Hippo saves another animal

lion attacks? SCARY? or CUTE?

Deepak Choopra, A Gift Of Love - The Love Poems Of Rumi

women power

Jag såg ett program om Guds barn igår. Det handlade om en man som funnits i sekten och nu försökte kartlägga sitt liv. Han sökte sin mamma bl.a och hon ville inte träffa honom. Jag tycker det är så svårt att se på när det som skulle bli så bra ( för dem som var med från början) blir så fel. Det handlade om incest, om barnmisshandel och hur barnen var helt i händer på kärleken dvs den fysiska mest och den själsliga inte alls och den andliga på på möten om jag förstod filmen rätt. Att alla de vackra tankar man tänkt blir fel har jag ju själv upplevt, men tack och lov inte på det sätt som Guds barn och den sekten utvecklades till.

Missförstå mig rätt - jag ser ingen band mellan mig och Guds barn eller någon annan sekt, men jag har sett att de tankar och visioner jag har - som oftast är inlindade i rosenskimmer, kräver hårt arbete om de ska förverkligas. Idag tycks inte så många ha kraften att förverkliga sina drömmar om det inte går genom en stark känslogemenskap med Gud. Guds barn hade likadana gudstjänster som Livets ord har med tungotalande och mycket emotionella utspel under gudstjänsten. Och jag säger inte att det är fel. Det som är fel är när man är förblindad av känslan inte förstår vad man gör eller går med på.

Under Romartiden, då man valde kejsare gick de igenom en rit- en initiationsrit. Var kejsarna då inte förberedda genom olika försakelser eller inte kunde bära den press de utsattes för, blev de galna, Det finns ju en hel del galna romerska kejsare; Nero, Tacitus och Caligula är kejsare som inte klarat initiationen och följdriktigt gått till historien som helt galna.

Jag läste just att det var kvinnorna i Grekland under antiken som hade ansvar för hästarna, eftersom det var de som ansvarade för transporter av mat och andra förnödenheter. Och då får jag ju en fin övergång till den film jag fått av en väninna.

Jag övar mig på att överföras filmer från youtube. Det går fortfarande inte så bra, men jag har överfört en film som jag tycker är kul. Det handlar om hur man kan på ett snyggt sätt kan nobba en påträngande karl. Jag skrattade gått första gången jag såg den. Det händer ju inte nu, men då jag var ung hände det då och då att man fick grabbar efter sig som inte tog ett nej.

sommarfunderingar

Jag stod ute på balkongen igårkväll och försökte lyssna efter fladdermössen, som brukade fylla luften med sina höga ekotoner och sina snabbt flygande gestalter som liknar små bollar som far runt i luften. de fanns inte där och det berodde kanske på att det blåser så mycket. Vindhastigheten har tydligen ökat med 1 m/s runt hela jordklotet. Jag minns inte var jag läst det eller vem som berättade det för mig. Det måste vara tuffare att vara träd idag eftersom vinden inte längre lämnar ett tunnt skikt med värme och vatten runt träden och då måste de antingen stänga sina klyvöppningar i bladen och inte fotosyntetisera eller då de fotosynteserar använda mer vatten som dras upp från rötterna så att vattenbalansen runt löven blir densamma som utan vind. Det är i alla fall så jag tänkt ut det. Och följden blir att träden använder mer markvatten för att kunna bygga upp sina stora underbara kronor, grenar,stammar och rötter. Linden kommer snart att blomma och till midsommar plockade jag vackra pioner och krolliljor och tog in till vardagsrummet. De doftar så underbart, speciellt mot kvällningen.
Jag vaknade i morse av att en liten tjej körde runt på en jättestor gräsklippare här utanför. Jag måste säga att jag tyckte hon hanterade den fantastiskt, men med ungdomens tanklöshet var hon ganska brutal mot de körsbärsträd som håller på att växa till sig från rotskott. Körsbärsträdet gick av förra året, så det var bara stammen kvar. Men rotskotten har nu satt fart för att bli de som ger blommor och bär till oss människor och till fåglarna.
Jag funderar över vad vi ser och hur vi ser. Jag läser Carlos Castanedas "En annorlunda verklighet" och då blir det verkligen frågetecken i vad man ser och på vilket sätt man ser. Att jag är fången i min egen subjektivitet har jag aldrig tvivlat på, men det har inte gjort mig osäker, som vissa människor blir då de upptäcker att så är fallet. Jag utgår ifrån att alla säger sin mening. Det är inte vad man säger som spelar roll då man umgås med människor- det är hur man säger det. Det tycker jag är så skönt med de borgerliga partierna- de kan säga kontroversiella saker, men gör det på ett sådant sätt att ingen blir egentligen arg och då blir det ett öppnare debattklimat tycker jag. Högre i tak, skulle man kunna säga. Man skulle kunna bli en sådan människa så man satt och lyssnade och lyssnade och rättade in sig efter andra eller också är man väl en sådan människa att man går sin egen väg med stort besvär.
Jag märker att vissa temata kommer igen, men det får ni stå ut med. Det är bara jag som går runt i mina tankecirklar, eller kanske - ve och fasa- har fastnat i dem.

