sommarfunderingar

Jag stod ute på balkongen igårkväll och försökte lyssna efter fladdermössen, som brukade fylla luften med sina höga ekotoner och sina snabbt flygande gestalter som liknar små bollar som far runt i luften. de fanns inte där och det berodde kanske på att det blåser så mycket. Vindhastigheten har tydligen ökat med 1 m/s runt hela jordklotet. Jag minns inte var jag läst det eller vem som berättade det för mig. Det måste vara tuffare att vara träd idag eftersom vinden inte längre lämnar ett tunnt skikt med värme och vatten runt träden och då måste de antingen stänga sina klyvöppningar i bladen och inte fotosyntetisera eller då de fotosynteserar använda mer vatten som dras upp från rötterna så att vattenbalansen runt löven blir densamma som utan vind. Det är i alla fall så jag tänkt ut det. Och följden blir att träden använder mer markvatten för att kunna bygga upp sina stora underbara kronor, grenar,stammar och rötter. Linden kommer snart att blomma och till midsommar plockade jag vackra pioner och krolliljor och tog in till vardagsrummet. De doftar så underbart, speciellt mot kvällningen.
Jag vaknade i morse av att en liten tjej körde runt på en jättestor gräsklippare här utanför. Jag måste säga att jag tyckte hon hanterade den fantastiskt, men med ungdomens tanklöshet var hon ganska brutal mot de körsbärsträd som håller på att växa till sig från rotskott. Körsbärsträdet gick av förra året, så det var bara stammen kvar. Men rotskotten har nu satt fart för att bli de som ger blommor och bär till oss människor och till fåglarna.
Jag funderar över vad vi ser och hur vi ser. Jag läser Carlos Castanedas "En annorlunda verklighet" och då blir det verkligen frågetecken i vad man ser och på vilket sätt man ser. Att jag är fången i min egen subjektivitet har jag aldrig tvivlat på, men det har inte gjort mig osäker, som vissa människor blir då de upptäcker att så är fallet. Jag utgår ifrån att alla säger sin mening. Det är inte vad man säger som spelar roll då man umgås med människor- det är hur man säger det. Det tycker jag är så skönt med de borgerliga partierna- de kan säga kontroversiella saker, men gör det på ett sådant sätt att ingen blir egentligen arg och då blir det ett öppnare debattklimat tycker jag. Högre i tak, skulle man kunna säga. Man skulle kunna bli en sådan människa så man satt och lyssnade och lyssnade och rättade in sig efter andra eller också är man väl en sådan människa att man går sin egen väg med stort besvär.
Jag märker att vissa temata kommer igen, men det får ni stå ut med. Det är bara jag som går runt i mina tankecirklar, eller kanske - ve och fasa- har fastnat i dem.

Cyberspace

Jag har haft en cyberspacekris och undrat varför jag sitter och skriver till alla och ingen om mina funderingar och mitt missnöje. Jag vill ju inte att min blogg bara ska vara att kräkas ut det som jag ser som fel, utan det jag skriver måste ju komma fram till någon bra lösning. Missnöjd kan man vara, men att lösa sig från missnöjet är svårare.
Jag har verkligen försökt vara en aktiv samhällsmedborgare. jag har skrivit e-mail till ministrarna, jag har skrivit på protestlistor både på e-mail och på stan- om jag tyckt att syftet med protesten är behjärtansvärd. Jag har skickat gröna blommor och ris till vänner på facebook för att det ska bli mer pengar till miljön och till världens svältande och hungrande. Jag betalar in som världsförälder och jag betalar in till Afrikagrupperna. Jag har bestämt mig för att inte förneka någon forskarrapport som talar om vilken mat eller andra hushållsartiklar som är skadliga för miljön.(De flesta har bestämt sig för att inte lyssna på forskarrapporter och anser att katastrofrapporterna är för att forskarna ska få mer pengar - men varifrån ska de få dem? De flesta forskare är betalda av näringslivet och näringslivet har ingen önskan att betala någon för att göra inskränkningar i pennigaflödet). Det kostar på i kassan (som inte är så stor) att handla tandkräm för 60 kronor bara för att slippa känna att jag bidrar till att fiskynglen får ryggrader som inte är raka utan i 90°. Det borde betyda att fiskynglen snurrar runt, runt utan att kunna ta sig fram för den som har tillräckligt med fantasikrafter kvar. Det kostar på att köpa dyrt shampoo eftersom de flesta vanliga hårschampoon innehåller hormoner som våra vattendrag inte tål eller är betjänta av.

