Medvetande

Vad är det att vara medveten? Är det att veta mycket? Nej, jag tror inte det. Att vara medveten är att vara närvarande utan filter. Du ska kunna närvara utan fördomar, utan förutfattade mening och ändå våga stå i det. Människan kan nå medvetenhet genom kärlek- och ju fler som älskar varandra desto närmare kan vi komma medvetenheten. Jag tycker så synd om människor när de sitter fast - jag sitter själv fast många gånger, men det är underbart när jag får närvara- allt har så starka färger och är vackert. Det känns som om en dimma likt en jalusin dras upp framför ögonen.

Lika fantastiskt som det är att nå närvaro, lika förfärligt är det att sitta fast och sjunka ner i en negativ känsla. Det är verkligen förfärligt när jag sitter fast- jag får ett grodperspektiv och alla verkar så fula och förfärliga. Det är förfärligt att se djävulska drag i sina kamrater - och veta att det du ser det har du. Du kan inte se en känsla som du inte själv har- om du inte lärt dig under lång tid att leva med någon som har känslan du själv inte har.

Jag arbetar mycket med att försöka vara snäll med mig själv och förlåta mig själv när jag gör fel- och kommer jag till en egen förlåtelse av mig själv så blir jag fri. Fri från den situation som jag mått dåligt av eller där jag gjort illa någon. Vilket inte innebär att jag inte hamnar i samma situation igen, men försöker göra rätt nästa gång - ibland lyckas jag- ibland inte.
Jag önskar att jag kunde stiga mer i medvetenhet- men det finns så mycket att släpa på i omgivningen så att säga, - inte minst ungdomar och deras känslor och uttryck. Jag försöker verkligen få dem att våga tala och brinna för något- det kan vara vad som helst egentligen, bara de hittar en drivkraft framåt. Och de flesta ungdomar vet inte om hur tunga de är i själen och hur de sitter fast.

Så försöker jag vara öppen- men det är svårt. Jag är inte så öppen som jag vill, eftersom det tar en tid för mig att förändra mina föreställningar. Det svåraste är i alla fall likgiltighet. Likgiltighet är nog den värsta dödssynden.

Under Darwins tid så hade samhället den likgiltiga synen att man inte skulle hjälpa de fattiga i England. Det skulle bara innebära att de förde med sig ett dåligt arv- att inte veta hur man tjänar pengar och försörjer sig. När jordägarna köpte in modernare maskiner och verktyg upptäckte att de kunde odla den jord de tidigare gett till de fattiga i byarna. De tog tillbaks den och de fattiga fick flytta till områden som inte gick att odla på. Det var en stor katastrof för de fattiga jordlösa och de flyttade till avlägsna kustområden och till städerna.
Under en tid vävde familjerna i hemmen och det köptes av nasare som sedan sålde det vidare till fabrikörer. När vävmaskinen Jenny uppfanns försvann den inkomsten för många fattiga. De fick flytta in i städerna. Det innebar att städerna i Storbritannien fylldes med fattiga som inte kunde försörja sig. Charles Dickens beskriver det helt fantastiskt i t.ex Oliver Twist - även om Dickens också köpt den dåtida idén att arvet slog igenom och det visade sig i att lilla Oliver förenades med sin rika familj så småningom.
Senare lät man de fattiga bo i speciella kvarter, där de inte syntes och kunde sno av varandra.

När min dotter var 4 år ställde jag mig frågan om jag skulle kunna stjäla om jag inte hade mat till henne. Jag svarade mig omedelbart att det skulle jag kunna. Jag blev alldeles förkrossad att jag skulle kunna stjäla om mitt barn inte hade mat, men mitt inre var helt klar på det hela- om hon svalt skulle jag stjäla om jag inte hade pengar att betala mat med. Och då har jag bara ett barn.

Numera har vi flyttat fattigdomen till Afrika och Asien så vi slipper se de fattiga som svälter och dör. Jag såg en snabb glimt av ett krigsvittne från Somalia. Hon hade flytt med sina fyra barn och gömde sig på savannen. Hon hade skickat sin 8-åriga son till stan för att försöka få tag på mat. Hon blev intervjuad och hon sa: "Jag bryr mig inte om vem som vinner det här kriget. Jag bryr mig bara om att mina barn får mat och vi får leva i fred."

