Nostalgi

Jag hade en liten nostalgitripp idag. Kom plötsligt på en rad i Positively 4th street av Bob Dylan och var fast emellan två minnen om en textrad. Antingen sjunger han: You say you lost your faith, you know it is not like that. You have no faith to loose, and you know it.
Eller också är det face istället för faith. Jag var tvungen att slå upp det:

You got a lotta nerve to say you are my friend
When I was down, you just stood there grinning

/ G C Cm G / GD CG D - /

You got a lotta nerve to say you got a helping hand to lend
You just want to be on the side that's winning

You say I let you down, you know it's not like that
If you're so hurt, why then don't you show it

You say you lost your faith, but that's not where it's at
You had no faith to lose and you know it

I know the reason that you talk behind my back
I used to be among the crowd you're in with

Do you take me for such a fool to think I'd make contact
With the one who tries to hide what he don't know to begin with

You see me on the street, you always act surprised
You say, "How are you?" "Good luck," but you don't mean it

When you know as well as me you'd rather see me paralyzed
Why don't you just come out once and scream it

No, I do not feel that good when I see the heartbreaks you embrace
If I was a master thief, perhaps I'd rob them

And now I know you're dissatisfied with your position and your place
Don't you understand, it's not my problem

I wish that for just one time you could stand inside my shoes
And just for that one moment I could be you

Yes, I wish that for just one time, you could stand inside my shoes
You'd know what a drag it is to see you


Nåja sökningen på youtube ledde till en annan sång, som också varit livsavgörande för mig. Bob Dylan var det för att han fick mig att hitta tillbaks till mig själv och inte bry mig så mycket om vad andra tyckte och tänkte. Det hade jag inte gjort sedan jag bestämde det vid 13 års ålder, men jag fick ett litet återfall när jag var i 20-årsåldern. Bob Dylans sång hjälpte mig tillbaks till rätt spår igen.
En annan var Keith Richard i Rolling Stones, vars "Before they make me run", speglade en tid då jag var mycket trött på det liv jag levde och ville få till en förändring. Inte kunde jag då veta att den förändringen skulle betyda en helomvändning och ett andligt liv- gudsförnekare som jag var. Men jag levde hårt och ville dö ung. Mina favoritrader var:

Worked in bars and sideshows along the twilight zone
Only a crowd can make you feel so alone
And it really hit home
Booze and pills and powders, you can choose your medicine
Well it's another goodbye to another good friend

After all is said and done
Gotta move while it's still fun
Let me walk before they make me run
After all is said and done
I gotta move, it's still fun
I'm gonna walk before they make me run

Watched the taillights fading, there ain't a dry eye in the house
They're laughing and singing
Started dancing and drinking as I left town
Gonna find my way to heaven, `cause I did my time in hell
I wasn't looking too good but I was feeling real well


After all is said and done
I gotta move I had my fun
Let us walk before they make me run

After all is said and done
I did alright, I had my fun
I will walk before they make me run

Jag dog inte och det är jag glad för. Annars skulle jag ju aldrig fått träffa Hannah, min underbara dotter, som varit min trogna följeslagare i 18 år och solskenet i mitt liv.Jag brukade sjunga för henne när hon var liten:

You Are My Sunshine
My only sunshine.
You make me happy
When skies are grey.
You'll never know, dear,
How much I love you.
Please don't take my sunshine away

Nu, när Hannah flyttat hemifrån är det en ny fas i livet och jag behöver tänka om igen. En dag, för kanske ett halvt år sedan, frågade jag Hannah om hon inte funderade på att skaffa barn. Hennes omedelbara svar var:
- Har du tråkigt?
Och det är väl inte det roligaste när man som ensamstående mor ser sitt barn försvinna ut i livets virrevarra och behöver tänka om och ändra riktning igen. Vad vill jag göra och vad blir nästa steg?