Idag är sommarsolståndet - den riktiga midsommardagen alltså. När jag var liten firades den 22 juni som midsommarafton. Sedan kom staten- då styrd av socialdemokraterna, tror jag, på att det kostade för mycket. Om till exempel midsommar låg på en torsdag så blev fredag midsommardag och röd dag och sedan lördag, söndag.
Då stod ju produktionen still på fredagen och staten förlorade pengar. Därför är midsommar numera alltid på en fredag, midsommardagen på en lördag, då folk ändå inte jobbar och så har de söndagen att återhämta sig och åka hem från sitt midsommar- firande.
De flesta fåglar sjunger inte längre än till midsommar- jag hörde bara rödhaken, som irriterat knorrade på sitt eget syrselika sätt på min katt. Så hörde jag någon bofink, som tydligen inte hittat någon hona. Det var allt. Svalorna har jag inte sett på många dagar, men deras höga hissljud som de kommunicerar med varandra med är vackert. De bor under taknocken, så jag hoppas de inte glömmer bort vart de nästar. Förr var svalorna kanske tio par, men numera är de högst 3 par som susar i luftrummet och fångar insekter.
Jag tror det bor en hök under en av tegelpannorna också. Jag har inte sett den i år, men jag har sett på småfåglarna i trädgården att det finns någon som skrämmer dem, förutom katten Elsa. Katten är jätterädd för björktrasten, som naturligtvis blir kaxigare och kaxigare mot henne. Den kan inte skälla nog på henne då den upptäcker henne. Elsa gömmer sig i buskarna och vågar inte komma fram, eftersom björktrasten gör störtdykningar ner mot henne. Jag är tacksam att den inte börjat skita på henne ännu, vilket de också kan ta till som vapen.
Jag ska operera mig i mitten av augusti, så då kanske jag får ett aktivt liv igen. Jag har en trasig höft, som jag nog tjatat om förr i bloggen. Jag längtar ut i skogen och att få komma tillbaks till livet med kraft utan att ha ont. Jag blir så inåtvänd då jag har ont. Många tolkar det nog som vresighet eller surhet, men det är bara ont. Det finns ett indianskt ordspråk som säger - Du ska inte döma någon förrän du gått åtskilliga mil i dens mockasiner. När jag skriver ner det tycker jag det låter som en vit man, som vill at indianerna ska ha sagt det. Indianer som jag läst och känner dem är inte uppfostrade med den fotboja att döma andra, som Luther fått som tillmäle i historien. Jag har fått för mig att Luther var en man av rättvisa och inte alls så skam och skuldtyngd som vi idag gör honom till. Vi talar om att Luther sitter på axeln och med det menar vi att han viskar hur mycket fel vi gör och hur skamligt vi beter oss. Jag tror han var förbannad på alla religiösa människor som tjänade pengar på att skriva syndernas förlåtelse mot pengar. Och att människorna trodde de fick syndernas förlåtelse då de betalade för breven. Det är skamligt att lura människor så. Men idag heter avlatsbreven aktier. Köper du aktier så lurar du av de som arbetar pengarna. Det är en marknad som är svår att genomskåda. Jag tycker alltid det känns så knäppt då TV rapporterar att alla säljer av sina aktier i ett visst bolag för att vinsten inte blivit stor - och så gör bolaget ett vinst på miljarder- kanske inte lika många som förra året. men ändå en vinst. Det vore väl bättre att man inte säljer av den då den går med vinst. Jag har förstått att det där med aktier visar på hur ett bolag mår eller för all del hur en stat mår beroende på vilka företag som finns i landet. Jag tror det är ett sätt att lura av småsparare pengar.

Att USA skakas av en bostadslånekris som också skakar om hela finansvärlden jorden runt är ju ännu ett sätt att lura människor att investera i luft - precis som IT- kraschen på -90-talet. Då gick boräntorna upp och jag förlorade massor av pengar på att sälja min bostadsrätt i Göteborg. Den sitter jag och betalar av fortfarande. Ja, det är mycket som jag som individ inte förstår. Jag förstår till exempel inte att det är finare att sitta framför en dator och arbeta i ett IT-bolag än att torka sina barn i rumpan. Om världen vore mänsklig så skulle ju arbete med människor premieras mer än arbete med maskiner. Det är tur att jag finns i en värld som heter Håga by som är något så när begriplig och som ännu så länge känns mänslig. Jag citerar en finsk företagare som sagt i en TV-intervju då han var på retreat efter att blivit utbränd
" När kraven på effektivitet ökar- försvinner i samma takt meningsfullheten med arbetet"

eller för att hänvisa till en lärare från högskolan i Stuttgart Tyskland.

"Kontroll är bra,
förtroende bättre
Gemensamt arbete genom samarbete det bästa."

Dr Christoph Strawe

Jag har frågat mig själv varför jag lägger ut mina tankar i cyberspace. Det verkar som alla som har en blogg har ett behov av att skriva dagbok. men nu för tiden sker det i det offentliga rummet. Allt privat har blivit offentligt. Jag hör ibland de mest intima samtal som förs i det offentliga rummet. Kanske är det rädslan att bli privat i känslan som gör att vi ventilera det mest intima offentligt. Då behöver vi bara vara intima med förståndet.
Jag har inte riktigt ringat in svaret ännu, men jag funderar och det som jag skrivit är en trevare till förståelse.

Jag har också behövt fundera över ett föredrag jag hört av Ursula Flatters, som är läkare på Vidarkliniken. Det är ju alltid svårt att referera det som sas då en tid förflutet, men jag bearbetar delar av hennes föredrag och vill inte ge intryck av att jag på något sätt refererar henne. Det är mer mina egna tankar utifrån vissa meningar som fastnat i mig som jag tänker över.

Hon började med att tala om utbrändhet och att läkarna fått ett påbud att inte kalla utbrändhet utbrändhet utan psykisk utmattning. Jag tycker det är skönt att utbrändhet har blivit bannlyst som beskrivning av en människa. Definitionen för utbrändhet var (i början i alla fall) en som kände sig som en kastull som kokat torrt. Jag har alltid reagerat på när människan jämförs med ting.

