Efterhand vad betyder det?

Guernica

Ibland hakar jag upp mig på ord. Efterhand t.ex. Vad betyder det egentligen? Jag ser en bild av en hand som kommer långt efter, men det kan det ju inte betyda. Det är klart att jag vet vad det egentligen kommer ifrån - efterhand- men hur blev ordet till? Hur tänkte man då, då efterhand skapades?

Anledningen till att vi skakar hand med höger hand är ju för att visa våra fredliga avsikter. Eftersom höger hand var svärdshanden, så kunde man inte sticka ner någon med svärd om man öppnade sin högra hand. Det var ju inte heller tillåtet att ha med sig vapen i kyrkan- det är därför det heter vapenhus. Det hus där man lägger av sig vapnen.

Jag vet inte om jag tjatar nu, men jag har ett litet hat till ordet man. Alltså inte män, utan man. Det började för många år sedan då jag såg en höjdhoppare som vunnit och reporten ropade glädjestrålande i mikrofonen. "Hur känner du dig nu? Hur känns det?" Den som vunnit svarade: "Man kan ju vara glad" Då blev jag arg! Vadå " man kan vara glad!" Det var ju för tusan den som vann som skulle vara glad - titulerar man sig inte med jag då? "Jag är jätteglad!" Sedan tänkte jag vidare och funderade på vad det här att uttrycka sig i man-form betyder för en själv. Då kom jag fram till att att uttrycka sig utan sitt jag är livsfarligt, eftersom var och en som säger man kan svära sig fri från alla känslor och allt ansvar. "Man drack sig full, Man körde bil full, Man körde ihjäl en person".Det är så fritt från ansvar. Jag har ett ansvar för mitt eget beteende. Jag har inte ett allmänt man-ansvar för mitt beteende.

Det upplever jag med barn och ungdomar också. Jag tror jag talat om det förut- "Det var bara på skoj" Och den som utsatts för skojet ska hålla med - emot vuxenvärlden. Speciellt i killarnas värld. Så då kan ingen vuxen ingripa och förändra beteende om läraren inte vill anklaga eleverna för att ljuga- och då kan läraren få föräldrarna på sig.

Eleverna lär sig tidigt att tolka lärarord efter sin egen vilja. Som exempel:
Jag minns en gång då jag var ute och tältade på skolgården med min dåvarande klass 3. Vi var några vuxna, men föräldrarna hade gått och lagt sig. Några gossar var kvar uppe och satt vid lägerelden. Den började falna och trädformerna i elden började bli orange-röda med vita flarn. Då sa jag att det var dags att gå och lägga sig. De som var kvar runt elden bad att få vara uppe lite till. Jag sa då- min dumskalle:
" Ja, ni får vara uppe tills elden slocknat." Jag gick och lade mig och vaknade en timme senare. Jag gick ut och tittade och där satt de eleverna kvar och hade lagt på massor av ved på elden så den brann med stora lågor. Och naturligtvis, i sak, var det rätt- de var vakna för elden hade inte brunnit ut. Jag lärde mig ständigt vilka kryphål det finns i det jag som lärare säger. Nu låter det som om jag inte tyckte om mina elever- men det gjorde jag. Och de tyckte om mig.

Jag har en önskan att få hålla på med hästar- inte ridhästar utan arbetshästar. Att lära mig att plöja och harva efter häst. Att få ta hand om kor och får. Det vore så roligt- men jag måste bli bra i mina höfter först. Jag lyssnade och tittade på ett TV-program om bönder. I Europa finns det fortfarande bönder som lever med ladugården alldeles vid köksingången - så ladugård och bostadshus är sammanbyggda. Dessa bönder lider inte av astma eller cancer i samma utsträckning som de som bor i städer. Men om bönderna flyttar till städerna så blir risken lika stor för dem att drabbas av astma och cancer. De som forskar på fenomenet tror att det har med bakterier och husdjur att göra och att bönderna andas in dessa bakterier som då skyddar mot astma och cancer. Tänk vad naturen är fiffigt ordnad.

Det blir ett större och större behov hos mig att stå nära naturen och allt vad som finns i den.

På tal om natur så talade jag om svalor förut och att fyra svalor kommit tillbaks till min trädgård. Tyvärr är det nog inte sant, eftersom jag vid flera tillfällen sett hur fyra svalor svävat i luftrummet över gamla kyrkogården och över Kåbo, så de använder nog bara det här luftrummet i min trädgård för insektsjakt, då vindarna för dem hit.

