Jag har frågat mig själv varför jag lägger ut mina tankar i cyberspace. Det verkar som alla som har en blogg har ett behov av att skriva dagbok. men nu för tiden sker det i det offentliga rummet. Allt privat har blivit offentligt. Jag hör ibland de mest intima samtal som förs i det offentliga rummet. Kanske är det rädslan att bli privat i känslan som gör att vi ventilera det mest intima offentligt. Då behöver vi bara vara intima med förståndet.
Jag har inte riktigt ringat in svaret ännu, men jag funderar och det som jag skrivit är en trevare till förståelse.

Jag har också behövt fundera över ett föredrag jag hört av Ursula Flatters, som är läkare på Vidarkliniken. Det är ju alltid svårt att referera det som sas då en tid förflutet, men jag bearbetar delar av hennes föredrag och vill inte ge intryck av att jag på något sätt refererar henne. Det är mer mina egna tankar utifrån vissa meningar som fastnat i mig som jag tänker över.

Hon började med att tala om utbrändhet och att läkarna fått ett påbud att inte kalla utbrändhet utbrändhet utan psykisk utmattning. Jag tycker det är skönt att utbrändhet har blivit bannlyst som beskrivning av en människa. Definitionen för utbrändhet var (i början i alla fall) en som kände sig som en kastull som kokat torrt. Jag har alltid reagerat på när människan jämförs med ting.

Ursula Flatters beskrev mycket skickligt hur gapet mellan de som bestämmer på en arbetsplats och de som ska utföra arbetet har vidgats. Det innebär att de som utför arbetet inte känner att de har möjlighet att bestämma över sitt arbete. Det skapar en situation där den som utför och för all del, den som ska se till att arbetet blir utfört, inte har något reelt ansvar över sin livssituation. Känslan som uppstår är tomhet. I verkliga livet, när jag ser på min arbetsplats, tycker jag att de flesta tar stort ansvar över sitt arbete och så finns det några få, som hela tiden väntar på att de som sitter i toppen ska tala om för dem vad de ska göra. De människorna suger kraft .

Men Ursula talade också om att det själsiga och andliga inte räknas idag. Det är inte så svårt att se eftersom universitetskurser i naturveteneskap - kemi t.ex. har mycket få sökande studenter. Den kemiska institutionen föredragshållare behandlade på min tid studenterna med en överlägsenhet von oben attityd trots att vi arbetade där från morgon till kväll. Tack alla amanuenser och lärare som var ansvariga för laborationerna så att jag fick lite mänsklig kontakt. En föredragshållare jag lyssnade på för något år sedan, sa att när naturvetenskapen började stänga in sig i laboratorier och skapa matematiska formler för allt, då höjde man abstraktionsnivån så att man tappade kontakt med livet och naturen. Och började tappa studenter. Jag är den första att skriva under på det. Det enda som höll mig kvar vid den kemiska institutionen var att jag varje kväll fantiserade, innan jag somnade, att jag gjort en stor bomb. Den bomben fanns i någon bottenvåning på Kemikum. Jag stod bakom en stor gravsten vid kyrkogården och detonerade bomben med en sådan där fyrkantig låda som man trycker ner ett handtag i , för att utlösa bomben. Det positiva var att se hur Kemikum försvann i smådelar. I min dröm fanns naturligtvis inga människor inblandade som kunde bli skadade. Vilken tur att livet hjälpt mig tygla den våldsamma sidan av min natur, annars hade jag kanske tillhört samhällets skuggsida.

Jag märker att mina tankar svänger fram och tillbaka. Jag behöver bearbeta föredraget som Ursula Flatters gav mer, innan jag skriver om det jag fick mig till del. Jag har bara kommit till tomhet och meningslöshet och att inte bli sedd. Tomhet och meningslöshet är en livsfarlig kombination för själen. Jag minns jag har läst om en av våra svenska kungar (minns inte vem), som var intresserad av att göra naturvetenskapliga experiment. Han samlade ihop ett stort antal spädbarn i ett stort rum. De skulle bli matade och omskötta, men de fick inte ha någon mänsklig kontakt och ammorna fick inte tala med dem eller röra dem i onödan. Alla spädbarn dog utom ett. Det var det spädbarn som låg närmast dörren. Då man undersökte saken vidare visade det sig att den som såg efter barnen på natten var en ung kvinna. Hon tyckte så synd om barnen och kunde inte hålla sig, utan lyfte upp det sista barnet och sjöng och vaggade det. Det var det barnet som överlevde.

