jag hade en, men blev obekväm med att folk kunde nå mig var som helst och hur som helst. Dessutom tror jag de skickar ut strålning in i skallen. Jag vet att det finns forskning som talar om strålningens skadlighet, men de forskarna viftas ofta bort som mindre vetande och får därför heller inte någon genomslagkraft hos mainstream. Och det ses ju som en frihet, vad jag förstår, att ha en mobiltelefon (vad det nu kan vara för mening att bli nådd när som helst och vilken tid på dygnet som helst). I skolorna är det status och den som har den dyraste och nyaste vinner andras avundsjuka.

På samma dag läser jag att kulturarbetarna inte får den a-kassa de haft förut, vilket leder till en försämring för dem. Den arbetssituationen skulle inte jag vilja sitta i. Men det är det snåla näringslivet som ska bära kulturlivet med pengar och stipendier. I USA är det mer välutvecklat än den underutvecklade civilisation näringslivet i Sverige visar upp. Broderskap mina herrar, broderskap! Är jag rätt informerad har Bill Gates gett bort halva sin förmögenhet till välgörenhet och understöd till projekt han tror på. Det var någon som sa att han stöder en Waldorfskola ekonomiskt också.

På TV4 nyheterna såg jag en underbar bild från en bolagstämma. Fotografen zommade in herrarnas skor. Herrarna satt med det ena benet över det andra. Man såg strumporna som alla var väl uppdragna ( troligen med sådana där strumphållare) och byxvecken var knivskarpa och skorna ( svarta förståss - något annat skulle vara ett etikettsbrott) så välputsade att man skulle kunna använda dem som speglar. Min pappas farbror var företagare och han sa alltid att det är på skorna man ser om det är en gentleman eller inte (alltså om de var välputsade eller inte). Jag tro att vi kan glömma det där med gentlemän- det finns inga i den svenska företagstoppen.

Jag låter verkligen som den rödaste revolutionär. Men det är jag inte. I alla fall inte så att jag tror att en revolution skulle hjälpa de som tillåter sig oförskämda löner att ändra på sig. Jag vill inte ha någon kulturrevolution som i Kina där man pinade dem som hade det bara lite bättre ställt än andra. Freie - en internationellt välkänd pedagog- talar om att den förtryckta identifierar sig med förtryckaren. Det kan man ju se i både Sovjet och i Kina -de rika är de som är politiskt korrekta eller korrupta idag och har bara bytt plats med adeln.

Jag gillade inte socialdemokraterna utan upplevde hur de och deras koalition (vänstern och miljöpartiet)smetade jämlikhet över allt, så rättvisan blev i vissa situationer en fars.

Kulturlivet ska inte vara rättvist- där ska individualiteten blomstra och skapa.

Näringslivet ska inte vara rättvist, men näringslivet ska utveckla broderskap och systerskap och ur det fördela tillgångarna så att alla kan vara nöjda. Inte roffa åt sig, som de gör nu. Att vara direktör är att ta ett stort samhällsansvar - inte något privat.

Jag skulle helst se att hela samhället byggde på förskottslön så man fick möjlighet att arbeta, inte belönad för att man arbetat. Jag ser svårigheterna i förskottslöner, men tycker ändå det vore en bra idé att pröva. Då hänger det på individen att göra ett gott arbete.

Staten ska enligt mitt sätt att se arbeta mest med rättslivet och se till att olika parter håller avtal och överenskommelser.

Ibland undrar jag varför jag reagerar så starkt, men det känns som medeltiden är här igen med adelsmän som lever i överdåd och sedan arbetare och bönder som lever i fattigdom. Ja, i Sverige lever väl inte så många procent av populationen i fattigdom, men som vi lever betalar tredje världen i form av svält, orent vatten och missförhållanden.
Marie Antoinette lär ha sagt då de fattiga omringade hennes vagn och skrek efter bröd " om folket inte har bröd kan de väl äta kakor". Jag upplever samma ignorans och okunskap hos de som numera tar för sig av pengar som de inte kan göra av med eller ens behöver. Hur mycket värd är du? Du kan i alla fall inte ta med dig det då du dör om du mäter dig i pengar.

Idag har varit en dag då jag har kunnat glömma mig själv. Det är en underbar känsla att gå upp i annat så mycket att tid och rum försvinner. Det nya jag fått höra idag är att Barnevik deltar i hand i hand projektet ( jag talade om det förut och var glad att han gav bort en del av sina pengar till att finansera små lån till kvinnor i u-länderna) av skattetekniska skäl. Så där föll den förlåten och sanningen visade sig igen. Förlåten finns i den judiska synagogan och är ett draperi som skiljer det heliga rummet från det allra heligaste. I det allra heligaste förvaras bl.a. torarullarna ( sanningen). Jag undra om det svenska ordet förlåt kommer ifrån förlåten?
Jag blev skjutsad till Strängnäs fram och tillbaka. Vid vägkanterna ligger mycket döda djur till glädje för rovfåglar, kråkor och andra asätare. Jag tycker det är oerhört tragiskt med överkörda djur - Många av dem har just vaknat ur sin vinterdvala och så måste en bil köra över dem och skada eller döda dem det första som händer.
Jag körde över en hare en gång. Det var då jag pendlade från Knutby till Arlanda. Kvällen innan hade jag fått ett upprörande meddelande och jag hade inte sovit så mycket på natten. Gud vad det smällde i bilen när haren blev överkörd. Gråtande gick jag ut ur bilen och såg att haren var död. Jag flyttade den till diket och grät ännu mer. Det är det som äcklar mig mest idag. Att de som kör över djur inte ens stannar för att se hur det gått. En gång såg jag ett rådjur som var överkörd i diket. Rådjuret var dött och kråkorna hade börjat picka ut ögonen på det vackra djuret. Vet inte bilister nu för tiden att man måste meddela sig till markägaren om man kör över större djur.
Under mitt liv har jag försökt rädda många överkörda djur - mest fåglar. Men de har varit så skadade så de har dött. Men det har ändå känts mer värdigt att låta dem dö i en pappkartong hemma hos mig än att sluta som ett platt bylte på vägen.