Det är min drivkraft också, men med tillägget att jag behöver pengar att betala mina räkningar och min hyra. Men jag har en annan dröm också. Att bli rik och kunna förverkliga mina drömmar på ett bättre sätt än idag- då jag hela tiden måste arbeta för att uppnå dem.

Makten håller på att centralisera i världen och vi måste se det. Det finns en motkraft och den är mycket enklare och krångligare. Ändra ditt medvetande.

A man found the cocoon of a butterfly. One day, a small opening appeared in the cocoon; the man sat and watched the butterfly for several hours as it struggled to force its body through that little hole. Then, it seemed to stop making any progress. It appeared as if the butterfly had gotten as far as it could, and it just couldn't go any further.

Then the man decided to help the butterfly, so he took a pair of scissors and snipped off the remaining bit of cocoon. The butterfly then emerged easily, but it had a swollen body and small, shriveled wings. The man continued to watch the butterfly because he expected that, at any moment, the wings would enlarge and expand to be able to support the body, which would contract in time. Neither happened! In fact, the butterfly spent the rest of its life crawling around with a swollen body and shriveled wings, and it was never able to fly.

What the man in his kindness and haste didn't understand was that the restricting cocoon and the struggle required for the butterfly to get through the tiny opening were God's way of forcing fluid from the body of the butterfly into its wings so that it would be ready for flight once it achieved its freedom from the cocoon.

Sometimes struggles are exactly what we need in our lives. If God allowed us to go through our lives without any obstacles, it would cripple us. We wouldn't be as strong as we could have been, and we would never fly.

- Author Unknown -

copy from the site http://www.grace24u.org/alesson.htm


En man fann en fjärilspuppa. En dag fanns det en liten öppning i puppan. Mannen satt och iakttog hur fjärilen i flera timmar försökte tvinga kroppen igenom det lilla hålet. Så kom fjärilen inte längre i sin strävan att krypa fram ur puppan. Den tycktes kommit så långt den kunde och det hade kommit till ett stopp.
Mannen bestämde att han skulle hjälpa fjärilen.han tog en sax och klippte bort puppan. Fjärilen var nu helt utanför puppan, men den hade en svullen kropp och små ihopskrynklade, obrukbara vingar. Mannen fortsatte att iaktta fjärilen, för han förväntade sig att snart, snart skulle vingarna vika ut sig och stödja och bära kroppen i luften. Men det hände inte.
Vad mannen i sin godhet och strävan att hjälpa till inte förstått var att fjärilen behövde krypa igenom det lilla hålet i kokongen. Det var Guds sätt att tvinga de vätskor som fanns i fjärilen till vingarna, så den kunde flyga när den av egen kraft krupit ut ur kokongen.
Ibland är strävan och att ta i, exakt vad vi behöver i livet. Om Gud skulle tillåta oss att gå igenom livet utan besvär så skulle det göra oss handikappade. Vi skulle inte kunna bli så starka som det var planerat och vi skulle inte kunna flyga.

Det är ju alltid en tröst.

"Mu isamaa on minu arm" in Estonian Song Festival 2009

Abandoned Houses

Estland och klassresan

Jag har varit på klassresa i Estland. jag planerade för den här resan i veckor och månader för klass 8. Jag hoppades på att den skulle bli en hit, men jag vet inte jag.
Jag har haft en tanke att de flesta revolutioner är blodiga och man mot man står mot varandra och skjuter på varandra och när de som skjutit bäst vunnit, så förföljer de de som inte sköt så bra.
I Estland var ju "the singing revolution" det som dominerade. Esterna sjöng under Stalintiden också, men bara sånger som ryska censuren godkänt. En av dem som gick igenom censuren var en estnisk sång och esterna kunde stå och sjunga de ryska sångerna och för dem oväsentliga sånger som Arbetets söner och Internationalen, bara för att få sjunga Mu ismamaa on minu arm, vilket är en en nationalsång idag.
Tyvärr har väl det smyginflytandet från det internationella väst gjort att ungdomen inte är lika medveten om sitt arv idag som de som var med 1991. Ja, så har det ju gått med oss också. Det enda intressanta är engelska popsånger i olika genrer- allt annat är trist och tråkigt. Jag är glad åt
Eleverna kände sig osäkra i främmande land. Det tog sig uttryck i att de klagade, längtade hem eller ville veta vad nästa steg på dagen var innan vi informerade dem. Jag hade två föräldrar med mig och de var fantastiska. De följde med, de fyllde ut där jag inte hade kapacitet och de skötte om gruppen när jag var koncentrerad på annat.
Några av barnen blev sjuka och låg på rummen och då stannade en av föräldrarna på hotellet för att stödja och supporta den som var sjuk.
Vi kom till Tartu Waldorfskola - eller Waldorfgümnasium som det hette. Jag hade hört att det var nedslitet och svårt, men jag möttes av en grön, skön skolgård, glada, ivriga barn, fantastiska ungdomar och om inte vackra, så i alla fall funktionsdugliga och bivaxlaserade väggar. Väggarna var stockmark målade dvs med akvarellfärg istället för mineralfärg, som gav en vacker lyster. Det var väldigt gosigt inne i småklasserna.