På samma sätt är det med kunskap. Vill man att barnen ska få kunskaper som är bestående, då är det levande pedagogik som gäller. Tyvärr lever vi i ett manssamhälle med mansnormer där det fortfarande är så att det är bara kunskap som går att mäta och vägas som räknas. De internationella undersökningarna, där Sverige ligger i botten, är undersökningar som bara uppfattar det som barnen och ungdomarna kan tömma ur sig och kunskapen är mekaniserad. Det kallas korvstoppning och är en bra metod att döda intresset för det mesta. Eftersom svenska skolan är en skola som arbetat med att skapa demokrater- vilket lett till att auktorietesbegreppet inte är en piska för eleverna, kommer de svenska eleverna troligen att ligga sist i de internationella undersökningarna under lång tid. Den auktoritära läraren måste stiga in i klassrummet igen för att Sverige ska kunna nå bra resultat internationellt i dessa tester. Det tar lång tid. Jag önskar inte det- jag vill att läraren ska vara en auktoritet, men inte auktoritär. Auktoriteten vinner man varenda dag, det är en färskvara.

Jag lyssnade på eleverna som talade i TV från klass 9A eller C eller vad nu programmet hette. De sa att skillnaden på de lärare de haft och de nya superpedagogerna var att superpedagogerna talade om livet och vad som krävdes ute i yrkeslivet. De talade om betygens betydelse och hade relationer till eleverna. Superpedagogernas intryck på eleverna är alltså att om ni inte pluggar nu så kommer ni inte att bli något när ni blir tillräckligt gamla att välja yrke. Tala om att ta upp religiösa begrepp. Är du god elev nu så kommer du till himmelriket sedan (arbetsmarknaden).
För mig är det svårt att ta in att läraren ska tala allvar med eleverna och få dem in i fållan genom att underförstått hota dem. (Om du inte uppför dig nu kommer du att bli drabbad senare). Jag vet att superpedagogerna inte ljuger- det är så att sköter man sig inte i skolan, kommer det att bli svårt senare i livet.

Några av de waldorfelever jag känner har helt gått med på samhällets sätt att driva fram utbildad arbetskraft. De har tagit högskoleprovet, med 2.0 i snitt, för att komma in på Handelshögskolan. Inte för att de absolut vill gå där, som jag förstått det, men de vill få kontakter och relationer så de kan gå vidare till ett "rikt" yrkeslivet senare. Åtminstone blir de rika. Jag önskar dem lycka till!

Att skola demokrater är svårt. Man kan se många projekt där skolan ska skola demokrater. Att småbarn som har fullt upp med att vara barn ska intellektualiseras och sitta i möten skapar oftast inte intresse utan "early closer" - en pedagogisk term som betyder att barnen stänger av då det blir för abstrakt och de inte förstår.
Detsamma gäller miljön och miljöhoten som vi vuxna neourotitskt berättar för barnen, hur fult det är på jorden och det är vi människor som gör det fult. Vem vill försvara eller ställa upp och arbeta för något som är fult? Inte undra på att det är svårt att rekrytera ungdomar till politiska partier, facket, samhällsengagemang där det krävs en hierarki Därför gillar jag socialt forum. Det är ungdomar och vuxna som samlas på olika platser i världen (2009 i Brasilien) för att skapa ett alternativ till de styrformer som finns och engagerar sig i olika icke-politiska grupper, nätverk och civila organisationer (www.worldsocialforum.org). I de öppna möten som anordnas diskuterar allt möjligt utifrån de grupper som kommer.

Ja nu måste jag iväg och hämta pengar.