Cyberspace

Jag har haft en cyberspacekris och undrat varför jag sitter och skriver till alla och ingen om mina funderingar och mitt missnöje. Jag vill ju inte att min blogg bara ska vara att kräkas ut det som jag ser som fel, utan det jag skriver måste ju komma fram till någon bra lösning. Missnöjd kan man vara, men att lösa sig från missnöjet är svårare.
Jag har verkligen försökt vara en aktiv samhällsmedborgare. jag har skrivit e-mail till ministrarna, jag har skrivit på protestlistor både på e-mail och på stan- om jag tyckt att syftet med protesten är behjärtansvärd. Jag har skickat gröna blommor och ris till vänner på facebook för att det ska bli mer pengar till miljön och till världens svältande och hungrande. Jag betalar in som världsförälder och jag betalar in till Afrikagrupperna. Jag har bestämt mig för att inte förneka någon forskarrapport som talar om vilken mat eller andra hushållsartiklar som är skadliga för miljön.(De flesta har bestämt sig för att inte lyssna på forskarrapporter och anser att katastrofrapporterna är för att forskarna ska få mer pengar - men varifrån ska de få dem? De flesta forskare är betalda av näringslivet och näringslivet har ingen önskan att betala någon för att göra inskränkningar i pennigaflödet). Det kostar på i kassan (som inte är så stor) att handla tandkräm för 60 kronor bara för att slippa känna att jag bidrar till att fiskynglen får ryggrader som inte är raka utan i 90°. Det borde betyda att fiskynglen snurrar runt, runt utan att kunna ta sig fram för den som har tillräckligt med fantasikrafter kvar. Det kostar på att köpa dyrt shampoo eftersom de flesta vanliga hårschampoon innehåller hormoner som våra vattendrag inte tål eller är betjänta av.

