lördag 30 januari 2010
Jag hade min ungdomstid på 60-talet och början av -70-talet. Mitt första uppvaknande om världen skedde med protestsångarna som fanns på den tiden. Det var unga, långhåriga män och kvinnor med gitarr och mikrofon som stod och sjöng, utan åthävor om världen och hur den såg ut. De sånger som fastnat hårdast i minnet är kanske Donovan Eve of Destruction som är en förfärlig beskrivning om världens tilstånd då och den naivitet många av oss levde/ lever i. Refrängen är -But you tell me over and over and over again my friend, that you don´t belive that we are omn the Eve of destruction. Den och Joan baez som sjöng om de historiska inställningarna till olika länder sett ur amerikanernas synvinkel. En av stroferna handlar om tyskarna. "They murded six millions in the ovens they died. But now the germans too, have God on their side." Och Bod Dylands "A hard rain is gonna fall" gjorde ju att det blev ganska tungt att vara ung. Dessutom en medveten engelskfröken som undervisade oss om miljöförstörelsen - pollution i alla dess former. det blev så mycket att jag på rent trots mot alla undergångsteorier försökte att leva livet på ett inte så genomtänkt sätt. Men det var en protest mot allt svart och brunt. Det är ju ingen konst att få en tavla till svart eller brunt - det är ju bara att röra ihop alla färger till en enda sörja- beroende på hur man blandar blir det svart eller brunt. det vet alla som hafr med barn och göra och gett dem målafärger. de blandar glatt alla färger och rör runt med penslen i cirkelrörelser över pappret och får de hålla på tillräckligt länge så blir det dels hål i pappret dels en brun färg i mitten eller över hela pappret där färgen rinner utanför pappret. men att behålla färgerna på ett papper och komponera dem på ett sådant sätt att de ger en illusion av ett landskap det är ett helt annat fält inom dig än att vispa runt färg.
Jag minns också min skoltid som att inte bli tagen i anspråk i skolan. jag gick i en skola med säkert 1000 elever om inte mer. Det var 24 klasser årskurs 5- 9 och 5 gymnasieprogram. Alla klasser hade minst 30 elever. Nu hade jag ju dels min teatergrupp, dels min cello och de orkestrar jag spelade i, som krävde saker av mig som person, vilket var tur för mig. Tyvärr kunde jag ju aldrig begränsa mig och sortera så ungdomstiden var full av sysselsättning. Men det var inte mina föräldrar som puschade på mig, det var en oro som fanns inom mig. Livet var på något sätt i horisonten och det gällde att skynda sig dit för där hände det saker. Jag minns en saga som handlar om en pojke som sprang efter guldet vid regnbågens slut. Det speglar en fasett av min ungdomstid. Men jag levde livet på trots - och de som talade om undergången orkade jag inte med utan trotsade dem med livsglädje, humor och skratt.
Jag orkade inte heller med sådana som inte vågade och gömde sig med varandra i gruppen.
Jag minns att då jag var 13 år deltog jag i en marsch som skolan anordnade den 6 november till Gustav den II Adolfs ära. Då deltog också regementsmusikkåren med eorgeflor på trumskinnet och vi elever gick i fackeltåg till Stora Torget i Strängnäs. Det var ingen som regerade på att det och ingen tänkte nationalsocialister, eftersom de levde en undanskymd tillvaro och sågs med mycket illasinnade ögon. Jag tror att det måste varit något jubileum, för jag minns bara att vi gjorde det en gång. Det jag skulle komma till var att det var ett tal av skolans rektor och borgmästaren i stan och sedan sjöng vi nationalsången. De runt omkring mig mesade och mummelsjöng och det var så fånigt att jag med hög röst sjöng nationalsången klart och tydligt. Jag minns att de runt omkring mig tittade på mig och det blev liksom ett mellanrum mellan mig och de som var mina skolkamrater, men det bekom mig inte. Jag tyckte bara de var så larviga- att vara med betyder att delta. Jag menar inte att man alltid ska ställa upp på kollektivet och den kollektiva idén, eftersom du även i kollektivet har ett ansvar för dina handlingar, men att gömma sig är fånigare än något annat jag vet.