Jag såg på TV här om dagen och lärde mig att jordbrukare som arbetar med kor har mycket, mycket mindre möjligheter att utveckla astma och cancer än män som inte sysslar med kor. Man har börjat undersöka om djuren inte har en allergihämmande och cancerhämmande effekt på människor. Den här undersökningen pekar ju på att det är så, men ännu har man inte mätt och vägt tillräckligt för att kunna helt bevisa att umgänget med djur skapar sundare människor. En forskare tror också att inälvsmaskar har en god effekt på vår hälsa. Men jag vet inte om jag skulle vilja svälja några inälvsmaskar bara för att må bättre. Jag mår bra om man undantar att jag är nyopererad och behöver öva mitt tålamod länge än.
Jag skulle verkligen vilja ha mycket djur - hundar, hästar, kor, får, getter, ankor, gäss och katter. Men jag inser att jag måste bli stark innan jag kan ta på mig en sådan uppgift. Det är ju ett halvtidsjobb i alla fall och jag vet inte om jag har kraft att bli månskensbonde. Framtiden får utvisa hur det blir. Som det är nu har jag gått sällskap av min katt, som följer mig som en hund. Om jag byter rum så gör hon.

För att vara lite judisk idag - ett ordspråk som jag tycker är en bra ledstjärna, som står, om jag förstått det rätt, på alla Holocaust ( förintelse) Museum i världen:

You shall not be a victim.
You shall not be a perpetrator.
Above all you shall not be a by stander.

( Du ska inte vara ett offer
Du skall ine vara en förövare
Men framför allt du ska inte vara en åskådare)

Det försöker jag dagligen - offer har jag aldrig känt mig som och förövare bekämpar jag och jag har nog varit åskådare någon gång, men jag tror jag lägger mig i mer än andra när jag ser någon oförätt. Dessutom tycker jag att jag arbetat mycket med mitt förflutna så jag har inte några spöken i garderoben, som ligger i vägen för mig och som jag behöver arbeta med som skulle stoppa mig i svåra situationer. Och har jag spöken som jag behöver arbeta med, så vet jag inte om det. Då är det inte heller så enkelt att arbeta med dem.
Här kommer jag att sätta in Lou Reed What a perfect day när jag lärt mig ladda ner från youtube till min blogg.

Att titta på moln

Jag har suttit ute i trädgården under förmiddagen. Jag har sällskap av Elsa- min bengalkatt. Elsa är en personlighet och en katt som jag fått lära känna under ett år. Jag hämtade henne i Stockholm och övertog henne av en ung tjej med egen firma som bodde på Östermalm. När Elsa kom var hon inte snäll. Hon morrade, revs och klöstes mest hela tiden. Det fanns inte tillstymmelse till tillgivenhet i henne. Under det ett och halvt år som gått har hon förvandlats och kommer gärna fram och vill bli gosad med. Att få henne dit har tagit lång tid. Jag brukar kalla henne "Min porslinskatt från Östermalm". Jag tror inte hon hade så kul där på Östermalm för annars skulle hon haft större tillit till människor. Det är ofta jag får känslan då jag träffar djur att de är mer av en statuspryl än ett levande väsen och det gör mig arg och förtvivlad. Nu kommer naturligtvis de som älskar sina djur och tar hand om dem att ta åt sig, men gör inte det. Minns att i intellektet ska allting vara perfekt. I verkliga livet finns det annat som spelar in och gör att tillvaron inte är så perfekt.

För att återgå till min utevistelse så satt jag och tittade på molnen. Jag tycker det är så fantastiskt att se först en skiftning av vitt på den vita himlen, sedan samlar sig mer och mer vitt runt skiftningen och till sist är den som ett tunt akvarellpenseldrag. Då den vuxit sig så stor börjar små, små vita skiftningar dyka upp runt den första skiftningen och långsamt långsamt förtätas det vita och blir till ett moln. Processen kan gå åt andra hållet också. De stora tunga luftskeppen som seglar på himlen fransas upp i kanten och ett mindre molnskikt ger sig av och det blåa framträder mer och mer i rymmaren. Till slut har molntappen blivit blå himmel igen.
Då många molntappar gett sig av från det stora molnskeppet är det inte ett skepp längre utan en mindre luftbåt och till slut har så mycket molntappar lämnat båten och upplösts i rymden att det bara är en blå himmel kvar.

Jag har varit på teaterföreställning i torsdags och konsert i fredags. I torsdag var jag på Reginateatern och såg Wiks folkhögskolas teaterlinje ge " Och så ler vi" en pjäs för gymnasiet egentligen. Men i torsdags kväll var det för allmänheten. Måndag, tisdag, onsdag hade föreställningen getts för gymnasieklasser. Vi var många äldre och medelålders damer som gick med käpp eller hade rullator. ( Ja, för er som inte vet har jag gjort en höftoperation och går med käppar eller rullator nu.) Det var många ungdomar också. Men då tänkte jag, som jag tänkt så många gånger förr att kulturlivet det bärs upp av medelålders och gamla damer.

Föreställningen var bra- den hade en positiv klang och var så bra vävd runt ett tema- en flicka på gymnasiet som bestämde sig för att sluta prata och vad som hände runt henne då.
Jag blir så berörd då jag ser kreativa människor som skapar och bygger upp gemenskaper på att skapa tillsammans- något verkligt och angeläget. Det var en upplevelse och det är det som jag försöker göra - samla på mig upplevelser. För som Cornelius Vreeswijk sjunger: "Du kan ingenting ta med dig dit du går" och när du ska död vet bara den nordiska nornan Verdandi, som klipper till livstrådarna. Och hon är nyckfull. Du bestämmer inte själv när du ska dö.