Förra gången jag skrev skrev jag om den sjungande revolutionen i Estland. Jag kom då att tänka på sångens betydelse och vilken enande effekt den har på oss människor. Då såg jag helt plötsligt "Allsång på Skansen" som en bra företeelse för Sverige och svenskarna. Det enar också i utsatta lägen- som i Estland, men också i t.ex spanska inbördeskriget. Fascisterna, de svarta, var överlägsna i styrka och hade tagit herravälde i Spanien och det fanns motstånd och motståndsmän. En av deras motståndssånger hette Svarta tupp- röda tupp. Den svarta tuppen symboliserade fascisterna och den röda kommunisterna eller motståndsmännen.

Texten på svenska är:


Svarta tupp då du hörs gala,
blir det mörkt natten är inne
Svarta tupp, då du hörs gala,
blir det mörkt natten är inne
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.

Vind, vinden ska föra
bort min sång om jag sjöng något
som ingen får höra.
Vind, vad ska vi göra?
Vinden ger jag min sång
som ingen får höra.



Och de möts på en arena
Näbb mot näbb, mitt för varandra
Och de möts på en arena
näbb mot näbb mitt för varandra.
Sporrar av järn har den ena,
men sitt mod det har den andra
Sporrar av järn har den ena
men sitt mod det har den andra.

Vind, vinden ska föra
bort min sång om jag sjöng något
som ingen får höra.
Vind, vad ska vi göra?
Vinden ger jag min sång
som ingen får höra.


Svarta tupp, tror Du Du vunnit?
Säg mej vem slipade sporren?
Svarta tupp, tror Du Du vunnit?
Säg mej vem slipade sporren?
Den röda tuppen har aldrig dött
ni möts kanske i morgon.
Den röda tuppen har aldrig dött
ni möts kanske i morgon.

Vind, vinden ska föra
bort min sång om jag sagt
vad ingen får höra.
Vind, vad ska vi göra?
Vinden ger jag min sång
som ingen får höra.

Jag hittade sången på spanska på youtube.

Jag beundrar kommunisterna, inte för att de var kommunister, utan jag beundrar modet att gå mot en övermakt och ändå stå kvar där, trots att man är underlägsen och våga stå för sin mening. Det var nog många spanjorer som blev motståndsmän utifrån att deras familjer drabbats av fascisterna och tvärt om. Men då blir det mer personliga vendettas, inte ideal som ligger till grund för vilken sida jag strider för.

Picasso har gjort en underbar bild av vad som hände i staden Gurnica, då fascisterna intog staden. Efter det att Picasso målat bilden och flyttat i Paris, kom en Gestapo-officer och tryckte upp en affisch som föreställde målningen Guernica i ansikte på honom och skrek:
"Har ni gjort detta?!"

Picasso svarade:
" Nej, det är ni."


Jag tror inte att alla motståndsmän i spanska inbördeskriget var kommunister heller, utan bara behövde hjälp mot den övermakt som kändes fel. Många svenska kommunister åkte ner till Spanien för att kriga där- många säkert med höga ideal, annars skulle de inte gett sig av. Krigets verklighet var en chock för många. Många svenskar åkte över till Finland i finska vinterkriget och stred med finnarna mot Sovjet också. De visste inte heller vad de gav sig in i.

Idealen som jag satt upp för mig själv vill jag behålla hela livet, men sedan måste jag också se verkligheten och vad jag kan genomföra. När jag var ung kunde jag stå och slå pannan blodigt på verkligheten för mina ideals skull - det var inte smart. Jag hade också kunnat vara en som åkte ner till Spanien eller till Finland för mina ideals skull. Jag hade nog inte förstått förrän jag var där att jag varken kunde strida och troligen skulle vara ivägen och en börda för alla runt omkring mig.

Numera försöker jag kryssa mellan vad som är möjligt och inte möjligt. Det känns faktiskt ibland som att försöka simma i ett djupt vatten utan ände. Ibland kan man simma lite snabbare för att höja överkroppen över vattenytan och då kanske skymta en kobbe eller ett skär där framme som det går att vila på. Det krävs både mod, lugn och tålamod för att komma fram till kobbarna och skären. Men ingenting är säkert och ingenting är för evigt vare sig människor eller imperier. Och varken du eller jag kan vara säker på att den onda sidan av oss inte kommer fram i pressade situationer och att imperier inte startar krig med eller mot vårt medgivande.Och i krigen förändras vi. Hur vet vi inte förrän kriget är över.