Det är samma sak som att gå i kyrkan och inte sjunga psalmerna. Om du gjort valet att gå i kyrkan har du då du kliver in i kyrkan accepterat att du deltar på kyrkans ritualer. Omedelbart protesterar något inom mig och säger - då kan det gå som i Knutby att alla accpeterar att bli förtryckta. Men där kommer ju det egna ansvaret in. Om jag ser att någon inte mår bra eller far illa i kollektivet, då är det min plikt att reagera mot kollektivet- kosta vad det kosta vill. Eller lämna det sammanhanget.
Det har kommit ut en bok om en man som känner sig lurad av en kvinna eftersom hon behöll barnet de skapat tillsammans och han inte fick vara med och bestämma. Jag skakar bara på huvudet. Mannen i en sexuell situation har medbestämmanderätt hur han ska skydda sig under samlaget för att det inte ska bli barn. Där har han sin beslutanderätt. Men komma efteråt och övertala kvinnan till abort- En abort som kan få kvinnokroppen att löpa amock då missfallet framkallas en stor hormoniell omställning och kvinnan kan lida psykiskt under lång tid, det är inte rätt. Det är kvinnan som ska ta det beslutet, eftersom det är hennes lidande. Om kvinnan tar beslutet att behålla barnet får väl mannen ömka sig bäst han vill och straffa genom att inte träffa sin avkomma. Det måste vara en del av hans livsväg att utveckla den förbindelsen då, eller låta bli, men att ömka sig- det går jag inte med på. Valet fanns innan samlaget. Dessutom blev mannen inbjuden till TV för att berätta om sin bok och det blev lite väl mycket tycker jag. jag har svårt för folk som inte tar ansvar över sitt liv, utan som skyller på andra att livet blivit som det blev. Självömkan heter det och det lamslår ju oftast en persons möjligheter (rent psykiskt) att göra något åt sin egen situation.
Jag tänker ofta på kvinnor i krigshärjade länder, som blivit våldtagna, sett sina släktingar och vänner blivit dödade och ändå har styrkan (kanske av nödvändigheten) att förändra sin situation. Men den är ju på liv och död för dem. Sätt dig ner och gör ingenting och du är död eller vandra till säkrare platser.
Jag minns också min skoltid som att inte bli tagen i anspråk i skolan. jag gick i en skola med säkert 1000 elever om inte mer. Det var 24 klasser årskurs 5- 9 och 5 gymnasieprogram. Alla klasser hade minst 30 elever. Nu hade jag ju dels min teatergrupp, dels min cello och de orkestrar jag spelade i, som krävde saker av mig som person, vilket var tur för mig. Tyvärr kunde jag ju aldrig begränsa mig och sortera så ungdomstiden var full av sysselsättning. Men det var inte mina föräldrar som puschade på mig, det var en oro som fanns inom mig. Livet var på något sätt i horisonten och det gällde att skynda sig dit för där hände det saker. Jag minns en saga som handlar om en pojke som sprang efter guldet vid regnbågens slut. Det speglar en fasett av min ungdomstid. Men jag levde livet på trots - och de som talade om undergången orkade jag inte med utan trotsade dem med livsglädje, humor och skratt.
Jag orkade inte heller med sådana som inte vågade och gömde sig med varandra i gruppen.
Jag minns att då jag var 13 år deltog jag i en marsch som skolan anordnade den 6 november till Gustav den II Adolfs ära. Då deltog också regementsmusikkåren med eorgeflor på trumskinnet och vi elever gick i fackeltåg till Stora Torget i Strängnäs. Det var ingen som regerade på att det och ingen tänkte nationalsocialister, eftersom de levde en undanskymd tillvaro och sågs med mycket illasinnade ögon. Jag tror att det måste varit något jubileum, för jag minns bara att vi gjorde det en gång. Det jag skulle komma till var att det var ett tal av skolans rektor och borgmästaren i stan och sedan sjöng vi nationalsången. De runt omkring mig mesade och mummelsjöng och det var så fånigt att jag med hög röst sjöng nationalsången klart och tydligt. Jag minns att de runt omkring mig tittade på mig och det blev liksom ett mellanrum mellan mig och de som var mina skolkamrater, men det bekom mig inte. Jag tyckte bara de var så larviga- att vara med betyder att delta. Jag menar inte att man alltid ska ställa upp på kollektivet och den kollektiva idén, eftersom du även i kollektivet har ett ansvar för dina handlingar, men att gömma sig är fånigare än något annat jag vet.
