if the world do wrong

Såg just ett TV-program där en kommentar fastnade:

This paper is not corrected filled in. - Sorry! This is the world and  the world doesnt always get it right. If it always got it right it would not be the world, would it?

Underbart beskrivet tycker jag. Om världen inte var världen skulle den vara perfekt. Men världen är världen och därför är den ofullkomlig och vi  med, som gör fel.

Jag förstår också att jag måste befria mig från mina negativa känslor gentemot vissa människor som jag anser gjort livet surt, inte för mig, men för dem som jag räknar till mina vänner. Negativiteten binder en till situationer som man inte vill vara bunden vid och för att bli fri behöver vi befria oss från ilska och skuld.
Vi lever ju i världen för att lära oss av den och då vi göra fel, fundera över varför. Samtidigt ser jag det som om det är välfärdens dåliga samvete gentemot den tredje fattiga världen att säga så. Steiner sa en gång att en gång i framtiden kommer alla människor på jorden att känna av varandra och ingen människa på jorden kommer att kunna lida utan att alla andra lider. Det är en vacker tanke tycker jag och en fredsälskande. Vem vill lida i onödan?
 

Abraham on: THE STREAM - Esther & Jerry Hicks

Liberal frihet - det tror jag vad jag vill på!

En dag med samtal om skolan på ett kafé - ekokaféet i Uppsala. Johan, som kommer från Västerås menar att ett kafé med ruffigt spacklade väggar, en konstutställning och vegetarisk mat inte skulle kunna existera i Västerås. Jag blev förvånad, men hejdade mig. Var och en har sin verklighet och om den verkligheten omfattar en hel stads sätt att se på det, är väl inte det så konstigt. Sedan finns det ju alltid de västeråsare (eller kanske världsmedborgare) som inte kan hejda sitt behov av individualitet och måste protestera. Ni vet de där som ser som sin uppgift att ingen får generalisera utan måste peka på att det säkert finns någon som inte tycker som det uttalade påståendet. Men utan generaliseringar skulle man ju inte kunna se de stora strömningarna i tiden som kallas tidsfenomen.
Missförstå mig rätt - Jag har inget emot individualisering - tvärtom. Men det jag har emot de människor som protesterar att det känns som om de gjort det till sitt uppdrag att likt en Jeanne d´Arc alltid ha en avvikande åsikt, ingenting får passera. Det blir lite av en livsstil över det hela.
Vart var jag? - jo, jag träffade Johan och vi talade om skolan i tiden och då waldorfskolan i första hand. Jag talade om liberalismen, som sätter den individuella friheten, mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet som ideal, har börjat toppstyra den svenska skola med regler, lagar och förordningar. Det klingar falskt mot den individuella friheten och att staten blandar sig i den privata sfären. Alla ska ha lika möjligheter när det gäller skola och en valfrihet, där tror jag Björklund har rätt. Men att inte låta föräldrarna välja den skola de anser passa sina barn, det är inte liberalism. Det Björklund ridit på är att det ska bli lag och ordning i skolan. Jag vet inte hur det är på andra skolor, men jag har den mest underbara klass 9 med fantastiskt fina elever och behöver inte så mycket mer lag och ordning. Det som irriterar mig är snarare att jag blir mer och mer av administratör och mindre och mindre av utbildare och hinner inte bygga upp relationer till ungdomarna. Det är effekten Björklund av dina kontroller och nationella prov. När nu Björklunds utbildningsdepartement ska bestämma vilken kunskapsnivå en 9-åring, en tolv-åring och en femton-åring ska ha, då är det att inskränka i den individuella utvecklingen som varje barn har rätt till och inte liberalism. Jag kan använda mig själv som exempel. Jag var ett barn som utvecklades långsamt. Jag kunde inte räkna och skriva innan jag var 10 år i alla fall. Jag gick inte i waldorfskola, men min lärare såg vem jag var och förstod att jag hade en annan inlärningsrytm än andra. Tack kära fröken Eneroth för det. Jag ville nog vara snabb och förstå på en gång, men fick vänja mig att det tog tid. En gång i gymnasiet beklagade jag mig för min far över min långsamhet och den tid det tog för mig att förstå saker, han svarade då:
- Det är det som är skillnaden mellan en travhäst och en arbetarhäst.

Det var inte förrän jag var 21 år som jag förstod invecklade matematiska problem och hur de skulle lösas. Då tog jag naturvetenskaplig matematik på Komvux på en termin.

Hur hade jag klarat mig i den skola du vill bygga upp Björklund?