Ungdomarna träffade jämnåriga och så småningom blev de vänner. När det sociala flöt så
blev livet lite lättare för de svenska ungdomarna också. De tre sista dagarna hörde jag inget klagomål alls, vilket är positivt när man har ungdomar på 14-15 år med sig.
Jag förväntade mig väl inte att alla skulle tycka att det var bra, men några tyckte att det var så roligt att de köpte mig örhängen i tovad ull, som de tyckte passade.
Jag bar dem under många dagar, men kan inte bära samma örhängen länge, utan måste byta.
Det som slog mig hårt var de många övergivna husen i Estland. Det är något förfärligt tycker jag, när man ser övergivna hus. Tänk alla drömmar och förhoppningar som funnits hos dem som bott i huset och som sedan bara överges. Det väcker en förtvivlan på insidan av kroppen som är så obestämd att jag inte kan sätta ord på den. Men hus på hus, dröm på dröm raserade. Naturen lägger sin slöja över husen och täcker över dem med murgröna eller också går husbocken på husen och husen rasar ihop i murkna brädhögar, som i bästa fall kan användas som bränsle eller också återvänder brädorna till jord.
Det enda som då står kvar är en murstock. På ett ställe hade storken byggt bo i den kvarvarande mustocken uppe på skorstenen. Så naturen tar över, vilket på ett sätt är tröstande. Jag hoppas de drömmar människorna hade också begravs och jag hoppas att de inte bara var fyllda av rädsla utan också hopp.
Vi var på KGB cell museet i Tartu också. Där var det svårt att vara för det kändes nästan konkret hur rädslan fanns kvar i väggarna. jag tror att människor som förhördes där blödde, pissade på sig, sket på sig, grät, skrek och förbannade. Så kändes det i alla fall. Bilder där människor utan hopp i ögonen vandrade till gulag. Tänk att överlevnadsdriften är så stark att man låter sig vallas som boskap till slakt. Det var ju billigt också att frakta folk till slavarbete- De fick ju inte betalt och knappt något att äta. Jag har förstått att många som överlevt sett att ödet låtit dem överleva för att vittna om det som de varit med om.
Vad driver oss att behandla varandra så som vi gör?
Jag hade en man som hade en kurs i Järna som lärde oss en sång om övergivna hus. Ett spår finns på http://www.musikkonline.no/shop/displayAlbum.asp?id=31704.
Nu ska jag sova och slappna av.

Part 1 Rudolf Steiner: Philosophy Of Freedom

En värld ibland världar

Ja, det är intressant det här med kommunikation. Beroende av vem som säger vad till vem går antingen budskapet hem eller inte. Och går budskapet hem, så behöver det inte se ut som jag har tänkt mig, utan hämtas in i mottagaren i en annan skepnad. Hur många gånger har du upplevt att du mött en själssyster eller själsbror och så visar det sig att ni inte alls tänker lika utan det är en känslomässig förbindelse där hormonerna stämmer, just då och förhoppningsvis över tid. Om hormonerna inte stämmer över tid går man skilda vägar och undrar vad det var som gjorde att man drogs till den där människan. Nu använder jag man igen- Jag som avskyr generaliseringen man.
Jag sitter och lyssnar på en den ena en den andra ton-åringen och alla längtar efter att bli förstådda och sedda. Men då helst av de ungdomar man själv valt. Att någon annan, som man inte är intresserad av iakttar en och längtar efter ens sällskap är inte viktigt. Alla människor har ett centrum och det centrumet är världens mitt för den människan. Om du ser två människor ser du på två olika världar och om du ser tusen människor ser du tusen olika världar. Sedan må det vara en afrikan, en kines eller indier eller svensk alla har sin värld och sin tro utifrån sin verklighet.
Ge mig en enkel trollformel att se in i någon annans huvud.