Det är samma sak som att gå i kyrkan och inte sjunga psalmerna. Om du gjort valet att gå i kyrkan har du då du kliver in i kyrkan accepterat att du deltar på kyrkans ritualer. Omedelbart protesterar något inom mig och säger - då kan det gå som i Knutby att alla accpeterar att bli förtryckta. Men där kommer ju det egna ansvaret in. Om jag ser att någon inte mår bra eller far illa i kollektivet, då är det min plikt att reagera mot kollektivet- kosta vad det kosta vill. Eller lämna det sammanhanget.
Det har kommit ut en bok om en man som känner sig lurad av en kvinna eftersom hon behöll barnet de skapat tillsammans och han inte fick vara med och bestämma. Jag skakar bara på huvudet. Mannen i en sexuell situation har medbestämmanderätt hur han ska skydda sig under samlaget för att det inte ska bli barn. Där har han sin beslutanderätt. Men komma efteråt och övertala kvinnan till abort- En abort som kan få kvinnokroppen att löpa amock då missfallet framkallas en stor hormoniell omställning och kvinnan kan lida psykiskt under lång tid, det är inte rätt. Det är kvinnan som ska ta det beslutet, eftersom det är hennes lidande. Om kvinnan tar beslutet att behålla barnet får väl mannen ömka sig bäst han vill och straffa genom att inte träffa sin avkomma. Det måste vara en del av hans livsväg att utveckla den förbindelsen då, eller låta bli, men att ömka sig- det går jag inte med på. Valet fanns innan samlaget. Dessutom blev mannen inbjuden till TV för att berätta om sin bok och det blev lite väl mycket tycker jag. jag har svårt för folk som inte tar ansvar över sitt liv, utan som skyller på andra att livet blivit som det blev. Självömkan heter det och det lamslår ju oftast en persons möjligheter (rent psykiskt) att göra något åt sin egen situation.
Jag tänker ofta på kvinnor i krigshärjade länder, som blivit våldtagna, sett sina släktingar och vänner blivit dödade och ändå har styrkan (kanske av nödvändigheten) att förändra sin situation. Men den är ju på liv och död för dem. Sätt dig ner och gör ingenting och du är död eller vandra till säkrare platser.
måndag 25 januari 2010
Fred frihet och antroposofi
Nu har jag laddat ner Fria Proteaternshttp://www.blogger.com/img/blank.gif sång "Allting har sin tid". Jag kom inte ihåg början på den innan jag lyssnade igenom den igen nu. Det är just när de börjar sjunga "Allting har sin tid" som jag känner att de stora sanningarna kommer till uttryck. Jag tolkar det så att det måste vara en människa som bära en idé för att den ska kunna brinna och förverkligas. Finns det ingen människa eller inga människor som bär en idé och vill förverkliga den, så dör den. Så enkelt är det.
Det värsta tycker jag är när idéerna blir inmurade i de som tar över idén. Att vara en förvaltare är fantastiskt och tack gode Gud att förvaltare finns, men det är för mycket regler och ordningar som ska följas i förvaltningar för att det ska kännas bekvämt och levande, tycker jag.
Ett exempel på förvaltare är myndigheter. Jag minns en gång då jag sökte turistvisa för min dotters fastrar till Immigrationsverket. De fick avslag på sina ansökningar för att de inte var tillräckligt nära släkt. Jag minns att jag upprörd ringde till Immigrationsverket och frågade:
Hur mycket närmare i släktskap än mitt barns fars syster kan man komma? Det kunde de inte svara, på men beslut var beslut. Även om blodsbanden var nära så fick de inte komma in i Sverige. Jag tände till ordentligt och började fråga efter vilka paragrafer myndigheten vilade på för att ge ett avslag. Jag argumenterade friskt och argt. Jag minns hur jag ifrågasatte det felaktiga i att människorna var till för paragraferna och inte tvärtom. Det finns ju två (ja,kanske fler, men i min värld just nu) motsatta förhållningssätt till lagar och regler.