Idag är sommarsolståndet - den riktiga midsommardagen alltså. När jag var liten firades den 22 juni som midsommarafton. Sedan kom staten- då styrd av socialdemokraterna, tror jag, på att det kostade för mycket. Om till exempel midsommar låg på en torsdag så blev fredag midsommardag och röd dag och sedan lördag, söndag.
Då stod ju produktionen still på fredagen och staten förlorade pengar. Därför är midsommar numera alltid på en fredag, midsommardagen på en lördag, då folk ändå inte jobbar och så har de söndagen att återhämta sig och åka hem från sitt midsommar- firande.
De flesta fåglar sjunger inte längre än till midsommar- jag hörde bara rödhaken, som irriterat knorrade på sitt eget syrselika sätt på min katt. Så hörde jag någon bofink, som tydligen inte hittat någon hona. Det var allt. Svalorna har jag inte sett på många dagar, men deras höga hissljud som de kommunicerar med varandra med är vackert. De bor under taknocken, så jag hoppas de inte glömmer bort vart de nästar. Förr var svalorna kanske tio par, men numera är de högst 3 par som susar i luftrummet och fångar insekter.
Jag tror det bor en hök under en av tegelpannorna också. Jag har inte sett den i år, men jag har sett på småfåglarna i trädgården att det finns någon som skrämmer dem, förutom katten Elsa. Katten är jätterädd för björktrasten, som naturligtvis blir kaxigare och kaxigare mot henne. Den kan inte skälla nog på henne då den upptäcker henne. Elsa gömmer sig i buskarna och vågar inte komma fram, eftersom björktrasten gör störtdykningar ner mot henne. Jag är tacksam att den inte börjat skita på henne ännu, vilket de också kan ta till som vapen.
Jag ska operera mig i mitten av augusti, så då kanske jag får ett aktivt liv igen. Jag har en trasig höft, som jag nog tjatat om förr i bloggen. Jag längtar ut i skogen och att få komma tillbaks till livet med kraft utan att ha ont. Jag blir så inåtvänd då jag har ont. Många tolkar det nog som vresighet eller surhet, men det är bara ont. Det finns ett indianskt ordspråk som säger - Du ska inte döma någon förrän du gått åtskilliga mil i dens mockasiner. När jag skriver ner det tycker jag det låter som en vit man, som vill at indianerna ska ha sagt det. Indianer som jag läst och känner dem är inte uppfostrade med den fotboja att döma andra, som Luther fått som tillmäle i historien. Jag har fått för mig att Luther var en man av rättvisa och inte alls så skam och skuldtyngd som vi idag gör honom till. Vi talar om att Luther sitter på axeln och med det menar vi att han viskar hur mycket fel vi gör och hur skamligt vi beter oss. Jag tror han var förbannad på alla religiösa människor som tjänade pengar på att skriva syndernas förlåtelse mot pengar. Och att människorna trodde de fick syndernas förlåtelse då de betalade för breven. Det är skamligt att lura människor så. Men idag heter avlatsbreven aktier. Köper du aktier så lurar du av de som arbetar pengarna. Det är en marknad som är svår att genomskåda. Jag tycker alltid det känns så knäppt då TV rapporterar att alla säljer av sina aktier i ett visst bolag för att vinsten inte blivit stor - och så gör bolaget ett vinst på miljarder- kanske inte lika många som förra året. men ändå en vinst. Det vore väl bättre att man inte säljer av den då den går med vinst. Jag har förstått att det där med aktier visar på hur ett bolag mår eller för all del hur en stat mår beroende på vilka företag som finns i landet. Jag tror det är ett sätt att lura av småsparare pengar.

Att USA skakas av en bostadslånekris som också skakar om hela finansvärlden jorden runt är ju ännu ett sätt att lura människor att investera i luft - precis som IT- kraschen på -90-talet. Då gick boräntorna upp och jag förlorade massor av pengar på att sälja min bostadsrätt i Göteborg. Den sitter jag och betalar av fortfarande. Ja, det är mycket som jag som individ inte förstår. Jag förstår till exempel inte att det är finare att sitta framför en dator och arbeta i ett IT-bolag än att torka sina barn i rumpan. Om världen vore mänsklig så skulle ju arbete med människor premieras mer än arbete med maskiner. Det är tur att jag finns i en värld som heter Håga by som är något så när begriplig och som ännu så länge känns mänslig. Jag citerar en finsk företagare som sagt i en TV-intervju då han var på retreat efter att blivit utbränd
" När kraven på effektivitet ökar- försvinner i samma takt meningsfullheten med arbetet"

eller för att hänvisa till en lärare från högskolan i Stuttgart Tyskland.

"Kontroll är bra,
förtroende bättre
Gemensamt arbete genom samarbete det bästa."