Ursula Flatters beskrev mycket skickligt hur gapet mellan de som bestämmer på en arbetsplats och de som ska utföra arbetet har vidgats. Det innebär att de som utför arbetet inte känner att de har möjlighet att bestämma över sitt arbete. Det skapar en situation där den som utför och för all del, den som ska se till att arbetet blir utfört, inte har något reelt ansvar över sin livssituation. Känslan som uppstår är tomhet. I verkliga livet, när jag ser på min arbetsplats, tycker jag att de flesta tar stort ansvar över sitt arbete och så finns det några få, som hela tiden väntar på att de som sitter i toppen ska tala om för dem vad de ska göra. De människorna suger kraft .

Men Ursula talade också om att det själsiga och andliga inte räknas idag. Det är inte så svårt att se eftersom universitetskurser i naturveteneskap - kemi t.ex. har mycket få sökande studenter. Den kemiska institutionen föredragshållare behandlade på min tid studenterna med en överlägsenhet von oben attityd trots att vi arbetade där från morgon till kväll. Tack alla amanuenser och lärare som var ansvariga för laborationerna så att jag fick lite mänsklig kontakt. En föredragshållare jag lyssnade på för något år sedan, sa att när naturvetenskapen började stänga in sig i laboratorier och skapa matematiska formler för allt, då höjde man abstraktionsnivån så att man tappade kontakt med livet och naturen. Och började tappa studenter. Jag är den första att skriva under på det. Det enda som höll mig kvar vid den kemiska institutionen var att jag varje kväll fantiserade, innan jag somnade, att jag gjort en stor bomb. Den bomben fanns i någon bottenvåning på Kemikum. Jag stod bakom en stor gravsten vid kyrkogården och detonerade bomben med en sådan där fyrkantig låda som man trycker ner ett handtag i , för att utlösa bomben. Det positiva var att se hur Kemikum försvann i smådelar. I min dröm fanns naturligtvis inga människor inblandade som kunde bli skadade. Vilken tur att livet hjälpt mig tygla den våldsamma sidan av min natur, annars hade jag kanske tillhört samhällets skuggsida.

Jag märker att mina tankar svänger fram och tillbaka. Jag behöver bearbeta föredraget som Ursula Flatters gav mer, innan jag skriver om det jag fick mig till del. Jag har bara kommit till tomhet och meningslöshet och att inte bli sedd. Tomhet och meningslöshet är en livsfarlig kombination för själen. Jag minns jag har läst om en av våra svenska kungar (minns inte vem), som var intresserad av att göra naturvetenskapliga experiment. Han samlade ihop ett stort antal spädbarn i ett stort rum. De skulle bli matade och omskötta, men de fick inte ha någon mänsklig kontakt och ammorna fick inte tala med dem eller röra dem i onödan. Alla spädbarn dog utom ett. Det var det spädbarn som låg närmast dörren. Då man undersökte saken vidare visade det sig att den som såg efter barnen på natten var en ung kvinna. Hon tyckte så synd om barnen och kunde inte hålla sig, utan lyfte upp det sista barnet och sjöng och vaggade det. Det var det barnet som överlevde.

På samma sätt är det med kunskap. Vill man att barnen ska få kunskaper som är bestående, då är det levande pedagogik som gäller. Tyvärr lever vi i ett manssamhälle med mansnormer där det fortfarande är så att det är bara kunskap som går att mäta och vägas som räknas. De internationella undersökningarna, där Sverige ligger i botten, är undersökningar som bara uppfattar det som barnen och ungdomarna kan tömma ur sig och kunskapen är mekaniserad. Det kallas korvstoppning och är en bra metod att döda intresset för det mesta. Eftersom svenska skolan är en skola som arbetat med att skapa demokrater- vilket lett till att auktorietesbegreppet inte är en piska för eleverna, kommer de svenska eleverna troligen att ligga sist i de internationella undersökningarna under lång tid. Den auktoritära läraren måste stiga in i klassrummet igen för att Sverige ska kunna nå bra resultat internationellt i dessa tester. Det tar lång tid. Jag önskar inte det- jag vill att läraren ska vara en auktoritet, men inte auktoritär. Auktoriteten vinner man varenda dag, det är en färskvara.

Jag lyssnade på eleverna som talade i TV från klass 9A eller C eller vad nu programmet hette. De sa att skillnaden på de lärare de haft och de nya superpedagogerna var att superpedagogerna talade om livet och vad som krävdes ute i yrkeslivet. De talade om betygens betydelse och hade relationer till eleverna. Superpedagogernas intryck på eleverna är alltså att om ni inte pluggar nu så kommer ni inte att bli något när ni blir tillräckligt gamla att välja yrke. Tala om att ta upp religiösa begrepp. Är du god elev nu så kommer du till himmelriket sedan (arbetsmarknaden).
För mig är det svårt att ta in att läraren ska tala allvar med eleverna och få dem in i fållan genom att underförstått hota dem. (Om du inte uppför dig nu kommer du att bli drabbad senare). Jag vet att superpedagogerna inte ljuger- det är så att sköter man sig inte i skolan, kommer det att bli svårt senare i livet.

Några av de waldorfelever jag känner har helt gått med på samhällets sätt att driva fram utbildad arbetskraft. De har tagit högskoleprovet, med 2.0 i snitt, för att komma in på Handelshögskolan. Inte för att de absolut vill gå där, som jag förstått det, men de vill få kontakter och relationer så de kan gå vidare till ett "rikt" yrkeslivet senare. Åtminstone blir de rika. Jag önskar dem lycka till!