Det ena förhållningssättet är att man söker upp lagar, förordningar och regler och håller sig strikt till dem. Då är det självskrivet att man har en ram och en begränsning.
Det andra förhållningssättet kräver en större moralisk hållning av individen, men den är som följer; man lägger upp lagarna, förordningarna och reglerna och ser på dem. Så frågar man sig: hur kan jag få ut mesta möjliga frihet för individen trots de här lagarna? Det ansvar som vilar på individen då är att se till att den inte ligger kollektivet till last genom att ta allför stor frihet i förhållande till andra, så att andra får mindre frihet. Det är här balansen finns mellan individen och kollektivet. Kollektivet å andra sidan har till ansvar att skydda individens drivkraft- som ofta är idéer. Men det är det personliga ansvaret och den personliga moralen som ligger till grund för individens frihet och gruppens välstånd.
Moralen är å andra sidan individuell. Det som är rätt och riktigt för en person i en situation behöver inte vara rätt och riktigt för en annan person i samma situation. Det går en hårfina gränsen mellan individer och den individuella friheten för att kollektivet ska hålla fred. Den känner man var den gränsen går och finns. Om den person som inte har samma känsel som du, spelar efter andra regler, behöver du inte spela med. Jag har ibland bilden av hur jag själv står vid sidan av en stor fotbollsplan och min planhalva är tom för jag vägrar spela, medan den som du har som motpart i konflikten springer runt på sin planhalva och spelar bollen efter helt andra regler än dem jag har. Jag står med armarna i kors och vill inte vara med. Vem vill spela med någon annan om det inte är samma spelregler utan två helt skilda spel. Det är samvetets dilemma.
Du kan aldrig lägga på någon annan din egen moral- för den moral du har är bara din. Jag har som varningsklocka inuti när jag hör migsjälv säga till migsjälv: "Ja, men andra gör ju så." Då vet jag att jag är ute på hal is, vad gäller mig själv och min egen moral eller kanske det heter samvete.
Då gäller det att ta en paus och känna efter var jag står innerst inne.
Jag är beundrarinna av en waldorfelev en gång. Jag känner henne inte och vet inte vad hon heter.
Det var 1990 i Göteborg och humanetikerna hade en offentlig debatt om waldorfpedagogik. Den ivrigaste försvararen av Waldorfpedagogiken var en ung kvinna i församlingen som hade en oerhörd stamning. Hon stammade men trots det lyssnade alla mer intensivt på vad hon hade att säga än vad någon annan sa. Jag tror det berodde på den koncentration och det fokus hon hade då hon talade. Jag förstod då någonstans att det krävs en oerhörd vilja att stå upp för sin mening i alla läger.
Humanetikerna gjorde ett platt intryck. Det fanns en man som gett ut en bok om att han varit förälder i en Waldorfskolan och den Waldorfskolan hade blivit ett slagträ i den skilsmässa och tvist han hade med barnets mor. Det skrev han naturligtvis inte- Det är min egen slutsats efter att ha bläddrat igenom hans bok. Jag minns inte ens titeln på boken. Det finns en del av samhällets utstötta som hittat ett sätt att få uttrycka sina sanningar - och det är att kasta anklagelser inom ramen för lagen i bloggar. Tur att bloggen kan användas terapeutiskt också.
För några år sedan så gav Forum för antroposofi ut ett förslag till
den antroposofiska värdegrunden
Antroposofins grundläggande värderingar är inte desamma i dag som då de formulerades i början av förra seklet. För några år sedan gjordes därför ett första försök att formulera en värdegrund. Den är ännu ofullständig och måste ständigt förändras för att vara ett sant uttryck för en gemensam plattform.
1. Andliga sammanhang är orsaken till den sinnliga världen, till allt som vi uppfattar med våra sinnen. De upprätthåller livet i alla enskildheter och ger tillvaron en överpersonlig mening.
2. Denna dimension är människans urhem eftersom hon i grunden är ett andligt evighetsväsen. Genom den fysiska inkarnationen blir människan en länk mellan den andliga och den fysiska världen samtidigt som hon är medskapare av historien.
3. Människans andliga ursprung visar sig tydligast i förmågan till självmedvetande, självreflektion och språk. Tänkandet är en andlig aktivitet.