Dr Christoph Strawe

Jag har frågat mig själv varför jag lägger ut mina tankar i cyberspace. Det verkar som alla som har en blogg har ett behov av att skriva dagbok. men nu för tiden sker det i det offentliga rummet. Allt privat har blivit offentligt. Jag hör ibland de mest intima samtal som förs i det offentliga rummet. Kanske är det rädslan att bli privat i känslan som gör att vi ventilera det mest intima offentligt. Då behöver vi bara vara intima med förståndet.
Jag har inte riktigt ringat in svaret ännu, men jag funderar och det som jag skrivit är en trevare till förståelse.

Jag har också behövt fundera över ett föredrag jag hört av Ursula Flatters, som är läkare på Vidarkliniken. Det är ju alltid svårt att referera det som sas då en tid förflutet, men jag bearbetar delar av hennes föredrag och vill inte ge intryck av att jag på något sätt refererar henne. Det är mer mina egna tankar utifrån vissa meningar som fastnat i mig som jag tänker över.

Hon började med att tala om utbrändhet och att läkarna fått ett påbud att inte kalla utbrändhet utbrändhet utan psykisk utmattning. Jag tycker det är skönt att utbrändhet har blivit bannlyst som beskrivning av en människa. Definitionen för utbrändhet var (i början i alla fall) en som kände sig som en kastull som kokat torrt. Jag har alltid reagerat på när människan jämförs med ting.

Ursula Flatters beskrev mycket skickligt hur gapet mellan de som bestämmer på en arbetsplats och de som ska utföra arbetet har vidgats. Det innebär att de som utför arbetet inte känner att de har möjlighet att bestämma över sitt arbete. Det skapar en situation där den som utför och för all del, den som ska se till att arbetet blir utfört, inte har något reelt ansvar över sin livssituation. Känslan som uppstår är tomhet. I verkliga livet, när jag ser på min arbetsplats, tycker jag att de flesta tar stort ansvar över sitt arbete och så finns det några få, som hela tiden väntar på att de som sitter i toppen ska tala om för dem vad de ska göra. De människorna suger kraft .

Men Ursula talade också om att det själsiga och andliga inte räknas idag. Det är inte så svårt att se eftersom universitetskurser i naturveteneskap - kemi t.ex. har mycket få sökande studenter. Den kemiska institutionen föredragshållare behandlade på min tid studenterna med en överlägsenhet von oben attityd trots att vi arbetade där från morgon till kväll. Tack alla amanuenser och lärare som var ansvariga för laborationerna så att jag fick lite mänsklig kontakt. En föredragshållare jag lyssnade på för något år sedan, sa att när naturvetenskapen började stänga in sig i laboratorier och skapa matematiska formler för allt, då höjde man abstraktionsnivån så att man tappade kontakt med livet och naturen. Och började tappa studenter. Jag är den första att skriva under på det. Det enda som höll mig kvar vid den kemiska institutionen var att jag varje kväll fantiserade, innan jag somnade, att jag gjort en stor bomb. Den bomben fanns i någon bottenvåning på Kemikum. Jag stod bakom en stor gravsten vid kyrkogården och detonerade bomben med en sådan där fyrkantig låda som man trycker ner ett handtag i , för att utlösa bomben. Det positiva var att se hur Kemikum försvann i smådelar. I min dröm fanns naturligtvis inga människor inblandade som kunde bli skadade. Vilken tur att livet hjälpt mig tygla den våldsamma sidan av min natur, annars hade jag kanske tillhört samhällets skuggsida.

Jag märker att mina tankar svänger fram och tillbaka. Jag behöver bearbeta föredraget som Ursula Flatters gav mer, innan jag skriver om det jag fick mig till del. Jag har bara kommit till tomhet och meningslöshet och att inte bli sedd. Tomhet och meningslöshet är en livsfarlig kombination för själen. Jag minns jag har läst om en av våra svenska kungar (minns inte vem), som var intresserad av att göra naturvetenskapliga experiment. Han samlade ihop ett stort antal spädbarn i ett stort rum. De skulle bli matade och omskötta, men de fick inte ha någon mänsklig kontakt och ammorna fick inte tala med dem eller röra dem i onödan. Alla spädbarn dog utom ett. Det var det spädbarn som låg närmast dörren. Då man undersökte saken vidare visade det sig att den som såg efter barnen på natten var en ung kvinna. Hon tyckte så synd om barnen och kunde inte hålla sig, utan lyfte upp det sista barnet och sjöng och vaggade det. Det var det barnet som överlevde.