Det som också retar mig är att du pratar till dina väljare och oss medborgare som om vi alla vore barn och du den vuxne som talar om hur världen ser ut.Du  tar oss med på en drömresa där du försöker måla fan på väggen (din verkligheten - ivrigt understrykt av TV programmet klass 9 A) för att skrämma oss in i din dröm. Men din dröm och vision är inte min.  Jag vill inte bli tilltalad som ett barn som ingenting begriper. Det värsta är ju att många går på ditt sätt att tala, lyssnar och rättar in sig i modellen. De som inte kan så mycket om skola - annat än att de gått i en - lyssnar också.  Den stackars läraren blir då pressad från två håll - från föräldrarna och från Skolverket och utbildnings- departementet. Det är föräldragenerationerna som avsagt sig föräldraskapet och de som gjort det curlar sina ungar.
Jag minns att min dotter försökte börja bestämma när hon var sisådär 4- 5 år. Då gick jag ut med henne och ställde henne på trottoaren bredvid en parkerad bil.  Jag bad henne titta på vägen medan jag gick den och säga när hon inte såg mig.  Hon såg mig ju inte alls när jag var på vägen eftersom hon inte kunde se över bilen. Jag talade om för henne hur långt jag såg och det var betydligt längre.  Hon förstod på en gång och accepterade att jag var den med mest erfarenhet eftersom jag var störst, längst och såg mycket längre än hon gjorde.
(Naturligtvis ska man lyssna på sin unges upplevelser och kunna skilja på när det är gnäll och när det är allvar. De svåraste föräldrarna är de som inte kan det. De föräldrarna är många.)
Så läraren ska inte bara försöka balansera alla påbud uppifrån utan också alla curlingföräldrar nerifrån så att säga. Jag har svårt att se hur man ska hinna med sin profession- att undervisa. 

Jag börjar känna mig strypt Björklund. Strypt i min "frihet" att lära ut och tvinga elever till att plugga för kunskapsnivåer och inte få utbilda elever i processer, fördjupningar och ge dem en frihet i sin bildning. Du förstår väl att lärare på skolor som lyssnar på vad du säger, kommer att läsa in och drilla eleverna inför de statliga nationella proven och var hamnar då utbildningen? Inte får du fria kreativa vuxna samhällsmedborgare i alla fall - utan ännu räddare människor än vad vi har idag. De rädda människorna är redan många,  Läraryrket ger ingen tid till eftertanke numera,  utan den lättaste och mest tidsbesparande vägen är ju att härmar dig, eller hur?. De rädda, försöker liksom du, få kontroll genom att bygga upp strukturer som modeller.
Det som är svårast med modeller är att de aldrig speglar verkligheten och du har en naturvetenskaplig tillåtelse att reducera verkligheten att stämma in i din modell. Jag minns, då jag läste hydrologi att vi skulle räkna ut vattenhastigheten i en å. Vi behövde inte räkna med att botten var ojämn, eftersom uträkningen skulle bli för krånglig. Vi reducerade bottenojämnheterna och gjorde den slät. Vi behövde inte heller räkna med att ån böljade fram och tillbaka i slättlandskapet(meandrade) för det skulle bli för krångliga uträkningar. Så då reducerade vi meandringen också och gjorde ån rak.
Min impopulära fråga blev då - finns det nu någon likhet med den å som vi undersökte?

Din modell, Björklund, reducerar också verkligheten och tar bort det som är väsentligast för modellen - eleven utveckling i centrum. Finns det någon likhet med utbildning av fria samhällsmedborgare i din modell, Björklund?

Lyssna gärna på youtubelänken

Bengt Göransson om frihetens och valfrihetens motsatser

Nostalgi

Jag hade en liten nostalgitripp idag. Kom plötsligt på en rad i Positively 4th street av Bob Dylan och var fast emellan två minnen om en textrad. Antingen sjunger han: You say you lost your faith, you know it is not like that. You have no faith to loose, and you know it.
Eller också är det face istället för faith. Jag var tvungen att slå upp det:

You got a lotta nerve to say you are my friend
When I was down, you just stood there grinning

/ G C Cm G / GD CG D - /

You got a lotta nerve to say you got a helping hand to lend
You just want to be on the side that's winning

You say I let you down, you know it's not like that
If you're so hurt, why then don't you show it

You say you lost your faith, but that's not where it's at
You had no faith to lose and you know it

I know the reason that you talk behind my back
I used to be among the crowd you're in with

Do you take me for such a fool to think I'd make contact
With the one who tries to hide what he don't know to begin with

You see me on the street, you always act surprised
You say, "How are you?" "Good luck," but you don't mean it