Gallo negro

Den sjungande revolutionen

Estland är ett exempel på att revolutioner inte behöver vara blodiga. Estland levde under förtryck- först intagna av tyskarna under andra världskriget och sedan under Stalin och Ryssland. Esterna samlades och sjöng. En gång om året samlades 10.000-tals människor och sjöng i kör. En dirigent och körledare skrev en estnisk sång, som var nationalistisk och på något underligt sätt gick igenom den ryska kontrollen. Den sjöng man om och om igen. Ryssarna använde naturligtvis denna körsammankomst för sin propaganda också -med hjälp av sång. Esterna såg det som ett nödvändigt ont och sjöng med för syns skull. Och man fortsätter att samlas en gång om året och sjunger. Alla får vara med och alla körer för framträda.
Jag var med en klass till Estland- till Auruküla waldorfkool utanför Riga. De svenska eleverna som var med byggde en lekplats på skolgården där. Några elever fick följa med en morfar i en gammal lastbil. Han körde som en biltjuv och lät dem skjuta med sin revolver i skogen. Han visade dem de ryska militärförläggningarna som då och numera är nedlagda. Eleverna berättade att det fanns berg av olika persedlar snyggt upplagda. Det fanns t.ex. ett 15 meter högt berg med slipsar, ett 10 meter högt berg med gasmasker osv. osv. Eleverna berättade att det var overkligt att gå runt på området -alldeles dött men med rester av militär aktivitet.
Då vi var i Estland förstod vi också att esterna under de förtryckande regimerna, hade grävt nere sina statyer och andra offentliga föremål som representerade staten Estland.
Då Estland blev fritt igen kom statyerna fram och ställdes upp på sina gamla platser.

Ett föräldrapar i Waldorfskolan, som var ester tyckte också att skolan var för enkel i sin information om andra världskriget och Hitler. De ansåg att vi bara talade om judarna och koncentrationslägren i Tyskland. Så vi bjöd in en man som bor i Sverige som var ungrare och suttit i koncentrationsläger i Ryssland. Han berättade om Stalins förtryck och hur han överlevde lägret. Ungdomarna i skolan var mycket koncentrerade och tysta. Det är vad ungdomar behöver. Folk som varit med, eller som kan sina saker till fullo. Att möta proffs helt enkelt.
På tal om proffs, finns det något tjusigare än att se en proffs i arbete. Första gången jag upptäckte det var när jag och några väninnor var i Paris. Jag var väl 15 eller 16 år. Världen var inte så utstuderat farlig då, så även oskyldiga flickor från Sverige kunde resa ensamma till Paris.
Jag gick upp tidigt varje morgon bara för att få se en gatsopare sopa gatan utanför. Han var en parisare med basker, cigarett i mungipan, stora skor och gamla, stora valkiga händer. Men när han sopade var varje rörelse så noga avvägd och han höll ömt i kvasten. Han hade en bestämd rytm när han långsamt arbetade sig gatan fram, så det såg ut som om han dansade.
Min dotter tog intryck när jag berättade det när hon var liten. Jag sa också till henne att det inte spelade någon roll vad hon blev när hon blev stor. Det viktiga var att hon var lycklig. Det spelade ingen roll om hon blev gatsopare eller direktör. Och hon började sopa gatorna utanför vår lägenhet i Göteborg. För direktör visste hon inte vad det var, men gatsopare kunde ju inte vara så svårt. Men det är det.
Hon spelade Beppo i Momo och kampen om tiden när hon var 15 år. Han är ju också en gatsopare.
Den sjungande revolutionen. När människor kommer samman i stora grupper och sjunger ger det kraft- inte bara till människorna som sjunger utan till hela omgivningen. Länge leve den sjungande revolutionen.

