Egentligen skriver jag om ett fenomen som jag iakttagit en längre tid. Jag har funderat en del på vad vi människor gör mot oss själva. Talangfulla, fantastiska människor går runt med mindervärdighetskomplex som de inte behöver. Vad är det som skapar mindervärdighetskomplexen? Det kan ju inte bara vara de som lever och bor i ens omgivning och kritiserar en. Det borde ju varje människa kunna ha överseende med. Jag tror för egen del att det är den drillning av det intellektuella som skapar mindervärdighetskomplexen.För tänk nu vad ska egentligen det intellektuella användas till? Varför skapades det intellektuella från början så att säga? De tankar som jag har är att det skapades för att kunna analysera fara och bedöma den. Om ett lejon var så långt bort att hon inte utgjorde en fara för mitt liv eller om jag skulle dra mig undan och gömma mig, eller om det var säkert att ta sig över floden vid vadstället fastän det låg en krokodil där. Ja, alltså sådana där överlevnadsbedömningar. Vi använde oss säkert av jämförelser i gruppen också och hade vår ställning inom den, men den var ju fast, på ont och gott. Var jag lägst i rang så var jag. Eller vise versa. Sedan har vi blivit mer och mer "civiliserade" och överlevnadsbedömningarna har gott över till ett i vår tid amerikaniserat "vara bäst" och helst världsbäst i allt jag företar mig.Dessutom ska jag, även om jag lagt ner hela mitt liv på att bli bäst i en sportgren eller på ett instrument eller vad det nu kan vara, acceptera att någon annan är bättre utan att bryta ihop. Det förstår ju varje människa att det inte går. Så välutvecklad är i alla fall inte jag. Men i tanken är allt möjligt så visst kan jag göra reser i fantasin och bli bäst i det jag gör i min lilla värld. Men, när verkligheten inte längre stämmer med tanken hamnar vi i ett komplex över vår oförmåga.
Att vi är mindre värda än andra, som verkar så självsäkra och verkar kunna så mycket.
Så börjar självkritiken, som kan vara en nyttig utvecklingsväg, men för det mesta inte är det. Det krävs mycket för att ändra sitt beteende och man måste ju ha gjort upp med sig själv om man vill ändra på det och varför.
Ja, ni unga underbara, kloka, talangfulla människor där ute- låt hellre handlingskraften råda än att navelskåda. (Haha där fick jag till det!)
Jag älskar alla människor som strävar att förverkliga sina drömmar. En god vän sa en gång: Man måste alltid planera för sina drömmar. Det blir aldrig som man planerat, men ibland - någon sällsynt gång- blir det bättre.