kärleken till komposten

 Komposten består av matavfall, kalk, och strukturerat material typ halm eller grenar. För att en kompost ska trivas och arbeta med avfallet och halmen behöver den skötas om. Den får inte vara för blöt, för då går det röta i avfallet och nedbrytningen till jord förstörs. Den får inte heller vara för torr för då avstannar alla biologiska processer i komposten. Om en kompost sköts riktigt blir den alldeles varm inuti och mikroberna arbetar för fullt för att skapa den bästa möjliga mullen åt dig. Men jag blir för ivrig och rusar iväg – jag tar det från början. Och vad är början då? Ja, det är växterna och deras fotosyntes. Utan växter inget syre och utan syre inga djur eller människor som andas och lever av syre. Fotosyntesen är bundet solljus som växterna genom sina gröna blad tar in och binder med hjälp av koldioxid och vatten. Växten bildar kolhydrater, som med sin uppbyggnad kan föras runt inom blomman- dit den bäst behövs. Det är ett finstämt system som för ned kolhydrater till roten och roten för upp nödvändiga mineraler från jorden till växten. Samarbetet leder fram till en frukt som för vidare växtens speciella nytta för annat liv. Växten, som är geocentrisk vänder blomman mot soluppgången och hälsar den. Sedan följer den solen – livgivaren till dess det blir natt. Under natten känner den fortfarande av solen och växer sig i en spiral högre upp i luftrummet och på morgonen står den återigen beredd att hälsa solen. När växten dör frigörs den solenergi den har lagrat och många mikrober tar hand om den. Men för att det ska ske på ett för människan mer tillfredställande sätt hamnar den i komposten. Samhället idag satsar mer och mer på att varje enskilt hushåll ska kompostera. Så komposteringen börjar egentligen redan vid tillagningen av maten. Allt haft ett liv är organiskt material och grönsaksrens som blir kvar efter att grönsakerna ansats är kompostmaterial. Alla matrester är kompostavfall. Alla vissna blommor från vaser och blomkrukor är kompostavfall. Ja, allt som en gång komposterbart. Nu förstår jag att ni tänker – men hästar som dött – inte komposterar man dem. Ja, det vet jag faktiskt inte om man gör, men jag har svårt att se hur den skulle kunna omvandlas till trädgårdsjord under en kortare tidsperiod. Men om inte våra hjälpare, nedbrytarna skulle finnas, skulle ju ingenting brytas ner och återvinnas. Det skulle betyda. Om man använder sin fantasi att vi skulle vadade runt i allt som dött innan oss dinosaurier t.ex. Och det skulle vara en materialbrist utan nåde, eftersom allt vi är uppbyggda av, allt vi äter och dricker idag är återanvänt material från liv levat innan oss. Så jag är väldigt glad att det finns organismer som arbetar med nedbrytning. ”Antingen tål jorden och människorna den behandling de utsätts för under mekanismens skede, eller de gör det inte. De som håller på den utvecklingslinje på vars väg vi upplever jordförstöring, växt- sjukdomar, befolkningskriser och krig i förut okända mått, har skyldighet att bevisa att människorna och jorden tål vad de får. Kan de det, så nåja. Men kan de inte det, då är det bättre att lägga om metoderna ju förr ju hellre” (E.Wägner 1941). Men vi är ju omgivna av material som inte är nedbrytbart. Alla har vi väl hört talas om den stora plastö som cirkulerar runt i Stilla havet - The Great Pacific Garbage Patch. Alla båttrafik som funnits och finns i Stilla Havet har under många, många årtionden kastat ut plast och kemiskt avfall. Plasten är nu fångat i en havsström som för plastön runt, runt i havet. Och det är bara ett exempel på hur jordens nedbrytande organismer inte är skapade att ha sönder och spjälka för dem onaturliga material. Men i en liten skala betyder det att du måste måna om vad du lägger i komposten. Det måste vara möjligt för mikrober att bryta ner det material du lägger i komposten. Vi behöver erinra oss då och då att vi behöver samverka med allt liv på jorden. “gradera olika livsformer i högre eller lägre blir ... kvalificerat meningslöst... Om varje livsform har sin funktion i samspelet, blir tillvaron fattigare när en livsform trängs tillbaka och mångfalden minskar...”, (R Edberg 1976) ”Fjällen runtomkring mig blir inte mindre storslagna genom att jag vänder kikaren. Men jag famlar efter något som tar formen av en undran: har inte vår situation blivit sådan, att det kan vara nyttigt, kanske nödvändigt att vi ser oss själva i det dubbla perspektivet? Där de blå bergen. ovanför dem en hinna penslad över kontinenterna så tunn att inte den finaste pensel skulle kunna dra dess motsvarighet på någon glob. Där den är som tjockast är den bara några bråkdelar av någon miljondel av jordradien. Men denna hinna är betingelsen och hemvisten för vad vi innefattar i begreppet organiskt liv. Utan den skulle kontinenterna vara sterila månlandskap. Inne i detta tunna hölje i mullens luckra mörker sysslar livets rastlösa och stumma tjänare bakterierna med att ur förbrukade organismer frigöra salter, som är förutsättningen för livets oavbrutna förnyelse och kretsgång för allt som gror och blommar, för fågelsången över tingen, för människan själv. Omedelbart under denna hinna klotets massiva massa, glödande av eld i sitt inre; en dödens boning ur det organiska livets synpunkt. Och lyfter jag min blick över bergen så vet jag, att det syre som fyller mina lungor på samma sätt som jordens örter fyller min buk, snabbt förtunnas och tar snart slut. Utanför ozonhöljet en svart tomhet där rymdens kyla och av inget lufttäcke dämpade strålning förenar sig och skapar ett nytt dödsrike. Det är här, i den flortunna marginalen mellan de svarta dödarna, som vi drömmer och ävlas och gör politik och begrundar våra intressanta jag. Det är här vi stundom grips av en högtidlig yra över att vara till av andakt inför den sköna tavla som naturen målat över hinnan. Här är människohemmet: i det smala gränslandet med klotets heta död under oss och rymdens kalla över oss. Ett marginalhem för marginalvarelser " (R. Edberg 1966). Och vad har de här citatet med komposter att göra? Ja det lilla jag kan göra för att förbättra livsvillkoren för andra här på jorden har en stör betydelse för hela jorden och jordklotet. Om jag själv inte äter mer än för mina tillräknade 2000 m2 (Vi svenskar äter mat för 4000 m2) kommer maten att räcka till alla människor här på jorden. Referenser: Edberg Rolf 1966 Spillran av ett moln. Rolf Edberg 1976 Dalens ande. Wägner Elin 1941 Väckarklockan.