When you know as well as me you'd rather see me paralyzed
Why don't you just come out once and scream it

No, I do not feel that good when I see the heartbreaks you embrace
If I was a master thief, perhaps I'd rob them

And now I know you're dissatisfied with your position and your place
Don't you understand, it's not my problem

I wish that for just one time you could stand inside my shoes
And just for that one moment I could be you

Yes, I wish that for just one time, you could stand inside my shoes
You'd know what a drag it is to see you


Nåja sökningen på youtube ledde till en annan sång, som också varit livsavgörande för mig. Bob Dylan var det för att han fick mig att hitta tillbaks till mig själv och inte bry mig så mycket om vad andra tyckte och tänkte. Det hade jag inte gjort sedan jag bestämde det vid 13 års ålder, men jag fick ett litet återfall när jag var i 20-årsåldern. Bob Dylans sång hjälpte mig tillbaks till rätt spår igen.
En annan var Keith Richard i Rolling Stones, vars "Before they make me run", speglade en tid då jag var mycket trött på det liv jag levde och ville få till en förändring. Inte kunde jag då veta att den förändringen skulle betyda en helomvändning och ett andligt liv- gudsförnekare som jag var. Men jag levde hårt och ville dö ung. Mina favoritrader var:

Worked in bars and sideshows along the twilight zone
Only a crowd can make you feel so alone
And it really hit home
Booze and pills and powders, you can choose your medicine
Well it's another goodbye to another good friend

After all is said and done
Gotta move while it's still fun
Let me walk before they make me run
After all is said and done
I gotta move, it's still fun
I'm gonna walk before they make me run

Watched the taillights fading, there ain't a dry eye in the house
They're laughing and singing
Started dancing and drinking as I left town
Gonna find my way to heaven, `cause I did my time in hell
I wasn't looking too good but I was feeling real well


After all is said and done
I gotta move I had my fun
Let us walk before they make me run

After all is said and done
I did alright, I had my fun
I will walk before they make me run

Jag dog inte och det är jag glad för. Annars skulle jag ju aldrig fått träffa Hannah, min underbara dotter, som varit min trogna följeslagare i 18 år och solskenet i mitt liv.Jag brukade sjunga för henne när hon var liten:

You Are My Sunshine
My only sunshine.
You make me happy
When skies are grey.
You'll never know, dear,
How much I love you.
Please don't take my sunshine away

Nu, när Hannah flyttat hemifrån är det en ny fas i livet och jag behöver tänka om igen. En dag, för kanske ett halvt år sedan, frågade jag Hannah om hon inte funderade på att skaffa barn. Hennes omedelbara svar var:
- Har du tråkigt?
Och det är väl inte det roligaste när man som ensamstående mor ser sitt barn försvinna ut i livets virrevarra och behöver tänka om och ändra riktning igen. Vad vill jag göra och vad blir nästa steg?

Positively 4th Street (Post Production)

The Rolling Stones - Before They Make Me Run - 33 1/3 RPM

Treat Ordinary People Extraordinary, and Treat Extraordinary People Ordinary.

Att behandla människor schysst är en hörnsten i det sociala livet och när vi umgås nära med människor. Att hitta vägar till att utveckla förmågan att relatera till den människa som talar är också en hörnsten i mänakligt beteende.
Att försöka att alltid vara intresserad är gott, men att alltid vara intresserad är bättre. Då kan vi kanske förstå nödvändigheten alla människor har att bli lyssnade till. Alla vill känna sig sedda. Vi måste öva på att ta in vad andra säger till oss, för det kan också öppna upp för en större förståelse för andras situation i oss själva. Var uppmärksam och försök engagera dig i den personens känslor och försök verkligen förstå varför de säger och gör som de gör. Ta en aktiv del i det.

Byt ut rädsla mot kärlek. Det ingår också i den mänskliga naturen att sätta upp barriärer och murar mot omvärlden för att skydda oss själva. Det är känslan av att någon vill komma åt något i mig som är för privat att lämna ut och jag vill inte blottställa mig. Vi måste försöka byta ut rädslan mot kärlek. När rädslan drabbar dig, tänk på något som gör dig lycklig och håll fast vid den tanken. Det tar mindre än tre minuter att ändra en känsla genom att medvetet fokusera på en annan känsla. Då kan du återigen fokusera på den andra människan. Då kan du också se hur mycket gott den andra personen har att erbjuda dig. Om du övar upp den förmågan som blir det så småningom en andra natur att se den andra människans kvalitéer.