Att skola demokrater är svårt. Man kan se många projekt där skolan ska skola demokrater. Att småbarn som har fullt upp med att vara barn ska intellektualiseras och sitta i möten skapar oftast inte intresse utan "early closer" - en pedagogisk term som betyder att barnen stänger av då det blir för abstrakt och de inte förstår.
Detsamma gäller miljön och miljöhoten som vi vuxna neourotitskt berättar för barnen, hur fult det är på jorden och det är vi människor som gör det fult. Vem vill försvara eller ställa upp och arbeta för något som är fult? Inte undra på att det är svårt att rekrytera ungdomar till politiska partier, facket, samhällsengagemang där det krävs en hierarki Därför gillar jag socialt forum. Det är ungdomar och vuxna som samlas på olika platser i världen (2009 i Brasilien) för att skapa ett alternativ till de styrformer som finns och engagerar sig i olika icke-politiska grupper, nätverk och civila organisationer (www.worldsocialforum.org). I de öppna möten som anordnas diskuterar allt möjligt utifrån de grupper som kommer.

Ja nu måste jag iväg och hämta pengar.

Ömsesidigt beroende

"Många människor funderar inte särskilt mycket över att de lever på andras bekostnad, att de berikar sig på andras bekostnad. Skulle man tänka efter skulle man snart inse att alla lever på andras bekostnad. Skulle man tänka efter skulle man snart inse att alla lever på andras bekostnad. Så småningom kommer ett allmänt medvetande om hur vi alla är beroende av varandra att växa fram. En gemenskap är i grunden samma sak som en organism där de olika delarna utvecklas i förhållande till helheten och inte på bekostnad av den. På samma sätt är det med den enskilda människans lycka. Ett sådant medvetande måste bilda kärnan i en sann moral. Så som det är idag strävar var och en efter sin egen lycka utan tanke på andra."
Rudolf Steiner föredrag i Berlin 1918

Jag talade med en väninna här om dagen. Hon har Eckhart Tolle som husgud just nu. Hon refererade till honom då han talar om hur människor förhåller sig till världen. Det finns de som entusiastiskt lever för sina idéer och sina visioner. Andra accepterar hur världen ser ut och är nöjda med det. En tredje grupp drivs av att lyssna vad som kommer utifrån och rätta sitt liv och ändra sig efter det. De flesta människor har väl alla tre förhållningssätten. Jag upplever att jag har det i alla fall.


Men för att återgå till att samtal om att leva på andras bekostnad. Då jag ser bilder från Burma eller Kina eller något u-land där folket har det svårt får jag så dåligt samvete. att vi i Sverige ses som miljonärer i deras ögon och då det enda de behöver är rent vatten, mat, värme och tak över huvudet. Det är basen. Fast kanske inte värme lika mycket som ett torrt utrymme, eftersom det är regnperiod med monsunregn i Burma nu. Jag är rik och lever ett lyxliv i förhållande till dem.

Men jag tänkte på en annan sak också. jag tycker det är otäckt när man upplever att familjer bidragsfuskar. En familj med pappa, mamma, barn där pappan lever i en postbox till exempel. Mamman får då alla bidrag eftersom hon är "ensamstående". Lite av Lill Lindfors en man i byrån, fast jag vet att i byrån sover inte pappan utan i en säng i familjens lägenhet.

jag skulle vilja ropa: Hallå där- det är mina skattepengar ni lever på!
Men jag kan förstå det här handlandet på ett sätt. Om de rika kan ta ut oförskämt höga löner och flytta sina inkomster utomlands för att undvika skatt, varför skulle inte en liten dysfunktionell familj utan perspektiv inte utnyttja systemet så gott de kan. Ofta är ju bidragsfuskare mycket om sig och kring sig för att få tag på alla bidrag. Jag har träffat kvinnor som vet mer om hur och vilka bidrag man kan få att jag känner mig som jag skulle behöva sätta mig på skolbänken igen.
Jag måste utfodra småfåglarna med fågelfrön eftersom det är så kallt att de inte har svårt att hitta mat. Alla insekter gömmer sig för kylan. Och var finns alla humlor och bin?????







.

Är hjärnan medvetandets orsak -eller redskap

Elsa- den tänkande bengalkatten.