Var inne på en antiwaldorfwebbsida och hittade denna vackra dikt

Jag söker i mitt inre
de skapande krafternas verksamhet
de skapande makternas liv.
Jordens tyngdkraft
säger mig
genom mina fötters ord,
luftens formkraft
säger mig
genom mina händers sång,
himlens ljuskraft
säger mig
genom mitt huvuds tanke,
hur världen i människan
talar, sjunger, tänker.

Jag kan inte, men jag kanske är hemmablind, se vad det är för mystiskt i den versen. Men den som skrivit på sidan läser väl antroposofi och waldorfpedagogik, som fan läser bibeln.

eld och retoriker

Det brinner en eld, den brinner klar, den brinner i tusen kransar
Så vänd dig om ta mig i famnen en gång och dansa med mig mera



Teaterperioden är slut och jag känner mig ganska tom inuti. Anden behöver eld, så en klok kvinna till mig en gång. Det är väl så att det man skapar med människor är som en eld som brinner med entusiasmens lågor och sedan falnar. Till slut sitter du där framför den slocknande elden och den värmer inte och ger inte ljus längre utan dör långsamt ut. Det som finns kvar är små glimtar av glöden som liksom lever sitt eget liv i den kvarvarande vitgrå askan och lyser upp lite då den får tag på ett brännbart minne, som värmer.
Sedan börjar du samla ved till nästa brasa genom att bygga upp entusiasm inför nästa äventyr och nästa uppdrag i livets teater.
En man sa en gång till mig när jag var ung- När Gud arrangerar ditt livsdrama så gäller det att spela din roll väl. Ibland känner jag verkligen att livet arrangerar händelser där det gäller att framträda med all sin kraft och glans. Tyvärr gör jag det inte så väl eftersom jag avskyr retorik och retoriker - sanningens lögnare.

Jag har läst en bok - för att genomskåda hur man som retoriker arbeta- eftersom jag tyvärr känner en gammal retoriker som älskar småstrider och gärna tar poäng på andras bekostnad. Boken har jag läst för att kunna bemöta honom. Han kan dessutom alla härskarmetoder som finns.

Strategin hos retorikern är att se var de svaga punkterna finns hos motståndaren. När man är krigare samarbetar man inte utan livslusten är just kampen.

Analysera målgruppen- jaha ja- det är ett gäng medelålders kvinnliga groopies som flockar sig runt den karismatiska manliga ledaren och lyssnar andaktsfullt på honom. Reflektionen i mitt inre är varför händer det 2010? Varför är omedvetenheten så stor att en ung kvinna, som bara tänker på sin egen framgång, ställer sig under en äldre mans vinge och han ger henne fördelar för att hon beundrar honom. Varför lyssnar medelålders kvinnor, utan tillstymmelse till analys över inte vad mannen säger, utan mer hur han säger- och applåderar det. Ofta är det välutbildade kvinnor som beter sig som aningslösa gapande fåglungar.
Jag var med i kvinnokampen i början av 70-talet och blir beklämd att vi inte har kommit längre. En av mina äldre feministiska vänner bad mig läsa Elin Wägners Väckarklockan. Den berörde henne djupt. En recensent av idag, Birger Schlaug skriver bl.a om boken "Kvinnorna hade inte lyckats förhindra vare sig krigen i Europa eller kriget mot naturen. Trots rösträtt och ökade rättigheter hade de drabbats av det manliga samhälles oöverstigliga murar och blivit del av det gamla, av män uppbyggda, systemet. Nu pekar Elin Wägner bakåt och hävdar att historieförvrängning drabbat kvinnorna, fått dem att tvivla på sin egen förmåga och ställning. Kvinnor hade ju varit de starka...Hur kan en ensidigt manlig utgångspunkt fått gälla som objektiv?" Birger Schlaug citerar boken: "Jag vet att det är förbjudet, men ställa frågan kan man åtminstone få göra... (-) Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de (männen)har lyckats göra en historia enbart av inslaget." Elin Wägner

(För den som inte vet vad varp och inslag är skall sägas att varpen är den osynliga del i väven som det synliga inslaget flätas samman med). Skrivet 1941!!!!

