Goethes färglära

tyger från Peru

Jag börjar i den enda ända jag kan börja ifrån, då jag burit med mig frågorna sedan jag var barn och min pappa, som arbetat som militär internationellt, kom hem med vackra tyger i ovanliga färgsättningar.

Jag funderade då och funderar även nu över varför tyger från framförallt Sydamerika har så starka färger -  klaraste röda, intensiva koboltblåa, skimrande turkosa, ljuva skogsgröna, grälla rosa, knallgula och varmaste orangea i en randig blandning.  Vackra och åtråvärda längtansfulla färger, men alldeles för starka färger för en svensk själ, som jag är, att bära. Den känslan fanns där som barn och den lever kvar ännu.

Men det är många av, framförallt urinvånarna från t.ex. Peru (som inte, som peruanska medelklassen och överklassen vill, eller tvingas av outtalade normer, klär sig västerländskt) som sytt upp kläder i de här färgerna och bär dem till vardags.

Jag tror inte urinvånarna uppfattar tygerna som starka och skrikiga. Jag har funderat fram och tillbaka och en tid tänkte jag att det måste vara själva jorden och mullen om absorberade färgerna. När jag  blev äldre funderade jag över ljuset. – Ljuset gör att människans öga inte uppfattar tygerna som skrikiga. Solens strålar träffar ju jordytan i en tämligen rät vinkel under året i Peru och en större vinkel i norr (och söder).

Ljuset är så vackert ljust och pastellfärgat och kvinnornas klänningstyger är duvblåa och vita.  Anspänningarna i min svenska kropp släpper liksom, då man ser på tavlan. Havet och himlen förenas i horisonten. Den vita stranden färgas rosa och orange av solnedgången. Kvinnorna på bilden promenerar där det är lättast att vandra - där vågorna lagt stranden tillrätta till en slät, relativt hårt packad gångväg.

Det nordiska ljuset är lika pastellfärgat även då det är sol mitt på dagen på sommaren.  Eller varför inte en kall vinterdag på fjället.

Min andra erfarenhet vad gäller färg är att jag laserade med rött och det blev alldeles för livligt. Lasyren med mineral-färgen levde sitt eget liv och det blev förfärligt livliga väggar och ett rum svårt att vara i. Så jag kaseinvitade rummet återigen tills jag inte längre frågade mig om jag behövde måla kaseinavitt en gång till. Sedan målades rummet med gult och den ockragula var en snäll mineralfärg lätt att måla med, men det måste gå snabbt.  Rummet blev en kreativ plats att arbeta på.

Den speciella färgsättningen grundas på Goethes studier av färg. Goethe levde i Tyskland på 1700-talet. När Goethe, som levde i Tyskland på 1700-yalet, var 37 år gammal reste han till Rom för att studera konst.
Få konstnärer där arbetade medvetet med färgen. De lät ofta slumpen styra färgvalet utan att arbeta fram en önskad effekt.  Goethe, som såg färgen som ett naturfenomen,  där  flerdimensioner i färgerna verkade i måleriet,  blev naturligtvis besviken.
Han började forska i färgerna och då också skuggorna som färgerna också påverkade. Han kom fram till att den färg som målades på väggarn hade sin motsats, Det kan man verkligen tala om motsatspar. Att det finns så många nyanser av gul!(?)! Att grått kan skifta i lila, gult eller rött beroende på hur man blandar dem. Det är bara öppna ögonen gott folk, så kommer en mer nyanserad färgrik värld att öppna sig.

En av de tysta hjältarna som jag har en stor beundran för är waldorfläraren Lars Vätte, som först bodde i Järna, senare i Lund för att slutligen arbeta i Västerås. Han studerade Goethes sätt att se på färger och skuggor och lät måla vissa rum på Västerås Waldorfskola efter färgläran. Det var komplicerat då en skugga kunde påverka en annan skugga och bli en helt annan nyans i en dörrpost t.ex.  

Av honom lärde jag mig att skuggorna och färgen på dem har betydelse. Det fanns t.ex. en grön nyans av gardin på Uppsala waldorfskola, som i dagsljus var mer å det olivgröna hållet. Men den hade en skugga, då solen sken igenom den, som var vackert blåröd. Det fanns ett rum på skolan som var laserad i kallt citrongult där väggfärgen gav en fantastiskt blå nyans i skuggan. Så det här med komplementärfärgerna stämmer, men inte helt, är mina iakttagelser.

Goethe hävdade att färg inte bara var färg utan också förmedlade en känsla. Det fanns tre passiva och tre aktiva färger. Rött, orange och gult är varma, aktiva färger medan  grönt, blått och lila är kalla och passiva, det betyder också tt de kallare blå färgerna tillhör mer edn intellektuella tanken, medan de varmare röda och gula nyanserna är känslans färger. De röda- gula nyansrena har en omfamnande karaktär medan de blå har ett avståndstagande i sig.  Man kan dämpa färgernas karaktär genom att blanda in vitt i dem och genom pastellfärgen lindrar man verkan av färgerna. De blåa färgerna upplevs som mer långt bort, medan de röda kommer närmare. Det innebär att du kan på ett mer medvetet sätt färglägga en målning utifrån de här perspektiven.

De olika färgerna har också olika verkan beroende på var de placeras i rummet- på en vägg, på ett golv, i taket. .