4. Ur dessa förmågor uppstår möjligheten till frihet som tillsammans med självmedvetandet ger människan hennes unika ställning i evolutionen och ett övergripande ansvar för jordens utveckling.
5. Existensen av tankeförmågan ställer människan inför en rad uppgifter av moralisk, etisk och social karaktär. Vår frihet ger oss möjlighet att vara både destruktiva och konstruktiva. Antroposofins syfte är att ge människan verktyg att verka för en ansvarsmedveten utveckling inom alla livsområden.
6. För en sådan strävan krävs odling av ideal kring sannhet, godhet och skönhet. I den andan kan den enskilda människan i sitt inre arbeta med att utveckla förmågor som kompletterar hennes mer vardagliga sinneserfarenheter, förädlar hennes karaktär och ger henne självinsikt.
7. Människan är ett socialt väsen beroende av andra människor för sin personliga utveckling. Insikten om detta motiverar till medkänsla, solidaritet och respekt för demokratiska värden.
8. Människan skapar genom sina unika förmågor ständigt nya dimensioner av kultur, vilket kommer till uttryck inom konst, vetenskap, teknik, handel och andra områden av mänsklig samverkan. Detta gigantiska utvecklingsprojekt är ytterst förorsakat av den mänskliga tankeförmågan.
9. En antroposofisk samhällssyn vill stärka och utveckla det civila samhället, det vill säga de fria individuella och kulturella initiativ och värden som existerar vid sidan av politiska beslutsprocesser, näringsliv och handel.
10. Meningen med livet är att leva det. Jordelivet är ett uttryck för jagets strävan efter utveckling för sig själv och den ödeskrets av mänskliga relationer det är en del av.
11. Människans jag är odödligt. Den fysiska döden är en födelse in i den andliga världen där karma bearbetas inför nästa inkarnation.
12. Från en självklar men ofri relation till andliga väsen i tidernas början har människan under historiens gång utvecklat en allt större självständighet i sitt kunskapande om världen. De senaste århundradena har därför religionen i framför allt det europeiska livsrummet spelat en alltmer undanskymd roll. Den moderna tidens fokusering på utforskandet av materien är en konsekvens av denna fortgående medvetenhetsutveckling.
söndag 24 januari 2010
Allting har sin tid.
Jag var på möte idag. En grupp med engagerade människor planerar en ekobyggmässa och jag är med på ett hörn. Jag vill inte påstå att min insats kommer att bli storslagen på något sätt, men ibland är det kul att vara lite på sin kant. Det är så kul med unga människor och vad de kan åstadkomma. Jag och min kollega ska ansvara för barn- aktiviteter.
I Hågasalen spelade Den flygande bokrullen kezmer och östeuropeisk musik.Det var knökfullt med folk.
Jag mötte en elev och vi reflekterade över tidens gång. Vi mindes när vi stått och sålt bullar och smörgåsar åt en liten, men trofast skara frisksportare varje söndag. NU var det svettigt i lokalen och säkert mer än 350 personer. Kafét är idag skött av professionella och det finns inget kvar av den där lite taffliga nybörjarandan. Ja, det var inte så många år sedan- 2006 kanske.
Jag tänkte också på eldshown på kulturnatten, som numer är ett stort inslag i Uppsalas kulturliv. Det började med mig och 10 elever utanför Domkyrkan vid Riddartorget. Det var säkert 300 personer i publiken- Idag är det i Botaniska trädgården och med flera tusen personer i publiken. Det svåraste idag är att veta hur man ska hantera publiken, så det blir bra för alla.
Allt har sin tid och sedan dör det bort - är det inte Fria Pro som sjunger det.
Jag får länka den en annan dag.
Det är inte lätt att vara den som går först och plöjer första fåran.
lördag 12 december 2009
The world needs a real deal
AVAAZ.org
The world in action
Idag, har vi samlats här. Och det kommer att vara sådana här möten överallt i världen idag, Tillsammans har vi blivit anförtrodda att ta hand om vår planet jorden – vårt kära Tellus,
Den ömtåliga balansen på jorden som alltid har livnärt oss är nu i förändring. Vi har förändrat och förändrar den.
Vi bidrar till att värma upp planeten och det gör att istäckena och regnskogarna dör och om utvecklingen fortsätter kommer den att bli okontrollerbar inom kanske bara 5 år.
