djurens kärlek

Visst är det fantastiskt att djurvärlden visar att den inte bara lever för att äta. dricka och fortplanta sig, utan att det finns medkänsla och kärlek. Jag tänker på den medkännande flodhästen som försöker rädda en hjortunge. Flodhästen kom försent, men ingenting förspills och krokodilen tar sitt byte och vandrar ner till vattnet för att äta en del och troligen begrava en del under vattnet tills det blir mer lättuggat då köttet svällt upp med vatten.
Jag har läst mycket om elefanter och är förundrad över deras sätt att vara. Det är enligt de som försökt föda upp elefantungar otroligt svårt att hitta tillräckligt med näringsrik vätska till elefantungarna så de dör oftast i fångenskap om deras mor förolyckats. Men ibland lyckas det. En familj lyckades med att föda upp elefanter från de var små och placerade sedan ut dem i en nationalpark i Afrika. Det blev en liten flock elefanter som varit uppfödda hos människor, men sedan kunde återvända till sitt vilda liv. Enda bekymret var då elefantungarna kom i trotsåldern, eftersom de var så otroligt tunga- det är inte lätt att hejda en 100-kilosklump som bestämt sig att komma in i huset och vara med i vardagsrummet och med stor beslutsamhet tar sig an uppgiften.

Elefanterna kan förmedla information över stora sträckor. Deras mörka toner får marken att vibrera och så fångas de tonerna upp av elefanter långt bort, genom deras fötter. Elefantens fötter har stora, mjuka trampdynor vad jag förstår. Fötterna är mycket känsliga vid bakbenen och det är med trampdynan vid bakbenen de känner av vibrationerna. Så om det försekommer en massaker på elefanter på ett ställe så blir elefanter långt därifrån oroliga. Och tro mig, det förekommer massaker eftersom elefanterna äter upp grödorna som bönderna odlar och har betar som är åtråvärda för samvetslösa samlare världen över gärna betalar stora pengar för.

Det berättas om en elefant som arbetade i en by. han tyckte så väldigt mycket om bananer och gick gärna ner till byns bananplantage för att äta. Men byborna satte stopp för hans framfart genom att sätta en bjällra på honom och så fort han kom i närheten av bananplantaget jagade de bort honom. En natt hade han ändå ätit banar och förstört mycket på bananplantaget. Då byborna tittade efter hade han fortfarande sin bjällra på sig, men han hade fyllt den med lera, så den lät inte längre.

Vad jag förstår har elefanterna också egna kyrkogårdar, dit de äldre elefanterna söker sig för att dö. Jag vet faktiskt inte om det är en skröna eller inte.

Medkänsla ja. Det behövs verkligen medkänsla för att vi ska kunna klara av och få vår värld att fungera igen. Det är otroligt svårt att förstå att våra liv är hotade då jag står och ser ut över den underbara trädgården med rosor som blommar i olika färger. Jag plockar rosenblad och gör rosendricka och fläderblom för att göra fläderblomssaft.
Svalorna, som jag saknat så, luftrummets akrobater, ger föreställningar som är halsbrytande. Med ett svaletjut svingar de sig ner mot marken för att strax göra en lop upp mot himlen igen. Jag är glad att de är här och fortfarande använder trädgården som jaktmark.

Det gör guldbaggen också. Den sitter i blomskålarna som rosorna bildar och äter av deras kronlbad. Så kronbladen blir alldeles brunrandiga och knöglar ihop sig för att inte tappa vätska (antar jag). Men vacker är den med sin metallglänsande gröna färg.

Vad är det som gör att vi inte riktigt har översikt och kan se när vi gör skada på naturen. Under medeltiden gick man under rättegångar ut och lät naturen tala om något var förstört eller kunde bli skadat. Naturen var en målsägande som också fick ett ord med i lagen. Idag- vem i en vattendomstol eller om ett överklagande av en dom går ut och tittar på vattendraget och låter det föra sin talan. Jag behöver bara gå ner till Hågaån och se hur den meandrade förr och vilket snävt lopp den har idag. Den är inte ens fylld med tillräckligtt med vatten, då man dikat ut åkermark uppströms så tillflödet inte är jämnt längre. Att våtmarker har en utjämnande effekt på vattendragen har man under 1900-talet tydligen inte haft en aning om. Det lär finnas olja i de vattenprov som tagits i Hågaån också, så någon snillrik person har troligen grävt ner gamla oljefat med spillolja som rostat och nu ligger under jorden och läcker.

Att höja vatennivån i Hågaån så att den kan få tillbaks sina badplatser och sitt liv går inte. Det är svårt att ändra vattendomstolsbeslut. Så kvarnen som står vid Kvarnbo blir förhoppningsvis i framtiden ett museum istället för ett tillhåll för busiga ungdomar.

Har ni tänkt på att barn och ungdomar är perfektionister. För barnens del är det rent fysiskt - ser de att tapeten lossnat lite grann så är de där och pillar. För ungdomar är det mer själsligt. Ser de inte ett ljus i sin utveckling då förstör de också det fysiska rut omkring sig med klotter på väggar.En del verkar inte stå ut med att husväggarna är slätputsade och ljusa. Jag tror mer det är de stora ytorna av renhet som skrämmer och att det absolut måste stå bu eller bä eller någon signatur för att uppväga alla tomma ytor. I dagens samhälle där frasen och pladdret blivit vardag - det är ju bara att lyssna på en ungdomskanal så blir åtminstone jag alldeles hypernervös- för det är så mycket pladder. Att tystnaden har ett värde är lika främmande som att husväggar skulle få vara rena.

Här om dagen skrev jag ett längt inlägg om invandrare, som försvann i cyberspace. Det blev jag lite ledsen för. Men jag ska inte skriva om det idag. Nu ska jag bara sitta nöjd.