Igår fredag var jag och lyssnade på Uppsala Waldorfskola klass 9, Uppsala Fria WaldorfGymnasium, Västerås Waldorfskola och Annaskolans Gymnasium i Garpenberg tillsammans med Västra Upplands Kammarorkester " Förklädd Gud" med text av Hjalmar Gullberg och musik av Lars-Erik Larsson i Hågasalen. Det var en fantastisk upplevelse!
Jag tänker så ofta när jag ser och får vara med och uppleva sådant här- varför fick jag inte mer av det riktiga livet i skolan? Varför var jag fången mellan alla mina läxor och abstrakta teorier? Jag var i alla fall sund och reagerade med missnöje när jag tyckte det gick för långt. Jag hade en lärare som såg hur missnöjd jag var. Han var lärare i filosofi och hans undervisning gick ut på att läsa direkt ur filosofiboken för oss, timme ute och timme in. Då han såg att jag var alldeles till mig av vanmakt brukade han luta sig fram mot mig ( jag satt alltid på första eller andra raden från katedern- på de här lektionerna på första raden) och sa lite försmädligt och ironiskt, som om han ville driva med mig:
- Eller hur, Annica?
Då blev jag mycket kort och svarade:
-Det är säkert riktigt. Kan vi gå vidare nu?
Det kostade mig en hel del betyg- men jag kunde inter förmå mig till att skratta åt lärarnas skämt, ha ett inställsamt leende på läpparna eller vara lärarvänligt helt enkelt. Jag uppskattar elever som är sig själva inom ramen för en god skolkultur. Och med det menar jag att man ska kunna säga vad man vill, det beror bara på hur man säger det.
Jag levde bara då jag fick spela teater i min teatergrupp och då vi anordnade fester. Tänk att få gå i en skola där man får leva, andas och ha roligt samtidigt som man lär sig.
Hewett&Packer betalade under några år 20 miljoner kronor/år till skolor i USA som inte använde datorer i undervisningen. Hewett&Packer (de förkortade det HP) ansåg att barn först behövde vad de kallade "backstreet knowledge" och senare i skolgången kunde barnen gå vidare till abstrakt kunskap som finns som vackra bilder i datamaskiner. HP menade också att de behövde inte datanördar för att utveckla sina produkter. De behövde människor som tänkta på andra sätt än de gängse för att komma vidare. Den här informationen ha jag från ett TV-program som gick för ett antal år sedan. När jag såg det här TV-programmet tänkte jag :
yes! yes! Det är precis så jag vill att det ska vara.

Det är ju inte så att det är förskolebarnen som "vill" bli undervisade i att läsa och skriva. De har en längtan och en förväntan på skolan, som man inte ska ta ifrån dem. Det är förskolelärarna själva som vill ha högre status. Och det tror de de får genom att börja undervisa barnen. Det Matti Bergström, hjärnforskare från Finland, talar om för oss är att om man börjar med en intellektuell inlärning för tidigt med barn så förlorar barnet annat, som social förmåga eller kanske det vi kallar emotionell intelligens.

På den plats jag bodde förut, I Göteborg, förväntade sig skolan att barnen skulle kunna läsa och skriva då de kom till skolan. Då min dotter, som då skulle börja skolan hörde det, så blev hon alldeles förtvivlad. Hon kunde ju inte det. Jag vet inte hur många gånger jag fick tala om för henne att den skola hon skulle gå i, i den skolan fick man lära sig att läsa och skriva och det var det skolan var till för. Att lära sig läsa och skriva alltså. Hon grät och försökte själv. Jag försökte lugna henne men hon var verkligen i kris. Då hon så småningom kom till skolan var hon alldeles skärrad innan hon till slut insåg att man inte alls behövde kunna läsa och skriva.
Vad jag förbannar vissa företeelser i samhället. Att barn inte får vara barn är ett av dem.
Hur du du Björklund, jag gillar din rakryggade hållning och din tydlighet, men jag anser du missar en del i processen- hur vi formar samhällsmedborgare till människor också, inte bara kunskapsmaskiner. Alliance for Childhood, (European Networkgroup) har givit ut en broschyr som heter Ecology of the child. Där står det bl.a. att det finns en undersökning som visar en relation mellan hur många timmar vuxenkontakt ett barn har och ungdomsbrottslighet (www.allianceforchildhood.eu). Jag tror absolut inte att skolan behöver lära barnen mer än de gör- det är samhällslivet som måste förändras och bli mer barnvänligt. Att föräldrar prioriterar att de har barn och ungdomar och ser till att ge dem omvårdnad. Men det finns ju både underdrifter och överdrifter. Jag har träffat de här curlingföräldrarna som springer benen av sig för att tillfredsställa sina telningars minsta nyck. Det är också fruktansvärt att se.
Nu har jag tyckt till om utbildning och uppfostran igen- jag återkommer. Men nu tänker jag gå tillbaks till att studera hur molnen bildas och löser upp sig.

Vad har kulturen för uppdrag?

Vad är konst egentligen?

På Facebook finns en grupp som heter: "Stop artist Guillero Varga from starving a dog to death as his exhibition". Där står också berättat att "konstnären" redan svält en hund till döds 2007 och har nu fått godkänt att göra om det på Bienal Centroamericana Honduras 2008. ( om du vill protestera mot det här: www.petitiononline.com )

För några år sedan reagerade jag på att en svensk "konstnärinna" hade beställt de avrättades kalsonger från USA och hängt upp dem på en klädlina och kallade det installation på en utställning.

Dessutom finns det nu en utställning som åker runt i världen nu där man visar upp döda kroppar och kroppsdelar. Vilka är de stackars människorna som fått sina kroppar skändade och gick de verkligen med på att bli fraktade runt i världen för att beskådas som kuriosa. Hade de några val?

Det går att räkna upp mycket konst som inte är konst.

Har mänskligheten verkligen drivits därhän att det finns någon människa som uppskattar sådana här inslag i det kulturella livet? Har vi inte nog med att försöka vara mänskliga och behandla varandra med respekt - och ständigt misslyckas i vår strävan. Det är ju bara att se på nyheterna varje dag vad vi gör varandra. Jag tycker inte att man kan kalla nyheterna konst - men om man drar dessa så kallade konstutställningar till sin förlängning. speglar de bara det som händer i världen varje dag. Alla vet vad som händer med tibetanerna, med fångar i krig, med oliktänkande i många länder. Lösningen är inte att späda på mänsklighetens svarta sida och upphöja den till konst, utan hitta vägar så man kan förändra medvetenheten hos mänskligheten och tala om att man ser och vet, genom Amnesty eller andra organisationer man kan välja att stödja.