Jag läste en artikel skriven av Trond Skaftesmo, som behandlar hjärnan. Han skriver om en professor i neurologi, som var den första som i nutid ställde frågan om hjärnan verkligen är centrum för vårt tänkande. Johan Lorben hade studerat och forskat på vattenskallar. En vattenskalle uppstår under fostrets utveckling genom att hjärnvätskan inte dräneras ur kraniet i rätt hastighet, Hos en frisk människa produceras ungefär en halv liter vätska/ dygn och lika mycket återförs till kroppen och tas upp av blodet igen. Om inte hjärnvätska fanns skulle hjärnan inte vilklöst kunna"simma " fritt i kraniet och det skulle vara svårt att bära upp huvudet- hjärnan väger ungefär 1 - 1,5 kg.
Mitt i hjärnan finns stora hålrum, ventriklar, som är fylld med samma vätska. Om hjärnvätskan börjar samla sig uppe i kraniet medan huvudet ännu är under utveckling utvidgas huvudet och blir mycket stort. Hjärnans vävnad utsätts för press, deformeras och återbildas för det mesta. Utan behandling genom dränering skulle naturliga hjärnskador kunna uppstå som spasmer, inlärningsproblem, blindhet och i värsta fall döden.
På Sheffielduniveritetet fanns en frisk matematikstuderande som hade ett ovanligt stort huvud- så stort att det kunde vara en vattenskalle. Mannen skickades till Lorben. Lorben gjorde först en IQ-test som visade att den studerande hade 126 i IQ. Han gjorde sedan en datorkromotografiröntgen (CT) som avslöjade att mannen praktiskt taget saknade hjärna. Kraniets hålrum var fyllt av hjärnvätska omslutet av millimetertunn nervvävnad. Lorben gjorde många skanningar på mannen med samma resultat. Hjärnan vägde något mellan 50 -150 gram.
Lorben skannade cirka 600 vattenskallar. han delade in den i 4 grupper:

1) nästan normal hjärnstorlek
2) kraniet fyllt med 50 -70 % hjärnvätska
3) kraniet fyllt med 70 - 90 % hjärnvätska
4) kraniet fyllt med 90 - 95% hjärnvätska.

Grupp 4 utgjorde mindre än 1%och var samtliga utvecklingsstörda.Övriga hade ett IQ över 100.

Det finns också annan forskning som styrker Lorbens forskning. En pojke Andrew Vandal föddes 1984 i Richmond Virginia. Under fosterutveckling fick han en cysta på hjärn- stammen. Det var också hjärnstamsvävnden som fanns kvar då han föddes. Hjärnan var fylld av hjärnhinnor, hjärnvätska och benvävnad. Han blev bortadopterad, men utvecklade en utåtriktad personlighet. Han kunde inte tala, kunde inte tolka bilder han såg och han kunde krypa men inte gå då han var fem år gammal. Hans liv är förbluffande om man betänker att han inte borde vara vid liv om vi följer den traditionella forskningen.

De forskare som inte vill ta till sig de objektiva forskarrön som Lorben gjort avvisade hans forskning, men det finns sådana som kan hålla sig objektiva och stödde honom tex Paul Wall, professor i fysiologi vid St Thomas Hospital Medical School i London. Han menade att Lorbens systematiska skanningar pekade på att det fanns " en massa människor utan en påvisad hjärna". David Bower, professor i neurofysiologi vid Liverpool universitetet. sa att även om Lorbens forskning inte visade att hjärnan var onödig, så demonstrade den att hjärnan (medvetandet) kunde fungera under förhållanden som den konventionella medicinen menade var omöjliga.

Man kan kanske se 2 linjer:

1) Det kan vara så att hjärnan förfogar över en så pass stor överkapacitet att den fungerar även om hjärnan reduceras till 5% av dess ursprungliga volym.

2) Hjärnans plasticitet och anpassningsförmåga under embryonalutvecklingen kan vara långt större än man tidigare trott. Specialiserade funktioner knutna till hjärnområdena som skadats eller tillbakabildas kan på så sätt "flyttas" till andra områden i hjärnan som är oskadade.

Lorben menar att dessa 2 ståndpunkter, var för sig eller tillsammans inte räcker för att förklara hans upptäckter. Hjärnans aktivitet är ungefär 5% för neuronerna, men under en längre tid använder hjärnan alla områden i hjärnan, annars skulle dessa tillbakabildas. (Det är alltså bra att sjunga och rör sig för att upprätthålla hjärnans hela kapacitet)

För att ytterligare begrunda hjärnans funktioner kan man undersöka minnet. Förr trodde man att minnet satt i speciella minnesspår i hjärnan. Idag vet vi att minnesfunktionen finns överallt och ingenstans i hjärnan och den kan inte lokaliseras till ett bestämt centrum. Om hjärnan inte kan lagra våra minnen, hur kan den då rekonstruera den? Hjärnan borde ses som en radio (inte som ett kontor) som mottar program men inte producerar dem.

Rupert Sheldrake är biolog och har skapat en forskningsmodell där han ser hjärnan mer som ett redskap för medvetandet än som dess orsak.

Egna reflektioner över texten:

Jag tänker alltså är jag??? Men vem tänker???
Ibland då jag tänker märker jag att jag tänker som jag är lärd att tänka; det gäller uppfostran (tex fis inte i finare sällskap) eller att jag refererar till vad andra har tänkt (mycket irriterande när man blir medveten om det). Sedan kan jag bulta mot en projektion och försöka nagla fast den och överlista dem som deltar i min projektion. Ytterst sällan händer det att jag tänker själv. Då det händer, känns det som om jag lyser upp. Det behöver inte vara stort tänkt bara en mening eller så. Men det gäller att hela tiden iaktta vem som tänker(mammas röst, pappas röst, någon som förolämpat mig som jag riktar min ilska emot, bara nonsensprat eller åh- stackars- mig prat). Sun Axelsson talar om språket i Honungsvargar, men jag tycker man kan applicera det på tänkandet också.