På samma sätt är det med kunskap. Vill man att barnen ska få kunskaper som är bestående, då är det levande pedagogik som gäller. Tyvärr lever vi i ett manssamhälle med mansnormer där det fortfarande är så att det är bara kunskap som går att mäta och vägas som räknas. De internationella undersökningarna, där Sverige ligger i botten, är undersökningar som bara uppfattar det som barnen och ungdomarna kan tömma ur sig och kunskapen är mekaniserad. Det kallas korvstoppning och är en bra metod att döda intresset för det mesta. Eftersom svenska skolan är en skola som arbetat med att skapa demokrater- vilket lett till att auktorietesbegreppet inte är en piska för eleverna, kommer de svenska eleverna troligen att ligga sist i de internationella undersökningarna under lång tid. Den auktoritära läraren måste stiga in i klassrummet igen för att Sverige ska kunna nå bra resultat internationellt i dessa tester. Det tar lång tid. Jag önskar inte det- jag vill att läraren ska vara en auktoritet, men inte auktoritär. Auktoriteten vinner man varenda dag, det är en färskvara.

Jag lyssnade på eleverna som talade i TV från klass 9A eller C eller vad nu programmet hette. De sa att skillnaden på de lärare de haft och de nya superpedagogerna var att superpedagogerna talade om livet och vad som krävdes ute i yrkeslivet. De talade om betygens betydelse och hade relationer till eleverna. Superpedagogernas intryck på eleverna är alltså att om ni inte pluggar nu så kommer ni inte att bli något när ni blir tillräckligt gamla att välja yrke. Tala om att ta upp religiösa begrepp. Är du god elev nu så kommer du till himmelriket sedan (arbetsmarknaden).
För mig är det svårt att ta in att läraren ska tala allvar med eleverna och få dem in i fållan genom att underförstått hota dem. (Om du inte uppför dig nu kommer du att bli drabbad senare). Jag vet att superpedagogerna inte ljuger- det är så att sköter man sig inte i skolan, kommer det att bli svårt senare i livet.

Några av de waldorfelever jag känner har helt gått med på samhällets sätt att driva fram utbildad arbetskraft. De har tagit högskoleprovet, med 2.0 i snitt, för att komma in på Handelshögskolan. Inte för att de absolut vill gå där, som jag förstått det, men de vill få kontakter och relationer så de kan gå vidare till ett "rikt" yrkeslivet senare. Åtminstone blir de rika. Jag önskar dem lycka till!

Att skola demokrater är svårt. Man kan se många projekt där skolan ska skola demokrater. Att småbarn som har fullt upp med att vara barn ska intellektualiseras och sitta i möten skapar oftast inte intresse utan "early closer" - en pedagogisk term som betyder att barnen stänger av då det blir för abstrakt och de inte förstår.
Detsamma gäller miljön och miljöhoten som vi vuxna neourotitskt berättar för barnen, hur fult det är på jorden och det är vi människor som gör det fult. Vem vill försvara eller ställa upp och arbeta för något som är fult? Inte undra på att det är svårt att rekrytera ungdomar till politiska partier, facket, samhällsengagemang där det krävs en hierarki Därför gillar jag socialt forum. Det är ungdomar och vuxna som samlas på olika platser i världen (2009 i Brasilien) för att skapa ett alternativ till de styrformer som finns och engagerar sig i olika icke-politiska grupper, nätverk och civila organisationer (www.worldsocialforum.org). I de öppna möten som anordnas diskuterar allt möjligt utifrån de grupper som kommer.

Ja nu måste jag iväg och hämta pengar.