Klimatförändringarna är långt borta men ändå nära till hands. Många av oss har sovit tills nu. Men för andra människor på jorden har klimatförändringarna redan skapat en stor förödelse.
Vi har sett på TV:
Förödelsen av det döende ljuset i ögonen hos det barn som ser sin familj svälta, då öknen sprider sig och bondgården alla grönskande fält blir till sand.
Det är vårt ansvar nu.
Vi har sett på TV:
Förödelsen när hemmet, eller egendomen där generationer arbetat människorna ser sin livstids minnen svepas bort med de starka vattenströmmarna i de översvämmande floderna.
Det är vårt ansvar nu.
Vi har sett på TV:
Förödelsen när krigen om vattnet leder till en dödskampen mellan desperata grannstammar försöker behärska och klamrar sig fast vid områdena runt de sista vattenhålen.
Det är vårt ansvar nu.
Vi har sett på TV:
Förödelsen när en hel stolt ö- nation invånare flyr, då färskvattnet är förorenat av havet och landet sjunker ner i vågorna.
Det är vårt ansvar nu.
Vi har sett på TV:
Förödelsen när spänningen mellan tusentals flyktingar från landsorten tvingas bort från sina odlingar till storstäder slum i de fattigaste länderna.
Det är vårt ansvar nu.
Det är den bittra försmaken av den kommande stormen. Det är en framtid som vi alla kan få dela, för ingen kommer att kunna gå oantastad från den naturens härjningar och skövlingar, rik eller fattig, nordbo eller en från söder, alla kommer vi att påverkas och påverkas redan nu. .
Men vi kan rädda oss själva och jorden, genom att förändra den energiförsörjning som nu finns. . Vi kan sluta bränna olja, kol och skog. Vi kan byta ut dessa sätt att utnyttja energin mot de naturliga kraftkällor som vindkraft, vattenkraft med biologiska hänsyn och solkraft. Men vi måste göra det tillsammans – allihopa.
De beslut som tas i Köpenhamn är beslut som kommer att påverka framtiden.
Det är därför som vi idag har mer än 2000 ljusvakor på mer än 130 platser på jorden för att lysa upp jorden och ropa på hjälp till handling och som ett hoppets tecken. Det finns ingen tid att vara pessimistisk.
Det som beslutas i Köpenhamn idag kommer att påverka jorden för all framtid.
Vi uppmanar våra ledare att göra en av de viktigaste handling genom att komma överens
om en verklig och konkret klimatöverenskommelse.
En verklig och konkret klimatöverenskommelse måste vara ambitiös. Vi vill ha en överenskommelse som stoppar och förändrar tillväxten av skadliga kolkällorna inom 5 år. och .snabbt återvända till den för världen säkrare nivån med 350 ppm av kol i vår atmosfär.
En verklig överenskommelse måste vara rättvis. Vi vill ha ett avtal som ger 200 miljarder dollar per år till de fattigare länderna så att de kan ordna upp sina miljöförstöringar som de egentligen inte har haft någon skuld till alls.
En verklig överenskommelse måste vara bindande. Vi kommer inte att tillåta tomma löften. Vi vill ha en överenskommelse som skriver in i alla länders lagar och att alla länder förbinder sig att skydda vår planet.
Det har är den viktigaste överenskommelsen i vår tid. Varje land måste bidra till en lösning.
Vi accepterar inte något annat.
Vi har samlats här idag som världsmedborgare för att vi alla delar samma öde och samma övertygelse – att vi vill lämna en jord vi kan vara stolta över och som vi med stolthet kan lämna över till våra barn och barnbarn att bruka.
Den mörkaste timmen är innan det dagas. Vår egen medvetenhet har vaknat, det här är det ögonblick i världshistorien som vi måste fylla ut för att få en vändning av de förödande naturkatastroferna i världen. Det är på oss framtiden ska byggas. Och vårt budskap är tydligt.
Världen behöver ett verkligt avtal
The world wants a real deal!
.
The world in action
Idag, har vi samlats här. Och det kommer att vara sådana här möten överallt i världen idag, Tillsammans har vi blivit anförtrodda att ta hand om vår planet jorden – vårt kära Tellus,
Den ömtåliga balansen på jorden som alltid har livnärt oss är nu i förändring. Vi har förändrat och förändrar den.