"Språket kan ju ljuga och orden dölja när de inte avslöjar. Språket kan tala sanning och vara en egen kropp, men man måste veta vem man är och i vilket liv man befinner sig och vilket språk som talas i det landet."

frihet är det bästa ting

Jag läste i Ergo idag ( tidningen för alla som studerar på Uppsala universitet- det gör inte jag numera) Att 1968 då protesterade studenterna för de ville inte ha styrda utbildningslinjer på universitetet. Studenterna ville ha rätt att bestämma hur deras utbildningar skulle se ut utan att bli toppstyrda. 2008 protesterar studenterna för att utbildningarna inte är tillräckligt näringslivsinriktade och vill ha mer styrning - av näringslivet.

Jag ser flera aspekter på det här fenomenet. Först av allt - jag tror unga av idag fått välja alldeles för tidigt. De får börja välja redan som småbarn och föräldrarna tror att de i och med att de håller sig i bakgrunden gör något gott. Men det är ju bara och se på vilken flock med djur som helst och se vilken djurflock som låter ungarna gå först!! Ingen djurflock är så dum att den skickar fram de som behöver mest beskydd först. Det måste ju skapa en otrolig otrygghet i barn när de går först och får bestämma. De längtar ju efter att vuxna ska leda. Senare - när de är i tonåren- ja, då borde det vara naturligare att de fick välja mera och söka gränser. Jag brukar säga att det är enklare för den vuxne att från början dra en gräns som tex att barn inte får svära. Den gränsdragningen är lättare att hantera än att vid tonåren börja dra gränser för rökning, alkohol och droger. En gräns är bara till för att barnen som behöver det får mäta sig emot den och den är också identitetsskapande. Jag mäter min verbala styrka och börjar veta vem jag är.

Om jag för tidigt får uppleva friheten att välja, då behöver jag inte friheten som vuxen. Om jag blir utsatt för något alldeles för tidigt, som jag inte begriper utan det är ovanför huvudet på mig och tvingas in i friheten alldeles för tidigt, då är det ju tryggare att slippa välja och det är bättre att någon annan väljer åt en under resten av livet.

Jag hoppas jag kommer igenom till dig vad jag försöker belysa- för tidiga val skapar oftast otrygga människor som helst ser sig ledda då de blir äldre.

Jag trodde att man som ung var intresserad av att resa och upptäcka världen.Jag har fel.

Jag har rest med gymnasister som inte egentligen vill åka hemifrån. Om de följer med ligger de vakna stora delar av nätterna, eftersom de är otrygga att det inte är som vanligt. Stackars!
Eller de gymnasister som är uppbokade varenda kväll så de inte vill åka hemifrån eftersom de har sådant schema att de inte kan vara hemifrån.Stackars!

Jag tyckte då jag var ung att det inte fanns något härligare än att resa och få lämna hemmet. Just den där underbara frihetskänslan precis då jag som gymnasist ska stiga på tåget och upptäcka världen.

Idag finns det gymnasister som gråter för de längtar hem när de är på resande fot med lärare och sin klass. Det förekom inte på min tid.

Så är det det här med näringslivet. vad tusan har näringslivet med utbildningen att göra. Hands off säger jag bara!!!! Jag anser inte att näringslivet ska få styra utbildningarna som de gör. Vad har jag för nytta av 1000 ingenjörer om det inte finns konstnärlighet i dem. Se bara på 60-talets miljonprogram med kåkstäder uppdragna med linjal. I andra länder får arkitekterna mycket mer konstnärlig utbildning än i Sverige. i Sverige är arkitektutbildningen mer åt ingenjörshållet.

Hur mycket utbildning är egentligen uppköpt av industrin? Hur mycket restriktioner har forskarna? Är forskningen verkligen fri? Jag tror inte det. Jag tror läkemedels- industrin betalar läkare, biokemister och biofysiker massor av pengar för att forska åt dem i alla möjliga sammanhang - inte bara vid deras egna laboratorier.

Att näringlivet ska styra utbildningen är en rysare- Det syns redan nu. Förut var det ont om lärare- alla skulle bli lärare och lärare var framtidsyrket. Så många som möjligt styrdes in på lärarutbildningarna och så plötsligt- som om man inte kunnat räkna ut det- var det ett överskott på lärare. Unga, vackra, vetgiriga unga som inte får jobb för att skolorna har täckt sina behov av lärare. Skolorna får dessutom mindre och mindre pengar till utbildning.
Ett av lågvatten märkena är Uppsala, som ger mycket lite pengar till utbildning. 2002 gav Uppsala kommun 93 000 kronor/ estetisk elev. 2008 ger Uppsala stad mellan 70 och 72 000 kronor/ estetisk elev på gymnasiet. Skolorna måste alltså effektivisera och beräkna en nedgång i skolpengen / gymnasieelev nästan varje år. Så utbildningen blir rent logiskt sämre och sämre. Men likväl finns det röster som hävdar att kvalitén är densamma trots dessa 20 000 kronor/ gymnasieelev i förlust. Vilket inte bara innebär sämre läromedel utan också mindre lärare per barn. Men likväl anser Björklund ( utbildningsministern) att skolorna ska bli effektivare i sin utlärning - för det är andra europeiska länder. Bilden av att fylla kärl istället för att tända eldar blir tydligare och tydligare, tycker jag. Men det är väl enklare att styra lydiga undersåtar än krävande medborgare.
Jag har hört att Sverige har fått en uppmaning av världsbanken att se till utbildningen blir effektivare. Om man inte gör det kan det påverka utlåningsräntan som Sverige betalar. Kan vara en konspirationsteori, men kan också vara sann, så som han far fram med sina sparkrav och kunskapskvalitétssäkringar.