Tiden går och människor kommer och går i ditt liv. Vad som finns kvar i dig är minnen av tider som varit och då är det mest dina egna minnen med människor som stått dig nära och hur ni har varit mot varandra. Tanken att göra de människor du är med nu medvetna om att du ser dem, kan bli ett bestående, betydelsefullt minne i dem.

Vi lever också i en tid där människor sätts upp på piedestaler. Oftast är det media som sätter upp dem där och ofta är det ingen som vet varför de sätts upp där. När det är ett event och dessa människor dyker upp blir eventet något extra. De har troligen inte bara 15 minuter av berömmelse i Holywood, utan 15 år. Vad gör de här människorna så speciella då? Jo, det är omgivningens syn på dem, som gör dem speciella. De finns på TV, i filmer, i veckopressen och allt det vi skapar ur ingenting. Det gör dem berömda- framtoningen, imagen, storyn runt dem och deras personlighet. Men vad är de egentligen? De är skapade ur ingenting - de kan vara skickliga yrkesmänniskor, men mycket av det är ju också det självförtroende de får och ges av andra människor.
Vi skapar mycket ur ingenting - skådespel, filmer, sång, musik allt är skapat ut ingenting. Låt mig förklara ingenting. Om inte en människas fantasi försökte förverkliga det som fanns inom henne, så skulle inte musiken, teatern, boken finnas i den verkliga världen. Alltså är det mesta vi bygger upp skapat ur ingenting - politiken, infrastrukturen, telefonen, datorn är egentligen skapat ur ingenting. Datorn och TV:n är skapade ur människornas vilja till telepati, teatern och böckerna ur människornas försök att leva sig in i och förstå den mänskliga naturen, musiken ur ett mänsligt behöva att sjunga. Allt du ser utom kanske uryrkena - att jaga, fiska, så och skörda, ta hand om djur är overkligt och vi lever i en fantasivärld - skapad ur förståndet kanske?

Treat Ordinary People Extraordinary, and Treat Extraordinary People Ordinary.

ordinary people- john legend

Egentligen skriver jag om ett fenomen som jag iakttagit en längre tid. Jag har funderat en del på vad vi människor gör mot oss själva. Talangfulla, fantastiska människor går runt med mindervärdighetskomplex som de inte behöver. Vad är det som skapar mindervärdighetskomplexen? Det kan ju inte bara vara de som lever och bor i ens omgivning och kritiserar en. Det borde ju varje människa kunna ha överseende med. Jag tror för egen del att det är den drillning av det intellektuella som skapar mindervärdighetskomplexen.För tänk nu vad ska egentligen det intellektuella användas till? Varför skapades det intellektuella från början så att säga? De tankar som jag har är att det skapades för att kunna analysera fara och bedöma den. Om ett lejon var så långt bort att hon inte utgjorde en fara för mitt liv eller om jag skulle dra mig undan och gömma mig, eller om det var säkert att ta sig över floden vid vadstället fastän det låg en krokodil där. Ja, alltså sådana där överlevnadsbedömningar. Vi använde oss säkert av jämförelser i gruppen också och hade vår ställning inom den, men den var ju fast, på ont och gott. Var jag lägst i rang så var jag. Eller vise versa. Sedan har vi blivit mer och mer "civiliserade" och överlevnadsbedömningarna har gott över till ett i vår tid amerikaniserat "vara bäst" och helst världsbäst i allt jag företar mig.Dessutom ska jag, även om jag lagt ner hela mitt liv på att bli bäst i en sportgren eller på ett instrument eller vad det nu kan vara, acceptera att någon annan är bättre utan att bryta ihop. Det förstår ju varje människa att det inte går. Så välutvecklad är i alla fall inte jag. Men i tanken är allt möjligt så visst kan jag göra reser i fantasin och bli bäst i det jag gör i min lilla värld. Men, när verkligheten inte längre stämmer med tanken hamnar vi i ett komplex över vår oförmåga.
Att vi är mindre värda än andra, som verkar så självsäkra och verkar kunna så mycket.
Så börjar självkritiken, som kan vara en nyttig utvecklingsväg, men för det mesta inte är det. Det krävs mycket för att ändra sitt beteende och man måste ju ha gjort upp med sig själv om man vill ändra på det och varför.
Ja, ni unga underbara, kloka, talangfulla människor där ute- låt hellre handlingskraften råda än att navelskåda. (Haha där fick jag till det!)
Jag älskar alla människor som strävar att förverkliga sina drömmar. En god vän sa en gång: Man måste alltid planera för sina drömmar. Det blir aldrig som man planerat, men ibland - någon sällsynt gång- blir det bättre.