Nästa steg att fundera över vad som är viktigt för de som lyssnar, om man är retoriker. Den här retorikern anser att lag och ordning är viktigt.

Då framför retorikern att det varit ett sådant kaos innan och att det tack vare honom och hans insatser som vi kan vila tryggt.

Alla måste få någonting ut av talet är nästa del i retorikerns uppdrag- Ja, ett ögonkast, en känsla av att vila tryggt, ett upprepande av lögner tills de blir till sanningar.

Vad talar retorikern om? Kaos, ordning och erfarenhet.

Till vem riktar sig retorikern- till kvinnor i olika åldrar och kanske någon man.

Varför talar retorikern- för att behålla sin position.

När talar retorikern- när han behöver stärka sin position som flockledare.

Var talar retorikern- när han ser ett läge att framhäva sig själv och chikanera andra.

Hur talar retorikern - med övertygelse och värme i rösten.

Med hjälp av vad talar retorikern - med hjälp av rädsla och andra människors osäkerhet talar retorikern för att ändra deras synsätt och skapa osäkerhet så att det leder till ännu mer makt till honom över andra.

Retorikern har vunnit de lättleddas förtroende genom att peka på sig själv som den som ska reda upp allt som hans föregångare inte kunnat. Nu kommer det att bli lag och ordning, när han står vid rodret. De grundläggande begreppen är lag ordning och transparens för ökat medinflytande. Om sedan det blir mindre medinflytande och mer makt åt retorikern så är det ju bara en lek med ord, eller hur? Retorikern har ingen aning om hur han ska styra den båt han sitter vid rodret i och ändrar kurs lite på måfå, med maktbegäret som kompass. Att båten låg stadigt i vind förut är en bagatell i retorikerns livsspel.

Retorikern försöker få fram Nyttan och moralen i sina argument och det framkommer med all tydlighet att han ser sig som en ljusbärare i det grumliga mörker som kallas organisation. Att hans ljus bara har en låga som lyser för retorikern själv är av underordnad betydelse. Så alla vi andra ska förespeglas nyttan av retorikern, som den som skapar stabilitet och trygghet, Hans bygger sin moral på att han till punkt och pricka ska följa lagar och förordningar.

Den fakta retorikern vilar på är de rykten han själv spritt ut hur eländigt det varit innan han kom in i en maktposition.

Retorikern ger inga exempel på fakta, men vilar i en stark förvissning om, att det retorikern säger är sanning.

Sedan späder retorikern på sin sanning med egna känslor, helst av de mer dominerande aggressiva slaget mot motståndare eller av det faderliga slaget så att alla han gillar kan vila tryggt i hans känslomässiga famn.

Gud bevare oss för retorikern.

Jag tror jag citerat Sandemose förut, men det han skrivit kommer upp gång på gång i mitt inre.

"En människa i extas och fången i någon annans cirkel är utanför ens räckvidd och man känner det som ett negligerande också när ingenting har berövats en. Vi har drivits därhän att fruktan automatiskt och som ett självständigt väsen stiger upp inom oss när någon gläder sig. Den som en gång förlorat makt, och för de flesta hände det mycket tidigt -grips av den huvudlösa maktlystnad som vi kallar för svartsjuka och får aldrig nog makt att uppväga den första förlusten - inte ens om hon vann hela världen. Tidigt kastades vi in i återerövringskrig. Fruktan för att mista inflytande var fruktan för att bli ensam, i sista instansen ångesten för att dö"
Varulven

Vilken tur att jag inte är svartsjuk.
Vilken tur att jag inte längtar efter makt- bara rättvisa.
Vilken tur att jag inte är rädd att vara ensam.
Vilken tur att jag inte är rädd för att dö.

Varför ser jag det så tydligt och varför ser inte alla det jag ser? Jag har alltid varit förvånad över människors naivitet idag. Det är vad jag säger att jag är som är sant, inte hur jag agerar och i handling visar var jag står. Det har jag sett så många gånger- och då speciellt hos män- att de självförhärligar sig och de människor som lyssnar (män som kvinnor) tror på dem. Hur kan man göra det? Var ska jag få insikter om hur och var ska jag få handlingsutrymme att stoppa retorikerns framfarter?