På ett sätt gillar jag den där utbildningsministern, för han är tydlig. Men ack!! Stackars hans fru och barn, om han är lika fyrkantig hemma som på jobbet. Jag tycker dessutom att han inte förstår så mycket av undervisning.

Förlåt mig, nu låter jag som en rödgardist igen!!!

Jag skulle ju tala om frihet och avsaknad av frihet. Jag tycker de moderna barnuppfostrarna har gått i en fälla. Det är inte okey att barnen får allt de pekar på. Det är inte okey att de får all frihet de vill ha och mer därtill. Det är inte okey att underhålla barnen från de går upp på morgonen tills de går och lägger sig. De blir inte lyckliga. Jag har alltid hävdat att det finns en kvalité i att ha långtråkigt. Långtråkigheten väcker så småningom fantasin och man kan som barn hitta på saker att göra själv. Varje gång min dotter sa att hon hade tråkigt gladde det mig. Och hon var en hejare på att hitta på och leka själv. Hon fick igång andra också och de kunde leka, leka i timmar.

Jag tycker det visar på en otrygg värld då man inte törs välja sin utbildning själv då man är på universitetet. Kan det möjligen vara den ångest många upplever då de måste välja skola i klass 9. Förutsättningarna för att välja är de allra sämsta i den åldern. Hormonerna rusar runt i kroppen på killarna och gör dem otillgängliga för samtal. Tjejerna är upptagna på ett mer subtilt sätt, men ändå ganska instängd i sig själva. Så ska de välja en gymnasieskola att gå i. Jag överdriver inte då jag säger att det kommer hundratals broschyrer från olika skolor ner i brevlådorna till eleverna i årskurs 9. De som är av den sorten, låter sig köpas av datorer, eller hästtimmar eller körkort. Andra väljer det kompisarna väljer. En tredje grupp verkar bara vara sådana att de drar den första bästa skolan och så blir det den. Ytterst få vet vad de gör och jag tycker det är oförskämt av vuxna att lämna dem ensamma i den djungel av broschyrer och gymnasieskolor som dimper ner i brevlådorna.

Om man saknar den trygghet, som kommer av att man haft en fast hand att hålla i under sin barndom och att man känt sig omhändertagen, då förstår jag att man inte vill välja mer, utan det är bekvämare att någon annan väljer åt en. För det är alltid en tid av skräck innan man kommit till ett beslut. Den skräck-känslan behövs för jag står ju inför något okänt och jag vet inte hur mina val påverkar mig som person och mitt liv.
Det är en plikt tycker jag som vuxen att guida sina barn i dessa val.
Det är det Kirkegaard menar då han säger att valet skapar ångest.

Jag minns att min egen dotter var i valet och kvalet i klass 9 över att hon skulle välja gymnasium. Jag talade om för henne att det spelade ingen roll var i Sverige hon bodde, men hon skulle välja en Waldorfskola. Jag hade inte satt henne i en Waldorf- skola i 9 år, om jag inte trott att den gav henne det bästa. Men hon behövde inte gå i Uppsala. Hon kunde gå i Stockholm eller flytta till en annan ort i Sverige. Men det jag medvetet gjorde var att jag begränsade hennes val.

När jag var liten så lärde jag mig en sång:

Frihet är det bästa ting
som sökas kan alla världen kring
för den som henne rätt kan bära.
Vill du vara dig själver huld
så älska frihet mer än guld
Ty med frihet följer ära.

Biskop Thomas.

stensamlerskan

Jag yvdes ju här på sidan att jag inte samlade på saker. men en dag slog det mig att det gör jag ju visst det. Jag samlar på sten. Inte bara fina stenar utan alla möjliga stenar.

De första stenarna som jag tog hem var från min morfars hus i Hälsingland. Morfar var död och hans hustru var död och huset skulle säljas. Då gick jag ut och letade på en ganska stor gråsten och en ganska stor myrmalmssten. De ligger på golvet i hallen och i ett av rummen.

Senare fick jag flata stenar av en granne som skulle flytta. De använde stenen som grytunderlägg. Jag använder fortfarande stenen jag fick som underlägg.

Jag tog en skiffertakssten från Steinerhögskolan i Oslo, Norge. Takläggare höll på att reparera taket och hade tagit ner alla stenar på taket. de låg i staplade högar på gården. Nu efteråt förstår jag att de skulle använda skifferstenen igen. Jag hoppas de lyckades fylla det hål på yttertaket som avsaknaden av min sten skapade. Den är svart och stor och plan. Den är jättebra att ställa stora varma grytor på.

Ett år var jag på kurs i Springvalley i New Yourk, New Yourk State USA:
Då fick jag höra talas om Herkimen diamonds. Det är genomskinliga kristaller som ser ut som glas. De skiljer sig från bergskristaller, då bergskristaller växer ut från en yta. Herkimen diamonds växer ut från kalksten men släpper sedan så de är sexkantiga i båda ändarna till skillnad från bergskristallen, som man måste slå av och därför har den en bruten yta och en spets.