Estonian Singing Revolution

Laughing Baby

bara för att få skratta

Fun@Work

bara för att bli glad

rosor och rosendoft

jag har varit i trädgården och haltat runt. Jag har gjort så mycket rosensaft och även förberett för flädersaft. Så har jag plockat Johannesört och snoppat av blommorna och lagt i sprit. Jag dricker nästan aldrig, men johannesörtsbrännvin värmer då jag upplever att allt har gått snett och jag ligger på själens botten och kravlar runt. Jag brukar tänka på en man jag kände då jag var ung som var otroligt ledsen över sin situation. Han kom in på den pub jag satt och ropade till mig:
-Här ser du killen som står i botten av en brunn och gräver sig nedåt! Det var så tragikomiskt och jag minns att jag skrattade så jag nästan kiknade. Han tittade oförstående på mig och sedan spred sig ett leende på hans läppar -ett leende från hjärtat. Han hade inte druckit Johannesörtsbrännvin, men han hade behövt det.
Johannesörtsbrännvin kallas hirkum-pirkum på Gotland och ska vara bra då man vill driva ut onda andar, enligt gammal folktro. Och när man är deppig kan man ju se det som om man är belägrad av onda andar eftersom allt är svart- till och med de gröna trädkronorna går i någon smutsgrön färg.
Annars kan man inta sufisternas hållning (sufister är en islamistisk religiös grupp som funnits sedan 600-talet) och leva ut allt, men också se att motgången kan vara den största medgången och medgången den största motgången. Det kallas utveckling inuti.
Jag är förtjust i en av sufismens förespråkare - Rumi, som levde på 1260-talet. Han har så mycket fantastiska dikter. Jag har försökt hitta dem på svenska, men de som är kända och översatta är alltför svårbegripliga för mig - eller fräcka. Jag blir generad även då jag bara läser; En fråga ställs: Hur långt könshår kan man ha för att inte hindra sig i sin bön. Jag tycker det är lika blottande som sängkammarscener på TV. Jag blir generad över filmer också och förstår aldrig varför det måste vara dramatiskt riktigt att ta med dem i en film som kan handla om sjukdom och död eller att spela golf. Till Rumi-översättarnas försvar ska sägas att Rumi´s svar i den löpande texten är på latin och översättningen finns i fotnoter.
En av de svenska översättningarna handlade också om elefanten och männen i mörkret. Ni vet? Den heter
Religionernas språk:

"Det var en gång ett par indier
som i ett mörkt hus visade upp en elefant.
Åtskilliga kom för att beskåda elefanten
och gick en efter en in i mörkret.
Då det inte var möjligt att se elefanten
började de treva efter den.
Den enas hand rörde vid elefantens snabel.
Han sade:"Den rör sig som en orm".
Den andres hand nuddade dess öra och
för honom tycktes det som en solfjäder.
När den tredjes hand rörde vid elefantens ben
sade han:" Dess kropp liknar en pelare".
Den fjärde lade handen på dess rygg och utbrast:
"Elefanten är sannerligen som en tron!"
På så sätt föreställde sig var och en elefanten
efter den kroppsdel han själv vidrörde.
Deras synpunkter skiftade efter vad de förnam:
"Krökt som ett C" eller " rak som ett I".
Om de blott haft var sitt ljus
hade de talat med samma stämma
Sinnets förnimmelser är lik en öppen hand:
Handen kan inte greppa elefanten i dess helhet!

Jag har hämtat texten ur Vassflöjtens sång.

De mest fantastiska korta berättelser och små korta, skulle man kunna kalla det, "lidnerska knäppar".

Hör här:

The way of love is not
a subtle argument

The door there
is devastation

Bird make great sky-circles
of their freedom.
How do they learn it?

They fall, and falling
they´re giving wings.


(Min översättning:

Vägen till kärleken är inte
ett skarpsinnigt argument.

Dörren dit
är förödelse.

Fåglar gör stora himlacirklar
med sin frihet.
Hur har de lärt sig det?
Genom att falla, och i fallet,
får de vingar.

eller

I am so small I can barely be seen.
How can this great love be inside me?

Look at your eyes. They are small,
but they see enormous things.

Min översättning:

Jag är så liten att jag knappt syns.
Hur kan det då rymmas en så stor kärlek inuti mig?

Titta på dina ögon. De är små,
men de ser ofantliga saker.


Jag vill bara tillägga att Drömkvädet här nedanför spelades in för några år sedan. Det var en fantastisk föreställning med Christopher Sivertssen som otroligt duktig scenmästare. Den gavs på kulturnatten och det fanns elever som gått ut och tagit studenten som var med och bar föreställningen, då många elever var nya.