En av mina väninnor var i Kassel i Tyskland på en stor utställning som ska visa den nya europeiska konsten. Hon frågade sig var konsten tagit vägen- för det hon såg uppfattade hon inte som konst - Hon blev stormförtjust i antika kinesiska stolar som fanns i utställningslokalen och såg dem som höjdpunkten på besöket.

Jag får alltid en känsla av när jag talar om vad jag tycker om en del konst att jag blir sedd över axeln. Nej, jag gillar varken Kristina Lugn eller Norén. Jag tycker inte det de skapar är märkvärdigt. Det är väl ingen konst att vara mörk och skapa konst som känns hopplös. Det är ju bara att slappna av och titta in i sina mörka djup och dra upp vad som finns där - men kalla det konst vet jag inte om jag går med på. Konsten är ju att kunna tilltala människor utifrån ett arbete där det finns hopp och ljus. Att vara positiv - det är ett inre eget arbetet för det kommer vanligen inte naturligt. Och om det kommer naturligt hos någon, är det en gåva som den som har fått den ska värna om.

Jag vill se positiv och uppbygglig konst. Konst som jag själv bestämmer att jag vill se - eller inte. Jag ska inte behöva värja mig och bli äcklad av det jag ser eller hör. Konsten ska inte tränga sig på mig- för då ger den inte mig det frirum jag behöver att bedöma den själv- utan att andra på olika sätt säger till mig vad jag ska känna eller tycka.

Jag kan förstå att de samhällsengagerade ungdomarna och yngre vuxna kan känna en desperation och vill ropa:
- Hallå! hallå! Vi vandrar mot vår undergång! och försöker väcka oss andra på olika sätt- men att gräva i det svarta leder inte framåt och absolut inte till ett uppvaknande.
Men nu för tiden händer det glädjande saker i alla fall i miljödebatten och klimatförändringarnas tid.

Då miljörörelsen startade på -60 -70-talet var det ingen som trodde på den information som kom från dem- utom möjligen då Björn Gillberg i TV tvättade en vit skjorta i gräddersättningsmedlet Prädd och visade att skjortan blektes. Efter det köpte ingen Prädd. Men annars - trots att vi räknade ut när oljan skulle ta slut, - trots att vi talade om vilka miljöhot som fanns för vattnet, luften och jorden och trots att kravmaten var både dyr och dålig, reagerade inte samhället. De som inte var med oss, mainstream skulle vi väl säga idag, såg oss som underliga tomtar. De flesta tyckte att det mesta var okey. Vi som höll på med miljön och såg vad det barkade hän; vi var gnällspikar som gjorde oss märkvärdiga.
Efter att ha levt med och läst all för mig då tillgänglig information om miljöhoten på 70-talet stod jag nästan inte ut att leva och sjönk ner i depressioner av olika nyanser av svart.

Den svensk som vackrast beskrivit hur nära döden vi lever är Rolf Edberg. En författare som började bli för tongivande på -70 -talet. Han var politiker, ambassadör i Oslo och så småningom landshövding i Värmland.
Han skriver i "Spillran av ett moln" (1966) som handlar om en inre och en yttre vandring:

" - Fjällen runtomkring mig blir inte mindre storslagna genom att jag vänder kikaren. Men jag famlar efter något som tar formen av en undran: har inte vår situation blivit sådan, att det kan vara nyttigt, kanske nödvändigt att vi ser oss själva i det dubbla perspektivet?
Där de blå bergen. ovanför dem en hinna penslad över kontinenterna så tunn att inte den finaste pensel skulle kunna dra dess motsvarighet på någon glob. Där den är som tjockast är den bara några bråkdelar av någon miljondel av jordradien. Men denna hinna är betingelsen och hemvisten för vad vi innefattar i begreppet organiskt liv. Utan den skulle kontinenterna vara sterila månlandskap. Inne i detta tunna hölje i mullens luckra mörker sysslar livets rastlösa och stumma tjänare bakterierna med att ur förbrukade organismer frigöra salter, som är förutsättningen för livets oavbrutna förnyelse och kretsgång för allt som gror och blommar, för fågelsången över tingen, för människan själv.
Omedelbart under denna hinna klotets massiva massa, glödande av eld i sitt inre; en dödens boning ur det organiska livets synpunkt. Och lyfter jag min blick över bergen så vet jag, att det syre som fyller mina lungor på samma sätt som jordens örter fyller min buk, snabbt förtunnas och tar snart slut. Utanför ozonhöljet en svart tomhet där rymdens kyla och av inget lufttäcke dämpade strålning förenar sig och skapar ett nytt dödsrike.
Det är här, i den flortunna marginalen mellan de svarta dödarna, som vi drömmer och ävlas och gör politik och begrundar våra intressanta jag. Det är här vi stundom grips av en högtidlig yra över att vara till av andakt inför den sköna tavla som naturen målat över hinnan. Här är människohemmet: i det smala gränslandet med klotets heta död under oss och rymdens kalla över oss. Ett marginalhem för marginalvarelser. "

Hur ska jag förhålla mig till allt det här? Hur ska jag leva? Den kunskap jag har gör att jordetillvaron kan bli väldigt svart. Och ju mer kunskap om jordens tillstånd jag samlar på mig ju hopplösare tycks det. Det är här jag brukar hålla brandtal för mig själv:
Kunskapen om hoten och farorna i tillvaron får inte hindra mig från att se glädjen i tillvaron! Glädjen behöver inte kosta och vara märkvärdig! Att kunna njuta av en solnedgång, att se ett projekt som jag arbetar med faller på plats, att se någon annan utvecklas och lyckas- det är glädje! Om jag fortfarande inte kan se glädje i tillvaron brukar jag citera Bertol Brecht: Då får vi gå vidare utan hopp!
Jag vägrar bli ett handlingsförlamat offer för mina kunskaper, insikter och ställningstaganden!
Vi måste lära våra barn och oss själva att se jorden som den vackraste platsen i hela universum- för om det är vackert- kan vi försaka och offra oss. Men vi försvarar ju inget som är fult.