Vi bidrar till att värma upp planeten och det gör att istäckena och regnskogarna dör och om utvecklingen fortsätter kommer den att bli okontrollerbar inom kanske bara 5 år.
Klimatförändringarna är långt borta men ändå nära till hands. Många av oss har sovit tills nu. Men för andra människor på jorden har klimatförändringarna redan skapat en stor förödelse.
Vi har sett på TV:
Förödelsen av det döende ljuset i ögonen hos det barn som ser sin familj svälta, då öknen sprider sig och bondgården alla grönskande fält blir till sand.
Det är vårt ansvar nu.
Vi har sett på TV:
Förödelsen när hemmet, eller egendomen där generationer arbetat människorna ser sin livstids minnen svepas bort med de starka vattenströmmarna i de översvämmande floderna.
Det är vårt ansvar nu.
Vi har sett på TV:
Förödelsen när krigen om vattnet leder till en dödskampen mellan desperata grannstammar försöker behärska och klamrar sig fast vid områdena runt de sista vattenhålen.
Det är vårt ansvar nu.
Vi har sett på TV:
Förödelsen när en hel stolt ö- nation invånare flyr, då färskvattnet är förorenat av havet och landet sjunker ner i vågorna.
Det är vårt ansvar nu.
Vi har sett på TV:
Förödelsen när spänningen mellan tusentals flyktingar från landsorten tvingas bort från sina odlingar till storstäder slum i de fattigaste länderna.
Det är vårt ansvar nu.
Det är den bittra försmaken av den kommande stormen. Det är en framtid som vi alla kan få dela, för ingen kommer att kunna gå oantastad från den naturens härjningar och skövlingar, rik eller fattig, nordbo eller en från söder, alla kommer vi att påverkas och påverkas redan nu. .
Men vi kan rädda oss själva och jorden, genom att förändra den energiförsörjning som nu finns. . Vi kan sluta bränna olja, kol och skog. Vi kan byta ut dessa sätt att utnyttja energin mot de naturliga kraftkällor som vindkraft, vattenkraft med biologiska hänsyn och solkraft. Men vi måste göra det tillsammans – allihopa.
De beslut som tas i Köpenhamn är beslut som kommer att påverka framtiden.
Det är därför som vi idag har mer än 2000 ljusvakor på mer än 130 platser på jorden för att lysa upp jorden och ropa på hjälp till handling och som ett hoppets tecken. Det finns ingen tid att vara pessimistisk.
Det som beslutas i Köpenhamn idag kommer att påverka jorden för all framtid.
Vi uppmanar våra ledare att göra en av de viktigaste handling genom att komma överens
om en verklig och konkret klimatöverenskommelse.
En verklig och konkret klimatöverenskommelse måste vara ambitiös. Vi vill ha en överenskommelse som stoppar och förändrar tillväxten av skadliga kolkällorna inom 5 år. och .snabbt återvända till den för världen säkrare nivån med 350 ppm av kol i vår atmosfär.
En verklig överenskommelse måste vara rättvis. Vi vill ha ett avtal som ger 200 miljarder dollar per år till de fattigare länderna så att de kan ordna upp sina miljöförstöringar som de egentligen inte har haft någon skuld till alls.
En verklig överenskommelse måste vara bindande. Vi kommer inte att tillåta tomma löften. Vi vill ha en överenskommelse som skriver in i alla länders lagar och att alla länder förbinder sig att skydda vår planet.
Det har är den viktigaste överenskommelsen i vår tid. Varje land måste bidra till en lösning.
Vi accepterar inte något annat.
Vi har samlats här idag som världsmedborgare för att vi alla delar samma öde och samma övertygelse – att vi vill lämna en jord vi kan vara stolta över och som vi med stolthet kan lämna över till våra barn och barnbarn att bruka.
Den mörkaste timmen är innan det dagas. Vår egen medvetenhet har vaknat, det här är det ögonblick i världshistorien som vi måste fylla ut för att få en vändning av de förödande naturkatastroferna i världen. Det är på oss framtiden ska byggas. Och vårt budskap är tydligt.
Världen behöver ett verkligt avtal
The world wants a real deal!
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