Hur som helst- jag ville åka och gräva upp Herkimen diamonds. Det var sent på kvällen
då jag fick idén. Jag ringde runt till grannar på seminariet för att låna spadar och hackor. Jag raggade upp en amerikan, en kanadensisk tjej, som lånade ut sin bil, en kille från Nya Zeeland, en australiensare och så jag själv. Vi åkte till Fulton i New Yourk State. Efter att ha kretsat runt i närområdet i timmar hittade vi till sist ett utgrävningsområd. Vi fick betala några dollar och sedan fick vi tillträde till området. Vi gick runt för att se var vi skulle börja. Jag var otålig och började hugga och gräva, som om mitt liv hängde på det. Australienaren tog fram sin bergskristall, ett halssmycke, och började pendla med den. Han hittade massor av diamonds. Jag forcerade fram och hittade inga diamonds förrän jag lugnat ner mig. Jag förstod att leta efter diamonds är som att leta efter svamp- man låtsas att man bara är ute i skogen och går - så dyker svamparna upp. Om man springer runt och letar och är för ivrig hittar man ingen svamp. Så jag lugnade ner mig och började hitta massor av kluster dvs små diamonds som inte lossnat från kalkstenen ännu. Sedan hittade jag många fina, ganska långa diamonds.

De andra tog det lugnt och vi samlade mycket sten. Sedan gick vi tillbaks till bilen och när vi burit ner alla Herkimen diamonds visade det sig att vi hade nästan hela backluckan fylld på botten i två lager och lite till. Då vi kom tillbaks till Spring Valley- det var mitt i natten- så gjorde vi en Herkimen diamond utställning på Waldorflekskolans gård. Det blev en fantastiskt vacker utställning. När vi senare skullle åka hem, bestämde vi som hade hittat diamanterna, att lämna kvar det mesta till barnen och skolan istället för att ta med det hem. Jag tog med mig sex finare diamonds, tre mindre och en handstor ganska ful ( som minne av amerikanen). Herkimen diamonds är populära som healingkristaller i världen.

Det som är intressant är att Skolorna i USA inte tar med sina barn på vandringar och utflykter utanför skolan. Om det skulle hända något blir skolan stämd och det vågar de inte ledningen för skolorna riskera. Jag förstår försiktigheten, men jag tycker det är en konstig ordning. Barnen ska inte få uppleva naturen, då det finns risk för att de snubblar och bryter benet, blir stucken av en geting eller något annat som kan klassas som olyckshändelse.

Vi vandrade mycket under kursen jag var på "over there" - och tro mig - blåbären i mycket större i USA och smakar mindre, Träden är mycket grövre och större, ja allt är mycket större.

Mina nästa samlarminnen av sten är då jag var med en klass 9 från Göteborg till Soleggen vid Galöpiggen i Norge. Då ledde fjällguiderna oss till ett ställe där det fanns bergskristaller. Jag hittade inte så många fina, men jag tog med mig ett fåtal. Jag vill inte bli bergtagen av kristaller. Vi bröt också tulite från en öppen bergtäkt. För att komma dit vandrade vi uppför ett berg med en lutning på kanske 65-75graders lutning.

Det som imponerade på mig mest var hur fjällguiderna tog sig fram i fjällen. Men vi såg också hur fåraherdarna sprang för att driva ner fåren och getterna till dalarna.
De sprang som jag aldrig skulle kunna springa. Fåraherdarna hoppade upp på sten och ner från sten. De tog sig fram på smala bergskanter där det växte tunt med gräs för att hindra fåren och getterna att vända om och springa upp på fjällen igen. Och så kommer en bullrig skolklass från storstaden och hindrar fårens och getternas väg. Jag kan förstå att fåraherdarna blev irriterade. Men vi hade ju flyttat på oss om vi vetat att de skulle komma den vägen vi gick.

Vi var nere i stora djupa kalkgrottor också. det var mörkt med stalaktiter som hängde ner från taket. Det var svårt att se, eftersom vi bara hade ficklampor, men det fanns något heligt över det hela- trots bullriga tonårsbarn.

En annan lärare släpade ner en stor kalksten där stromaliter hade gjort så stenen såg ut som om det var förstenat grönslick på den.

Några lärare som gick en kurs i Västerås hittade en affär där de sålde borrkärnor. Det var långa, cylinderformade, helt släta så färgen på stenen blev tydlig.

Sedan har det bara blivit så att jag samlat på mig sten. Jag har varit i Riddarhyttan i Bergslagen och hittat pyriter och letat guld i vit kvartssten. Men jag har också kommit hem med vackra graniter och kvartser.

En av mina väninnor gav mig en sten som är röd och det ligger bergskristall i den, från Klippiga bergen. Tack Saidy!

Jag har fått en äldre mans stensamling. Han skulle flytta och han tog bara med sig de stenar han var mycket fäst vid. resten fick jag. Tack Lars!

Så det är sant att jag samlar sten. Men det kan lika gärna vara en vacker gråsten som en bergskristall, även om berättelserna här är mest om kristaller.

Så förlåt att jag ljög. Jag samlar sten, men skulle kunna ge bort den om det var så. De stenar jag skulle ha svårast att lämna ifrån mig är nog stenarna från min morfars gård. När jag ser dem hör jag bruset från åarna som omgärdade morfars gula hus.Det var så tryggt att somna till det ljudet. Jag minns också morfars svarta vinbärsbuskar. De godaste svarta vinbär jag någonsin smakat.
Och fisket. Att fiska med metspö, krok och sänke i de forsande vattnen runt huset.
Tack morfar för underbara barndomsminnen.