Eller som en god vän säger: Varför ska man bygga ett hus på en vacker plats! Då förstör vi ju den vackra platsen. Det är ju de fula platserna vi ska bygga hus på så vi kan försköna dem med träd och trädgårdar. Låt oss gå ut och försköna världen.

Samlare eller jägare

Vincent van Gogh Almond Blossom 1890


Martina Bonnier var på TV i söndags för att visa sina kläder. Det är tydligen fler än jag som reagerat på att man kan köpa en väska för allt mellan 50.000 kronor till hur mycket pengar som helst. Den som har pengar och vill visa det kan ju till exempel dekorera väskan med briljanter.
För mig, som knappt haft brödfödan och gråtit över räkningar som hopar sig under min tid som ensamstående mamma, låter det som om det är en helt annan värld med helt andra normer.
Martina Bonnier menade att hon hängts ut som villebråd för krönikörer att moralisera över. Krönikörerna skulle inte skriva ner någon på det sättet de gjort med henne, om det gällde någon som samlade champange. Men bara för det rör mode- något som fler och fler kvinnor ägnar sig åt och gläds av, så är hon en bra måltavla.
Ja, vad ska jag säga om det då? Att kvinnor intresserar sig för hur de ser ut är väl underbart- Speciellt när de yngre kvinnorna kommer med underbara kreationer som visar deras grupptillhörighet på ett intressant sätt. Men att tillhöra en ungdomsgrupp verkar vara den väg många unga måste gå för att "hitta sig själva". Ibland småfnittrar jag för mig själv och tänker på Mikael Wiehe och Björn Afzelius då de sjöng :
- Garanterat individuell travar hon omkring och tänker på sig själv.... osv
Det är just det där individuell som är så intressant, eftersom trots att kläderna är mycket individuella går det inte att ta miste på vilken grupptillhörighet flickorna ( och pojkarna ) till- hör.
Så vi som var ett offer för 60-talets stora illusion -Bara vi arbetar för jämlikhet överallt i samhället kommer alla att få lika mycket av allt. Den illusionen - att det är ett brett samhälle med en bred bas och en grund topp tog ju Barnevik ur oss i mitten av -90-talet, då han tog ut 146 miljoner i avgångsvederlag exklusive pensioner+ de löner på flera miljoner/ år han tjänade. Att anse sig värd så mycket pengar är ju hans bekymmer och moral, men att anse sig vara så mycket mer värd när han går och fikar, promenerar, kör bil, äter frukost och sitter på toaletten och skiter det kan jag inte förlika mig med. Missförstå mig inte- Jag vill inte byta med honom- jag tror nämligen att man får betala tillbaks de pengar man oförtjänt samlat på sig - men jag kan inte leva mig in i hans värld och förstå hur man argumenterar inför sig själv för att kunna lägga så mycket pengar till sin skattkista. (Barnevik försöker väl betala tillbaks också eftersom han gett 100 miljoner till projektet Hand i Hand) ,Det måste vara så att de rika har en egen division de spelar i och för dem gäller andra regler och lagar än för oss andra dödliga.
För att tillhöra/ eller vilja tillhöra en grupp behöver man samla på sig attiraljer som är signalord för just den gruppen. Och för att visa hur högt upp i den hiearkiska strukturen
du befinner dig blir samlarobjekten dyrare och dyrare ju högre upp man kommer. Jag håller med Martina Bonnier att man skulle kanske inte reagera om någon samlade på konst eller champagne för miljontals kronor - men jag reagerar alltid. Hur kan man anse en tavla värd flera miljoner - bara för att få samla på sig den. Jag vet att den som köper den som en investering för framtiden och att tavlan ska ge mer pengar i framtiden, men vem vill samla på det konstgjorda sättet.
Världen blir mer och mer konstgjord. Jag har en släkting som samlar på porslinsugglor och porslinsgäss. Det är lika förunderligt för mig. Vad ska hon ha dem till? De går inte att äta- de ger ingen skönhetsupplevelse, de är ingen investering annat än att de ger tillverkaren några kronor så han/ hon kan äta och konsumera. Det är inte porslinsugglor, porslinsgäss, tavlor, kläder eller champagne våra hjärnor har som drift att samla - det är mat- rötter, frukter, blad och grönsaker. Jag brukar samla in örter på våren till teer och bär och svamp på hösten. Det är en otrolig tillfredställelse att torka björklöv, smultronblad, gullvivor och svamp , koka sylt och saft till förråden på vintern. Det tillfredställer också mina samlarinstinkter på ett konkret sätt.
Eftersom jag har opererat mig och inte kan böja mig ner nu, så saknar jag doften av jord och glädjen att på nära håll se hur krokusen som en spjutspets tränger upp ur marken och hur tulpanernas blad vrider sig upp ur jorden.

Jag tycker det är betungande att samla på mig materiella ting, speciellt om jag får ärva saker som jag inte vill ha men inte kan tacka nej till, eller som jag inte har plats för. Ibland rensar jag och då rensar jag hårt.
Det ska bli en sådan utrensning igen då jag blir frisk igen. Efter ett sådant arbete infinner sig en lättnadskänsla som inte går att beskriva.
Jag är nog mer jägartypen, som älskar att vandra i skogarna och njuta av skogsdofter och uppleva stillheten i tystnaden och vinden. Jag kan inte påstå att jag skulle kunna skjuta något vilt djur och inte slakta tama heller, men det är en annan historia som jag kanske berättar en annan gång.
En enda gång har jag velat äga en tavla. Det var när jag kom in på Vincent van Gogh museet i Amsterdam Holland, och upplevde hur jag steg rätt in i hans tavla av blommande mandelträd. Vilka färger, vilket ljus, vilken tredimension upplevelse- Jag var i tavlan. De bilder man ser av tavlan digitalt gör den absolut inte rättvisa, eftersom de tjocka oljefärgerna inte syns så den tredimensionella upplevelsen går förlorad. Min dröm föll på att jag inte hade en tillräckligt stor vägg hemma att sätta upp den riktiga tavlan på. Jag köpte en affisch på museet och har en påminnelse av upplevelsen hängande hemma på väggen.
Det går nästan att jämföra med att gå i skogen.

Hur talar vi till varandra egentligen?

Jag förundras alltid över hur ungdomar talar till varandra. vanliga uttryck som jag hör och hört är:
- Dra åt helvete din djävla bög/ hora!
- Vad Fan kom inte hit ditt djävla äckel!
- Är du dum i huvet eller???...
- Dra för i helvete och lämna mig/oss i fred!!

Om jag som vuxen då går in och bryter - vilket jag lovat mig själv att jag alltid ska göra så fort jag finns i närheten, får jag ofta till svar:
-Men det är ju bara på skoj! Han/ hon vet att jag bara skojar!
Precis som man kan svära sig fri oförskämdheter bara för att man själv tycker
" det är på skoj."
Oftast håller den utsatte med om att det bara är på " skoj", så jag känner mig tandlös när jag ingriper. Men jag ingriper ändå!! Jag vill att människor ska tala hövligt till varandra.

Jag brukar fråga om ungdomarna talar på samma sätt hemma. En del menar att de gör det och andra säger:
- Nej, morsan hon fattar minus. Hon skulle dö om hon visste hur det snackas oss emellan. Hon fattar ingenting.
Det är oftast mammorna som får stå för uppfostran hur man talar har jag förstått- Jag har hittills inte träffat på någon ungdom som refererat till sin pappa.
Den här sjukan att svära och markera sig brukar infinna sig i klass 7 och pågå till klass 9.

Ungdomarna på gymnasiet har jag inte hört tala till varandra på samma sätt.

I höstas blev jag bjuden på ett föredrag i Stockholm om vattnet som budbärare. Det finns en japan som heter Emoto som har arbetat med vatten och kristallisation. Han höll ett föredrag om hur kristallerna förändras beroende av vad man utsätter dem för. Han spelade klassisk musik för vattnet, han spelade hårdrock för ett annat vattnet och uttalade ljuva ord åt ett tredje vatten och svärord till ett fjärde vattnet. Sedan fryste han ner de olika vattnen i 50 petriskålar vardera, med 1 ml vatten i varje petriskål, i -25° C i 3 timmar. Så tog han ut petriskålarna och satte dem under mikroskop i ett rum med +5°C. Därefter studerade han och hans studenter kristallformerna. Det han ville visa var att kristallformerna var regelbundna harmoniska och vackra då den blivit utsatt för klassisk musik, men oregelbunden och mycket assymetrisk vid hårdrockmusiken. Detsamma gällde för de "fula" och "vackra" orden och välsignelserna vattnet utsattes för. " Fula "ord = oregelbundna och assymetriska och "vackra" ord regelbundna och harmoniska.
Emoto berättade också att de inte kunde få fram kristallformer i alla petriskålar, men de kristaller man spelade samma musik för visade sig vara snarlika i form, de " fula" orden hade snarlik form och de " vackra" orden snarlik form.
Jag har snart lärt mig hur man bloggar in videos från youtube och då kommer jag att sätta in videos från Emoto här.

Jag skulle vilja att alla ungdomar förstod att man inte behöver svära och gå denna hävdesleväg i form av sparkar, slag och tuppfäktningar som förekommer i högstadieklasserna. Förr blev man konfirmerad och fick byxor - då var man vuxen och uppfattades som vuxen. Vi behöver komma på något nytt som initierar barn till vuxenvärlden- varje urbefolkning på planeten vet ju att det är en nödvändighet för att få en snygg övergång mellan barndom och vuxenliv.
Det behöver inte vara en polarietet mellan lärare och elever, föräldrar och barn/ ungdomar om man inte skapar det. Så vuxna - hur kommer vi ifrån dessa klyftor mellan gammal och ung?

Jag saknar tid för samtalet. Att sitta lugnt och stilla och samtal om händelser i världen eller praktiska saker som behöver ordnas. Djupa samtal som tar tid. De ytliga konversationerna har vi gått om. Det är ju bara att gå till våra olika såpor på TV för att få en ytlighet och ett skvaller.

En gång i tiden - det var på 80-talet jobbade jag på ett ålderdomshem. Jag hade ingen TV och hade bott utomlands under ett par år- utan TV. På den tiden fanns det en amerikansk såpa i svenk TV som hette Dallas. I den fanns bl.a en rik elak man, som kallades J.R. Då vi satt i fikarummet under en rast kommer ålderdomshemföreståndarinnan in och med en bekymrad min säger hon:
- Jag undrar hur det kommer att gå för J.R?( uttalas dj ar på svenska)
Jag reser mig omedelbart upp och undrar:
-Vilket rum ligger han på?
Alla tittade på mig som jag kom från en annan planet - ingen såg något roligt i det och jag fick lösa fallet J.R. själv. En gullig arbetskamrat berättade för mig vem han var.

Men det är väl så även nu för tiden. Vi människor kommer längre och längre ifrån varandra och vårt behov av socialt skvaller- som förr kanske inte var så snällt heller, men rörde riktiga människor, utsträcker sig till att leva med och skvallra om skådespelare i såporna. Men jag tror det är ett behov vi har - att skvallra lite på varandra och förhoppningsvis då på ett bättre sätt än i TV-såporna. Tyvärr är väl såporna modellen för hur livet ska se ut - inte tvärtom.
Jag är tacksam att jag är på en arbetsplats där vi arbetar tillsammans - vi ser problem och bearbetar dem så gott vi kan, men låter ändå varje människa behålla sin människovärdighet.

Fotot visar på att man kan vara eldfängd i käften utan att svära. En gymnasieelev på Uppsala Fria WaldorfGymnasium blåser eld.

Att välja gymnasieutbildning eller att välja liv

Ja, så har det varit en tid då våra stackars 15- -åringar ska välja gymnasium och utbildning. Det finns gott om gymnasieskolor och ont om elever, så alla skolor slåss om de stackars själarna. De som ska välja är mer förvirrade än någonsin.

Jag tror aldrig jag träffat en vuxen som visste då den valde gymnasium vad den skulle bli- och jag har träffat ytterst få som vidareutbildade sig inom de ämnesområde som man läste till på gymnasiet.

Själv hade jag ingen aning och då hade jag bara fyra utbildningslinjer att välja: samhällslinjen, ekonomisk linje, humanistisk linje och naturvetenskaplig linje. På naturvetenskaplig linje verkade alla så malliga och självupptagna, ekonomisk linje - pengar var jag inte intresserad av och humanisterna verkade mesiga - så det blev samhällsvetenskaplig linje. Inte för den var så fantastisk men för att det verkade vara schysstas (justas stavas det egentligen - jag vet) folk där. Sedan slog jag om och blev naturvetare- men det var när jag blivit äldre, slutat gymnasiet och en annan historia.
De som väljer nu har dessutom 100-tals program att välja mellan. Stackars ungdomar!!!!

15-åringarna står i en utvecklingsfas i sina liv där de egentligen inte kan välja, eftersom de är upptagna av inre omvälvande processer -kalla det hormoner eller själen eller vad du vill, men upptagna av annat än sin framtid är de i alla fall. De är dessutom översköljda av information från olika gymnasieskolor- den ena broschyren glassigare än den andra. En del av 100 -tals informationsbroschyrer från olika gymnasieskolor som lockar eleverna med än det ena, än det andra. Det billigaste tricket tycker jag är att locka med egna datorer till gymnasisterna.
Tack kära tid då jag var ung, som bara gav mig fyra val.

Jag tycker dessutom att familjerna ofta lämnar ungdomarna ensamma i sina val- De vuxna är så rädda att påverka sina ungars framtid att de inte tycker någonting och lämnar ut ungdomarna till marknaden istället- som så många gånger annars.

Eniro alfens rädsla för att ta flygkort tycker jag mer demonstrerar frustrationen hos de ungdomar jag sett som ska välja gymnasieskola.

Dessutom irriterar det mig oerhört att näringslivet lägger sig i utbildningen och driver sina skolor som bolag och tar ut vinsterna ur bolagen. De pengar som skolorna får ska gå till eleverna på skolorna: Inget annat! Det ger dessutom hela friskolerörelsen dåligt rykte. De friskolor som har andra motiv än pengar får ju ofrivilligt en släng utav sleven av det ryktet också.

Näringslivet får gärna stötta skolor ekonomiskt- det tycker jag är okey- men då utan några som helst skyldigheter från skolornas sida att uppfylla några villkor gentemot näringslivet. men att göra sig pengar på utbildning av gymnasieelever - det är inte bra.
Om nu grunden för samhället är indelat i näringsliv, som ska generera pengar till samhället, kulturlivet, som ska förena människor i frihet och i kreativt skapande och rättslivet som ska se till att de avtal samhället bygger på hålls, så tillhör skolan kulturlivet. Kulturlivet understöds av näringslivet. Modellen håller ju inte eftersom näringslivets representanter är så snåla så de varken ger pengar till skolor eller undviker att suga pengar ur utbildningen. Näringslivet borde vara det mest utvecklade och stå för broderskap och systerskap. Det vi ser är ju skuggan av näringslivet - den rena och avskalade egoismen.

Jag avvek från ämnet livsvägar och val. Jag återkommer till min samhällssyn någon annan gång.

Jag var ung, jag var förvirrad och jag tackar Gud för att det inte fanns droger i min närhet för då hade jag provat dem, det är jag säker på.

Om jag ser tillbaks på min egen ungdomstid så ville jag ha god kamratskap. Jag trodde hela ungdomstiden att livet fanns vid horisonten, så det gällde att springa snabbt för att kunna delta i livsdansen -där borta i horisonten. Gud vad jag sprang.
Jag läste Castaneda och hans undervisning från den indianska tolteken Don Juan. Don Juan säger till Castaneda:

"Varje väg är bara en väg och det är ingen förolämpning. vare sig mot en själv eller mot någon annan att släppa den om ens hjärta så befaller.........
Betrakta varje väg noga och beslutsamt! Prova den så många gånger du anser nödvändigt. Ställ sedan en enda fråga till dig själv:
Har den här vägen ett hjärta?I så fall är vägen god. Annars är den inte till någon nytta."

Jag fick också ett annat gått råd av en äldre vän som såg mina kval.
- Minns att lyckan går ett steg bakom dig. Springer du hinner hon inte med.

Naturen och hundbajspåsar

Jag fick en skymt på TV av en som jag beundrar. En 70 - 75 -årig gubbe som reser jorden runt och talar om att vi måste fatta beslut om hur vi ska leva och ta ett eget ansvar för besluten i 7 generationer framåt. Att själv leva i balans med naturen och inte göra så stora avtryck så de blir bestående efter min död. Jag försäkrar mig att jag lever på ett sådant sätt att naturen lever vidare när jag en gång försvunnit.


När jag var sisådär 18 år ( det är längesedan) då läste jag en författare som hette Koestler- inte för att jag var så himla smart och ville läsa smarta saker utan för att det var en bok jag hittade hos morfar som jag inte hade läst och jag läste alltid på den tiden.

Han delade in människor i 2 slags människotyper:


Ät och var glad idag- du ska i alla fall dö imorgon.

och

Försaka och offra idag så kommer din belöning efter döden.

Citaten är säkert inte helt korrekt, men det är ett antal år sedan. Det här är vad som sitter kvar i minnet, i alla fall.

Tillsammans med Oren Lyon ( den 70 - 75-åriga gubben) skulle jag vilja dela in människor i ytterligare en grupp.

Var noga med vad du äter idag och se till att du lämnar över jorden så att kommande generationer kan leva av den också.

Det är vad Oren Lyons gör -Han ber oss se till att jorden kan ge föda till de barn, barnbarn, barnbarnsbarn osv som kommer efter oss. Även om du inte tänker dig att göra barn idag eller vill avstå helt från det så kommer ju ingen undan. Alla som kommer efter oss måste ta itu med jorden och dess framtid. Vi sitter ju i samma båt- eller planet om du så vill.

Och vi har kommit långt bort ifrån naturen - jag ser det bara i så enkla saker som HUNDBAJSPÅSAR.

Jag bor alldeles vid ett naturskyddsområde där alla möjliga människor vandrar med sina hundar. Jag gillar hundar - så det är inte det jag är ute efter. Men alla dessa akademiker, yrkesmänniskor och andra - varför slår ni in hundbajset i en svart plastpåse och lägger den ute i naturen? Gärna snyggt ihopviken, som om det är en liten svart present. Eller på vintrarna
( när det är vintrar) ligger hundbajspåsarna som ett radband utefter stigen som leder till naturreservatet. Varför ta med sig hundbajspåsen över huvud taget ifrån skogen om man som hundägare har tänkt lämna den vid naturskyddsområdets gräns. Det här är en gåta för mig.
Om nu naturen ska bryta ner hundbajset så är det ju enklare för de nedbrytande organismerna att ta hand om bajset direkt- istället för att behöva vänta tills plastpåsen är bearbetad och sedan börja bryta ner bajs.
Det allra bästa, men det är ju inte att hoppas på. är ju att hundägare tar med sig bajset till de utställda bajstunnorna och lägger påsen där, eller tar med sig den hem. Men för att göra det enklare för våra nedbrytande organismer i naturen vill jag stå i gathörnen och ropa:
MER HUNDBAJS I STORSKOGEN!!!!!

Anledningen till min rubrik är den känsla som jag ibland får när jag talar med människor, uttrycker min åsikt och får medhåll av många, men senare när samma fråga tas upp igen är det som om frågorna och åsikterna bara passerat förbi den som lyssnade. Slutsatsen blir ju då att många bara lyssnar av artighet och inte hör vad jag säger och tar den enklaste vägen - att hålla med. Jag är inte en människa som ständigt för mina åsikter till torgs- så omgivningen kan inte vara uttjatad - Det är som närvaron i samtalet försvunnit och vi sitter och talar olika språk med varandra och nickar och håller med, fast vi inte lyssnar till varandra.

Bakgrunden till min bloggrubrik:

Den här känslan blev väldigt tydlig under kärnkraftsomröstningen 1980 - då många av de som inte styrde och utan pengar arbetade för att nå ut med ett nej till Kärnkraft. De styrande och de som hade pengar, kunde ösa ut kampanjepengar och reklam för sin sak. Gräsrötterna - dvs vi andra - som då inte ville ha kärnkraft förlorade mycket av tidskänslan som rått " Vi kan förändra världen." Jag minns att det blev en hel del oklarheter i hur kampanjepengarna delades upp - för helt plötsligt var det inte bara ja eller nej till kärnkraft. det uppstod ett nej- alternativ till -som kanske ville ha kärnkraft. De fick naturligtvis också kampanjepengar + att ja-sidan fick bidrag och ekonomiskt understöd av näringslivet. Så den rena Nej-linjen fick 1/3 av kampanjepengarna istället för 1/2.
När nej till kärnkraft förlorade minns jag att jag stod vid mitt köksfönster och upplevde hur jag ville skrika ut min vrede och min frustration- men gjorde det inte. Jag såg mig själv i min fantasi hur jag stod vid gatuhörnen och höll brandtal här i Uppsala. Jag såg hur jag tog mig in på Forsmark och bombade hela stället i luften. Ja, förlåt - jag skulle aldrig göra det -vare sig då eller idag- men känslan- vreden kommer jag inte ifrån. När jag berättade om mina fantasier, för den tjej jag delade lägenhet med sa hon:
Vad är du ute efter? Spela hjälte eller?
Det punkterade mina heroiska fantasier till ett blött litet ingenting just då.
Jag tycker Hasse Alfredsson i Hasse &Tage sammanfattade våra insatser i kärnkraftskampanjen rätt väl:
" Vi kan ju inte bara hålla på och sälja knappar"( Det är säkert inte rätt citerat - men i huvudsak).
Unga och kulturarbetare utan makt och utan pengar men med en stark känsla för rätt och fel och ett samhällsengagemang förlorade inte bara kärnkraftsomröstningen 1980. Vi förlorade också känslan av att det var faire play och att Ja- sidan hade så mycket mer resurser så att det var som att spela ett spel men med olika spelregler. Spelregler för de med pengar och andra spelregler för dem utan pengar.










Många gånger - både före och efter den här händelsen har jag velat skrika ut det jag ser som fel. Jag hoppas på att någon hör mig (och läser mig) och förhoppningsvis hjälper till att klarlägga och håller med- eller inte. Kanske det här med blogg är en möjlighet.

I söndags blev det en sådan där känsla igen - Jag läste DN och på förstasidan i söndagsbilagan talar Martina Bonnier om sin nya bok "Fashionista" Hon uttalar sig också och säger att hon aldrig skulle köpa en kopia av ett klädesplagg. Och då talar vi inte om 300 kronor på Hennes, utan Pravda, Rodebjerjackor dvs kläder som troligem kostar ( jag gissar bara - inte f-n vet jag) mellan 20 000 kronor till 120 000 kronor och det nämns också en Birkinväska för 65 000 kronor. Det var då jag ville starta den här bloggen för att få skriva och ropa:
- Hallå! Hallå! Halva världen svälter!!!! Tjoho!!! Hör du mig!!!! Är det en nyhet för dig eller??

Jag förstår mycket väl att jag själv inte skulle platsa i de salonger som män och kvinnor med dessa köpvanor rör sig i- men jag skulle inte vilja det heller. Jag söker de mesta av mina kläder på Myrorna eller second hand och trivs bra med det.

Moral är individuell. När jag hör mig själv säga till mig själv:
"-Ja men det kan jag också göra - för alla andra gör det." - då vet jag att jag håller på att försöker kollra bort min egen livshållning och mina egna etiska krav på mig själv. Mitt syfte är att få tala om när jag tycker det skevar och hur det ser ut från min utsiktspunkt i tillvaron. Martina Bonnier får leva sitt liv med sin moral- om hon kan och vill det.
Tack Martina Bonnier för att du hjälpte mig att starta en bloggsida.