Beteslandskap i Håga
Jag såg ett TV-program om gener och genmanipulation. Det handlade om att plantera in gener ifrån maneter till kaniner, så kaninerna blev självlysande imörker under UV-ljus med speciella glasögon. Det handlade om höns vars genen för fjäderdräkt hade klippts bort ur arvsmassan och hönorna var fjäderlösa. De såg ut som minidinosaurier. Det handlade om biffkor som inte kunde röra sig för de var för biffiga och om laxöringar som inte fick någon tillväxtvila under vintern för att de fått en gen av en fisk som växer hela året. Det handlade om grisar som i kroppen tar upp fosfor - som en gris utan genmanipulation inte gör och om ris med karoten i sig beroende av att genmanipulatören hade klippt in tre gener för karoten (gul eller orange färg), varav den ena genen var ifrån påsklilja.
Det budskap som ständigt fördes fram i programmet var att människan i alla tider genmanipulerat och att det inte är något märkvärdigt med genmanipulation. Det som skiljer dagens sätt att göra urval och det urval som människan gjorde förr i tiden är att förr i världen så plockade den som ville förädla en grönsak eller ett djur fram de bästa exemplaren för egenskapen och sedan förädlades växten utifrån det urval människan gjorde i det fysiska. Människan hade inte möjlighet att manipulera mer än naturen tillät. Eller att ett husdjur, t.ex kon avlas fram utifrån hur mycket mjölk den kan ge. Sedan säger jag inte att det mer naturliga sättet att förädla inte drivs till absurdum ibland, där korna har så stora juvrer att de trampar sönder spenarna eller får kalkförlamning efter kalvning då födseln tar för mycket kalk ifrån kossan.
Det jag försöker komma åt är tankesättet. Idag tror vi att allt går att mekanisera- det finns inga heliga kor.
Det är ett farligt sätt att se på världen, tycker jag, och det sprider sig inte bara till hur vi behandlar våra djur, utan grunden för tankesättet finns fortfarande kvar som en mekanisk lek utan människans förmåga till empati. Det mekaniska tankesättet visar sig ju inte bara i djurhållningen och växtförädlingen utan sprider sig till andra plan i samhället där ett människoliv ses som en förbrukningsvara, där avarterna vi kan se i Sverige är knarkhandeln, pedofili och trafficing. Människan, världen och forskningen borde inte bara innefatta ett mekaniskt tänkande utan en känsla för att naturen och vi själva är så mycket mer än molekyler som snurra runt i kroppen och bildar olika proteiner, kolhydrater, celler och organsystem vars slutprodukt är ett djur eller en människa. Var finns livet i den bilden? Det finns bara en materiell förbrukningstanke.
Att grisen är det djur som kostar minst vatten och grödor för att föda upp snabbt är väl allmänt känt. Grisen ger ifrån sig fosfor via bajset och gödslar jorden den bökar upp. Avföringen från grisar i stora besättningar är ett problem eftersom fosfor i för stora mängder inte är bra för naturen. Varför? Jo, fosfor är ett av de grundämnen i förening fosfat som begränsar växternas tillväxt. Fosfor är en bristvara i naturen. Om nu grisar föds upp i stora besättningar går gödslet via avloppet ner i marken och grundvattnet. De organismer i vattnet som har begränsats i sin tillväxt pga bristen av fofater, får då ett överskott och växer till snabbt. Organismerna som får en ohämmad tillväxt avsöndrar gifter som dödar andra vattenlevande växter och djur.
Min fråga blir ständigt- men varför måste man föda upp så mycket grisar att själva uppfödningen blir ett miljöproblem. Men en genforskare funderar och lägger till en gen som gör att grisarna tar upp fosfaterna i kroppen och tror därmed att världsproblemen är lösta. Grisarna kallas envirogrisar.
Programmet talade om att den oranga moroten inte var orange från början utan vit. Det var holländarna som genom urval av morötter fick fram den oranga moroten. Men det känns bra mycket bättre för mig att veta att det på 1600-talet satt bönder och sållade ut de oranga morötterna och korsade dem med varandra, än att veta att i en envirogris finns det en gen som klippts in i arvsmassan och gett grisen förmåga att suga upp fosfater i tarmarna.
Jag är alltid lika förvånad över den nonchalans jag ser på TV hos forskare mot husdjur och växter i världssvältens namn. Jag tror att den enda lösningen är att tänka smått- lokala odlingar med små djurbesättningar som servar ett mindre område. Jag tror att de stora kolchoser med export som är framtids- modellen har spelat ut sin roll.
Har jag en grisfarm betyder det att jag måste exportera köttet och hur miljömedvetet är det att äta kött fram andra sidan jordklotet? Jag rekommenderar inte ens att du äter kött från Europa, eftersom vi numera vet att djuren far illa under transporterna.
Den som tror att den häst som ska till slakt med brutet ben kommer till närmaste slakteri tror många gånger fel, eftersom hästen oftare transporteras till Italien och slaktas där. Hästkött är mer av en delikatess där än här i Sverige.
Den som tror att köttet är svenskt bara för att det är svenskmärkt tror ofta fel, eftersom en svenskmärkt köttprodukt betyder bara att djuret är slaktat i Sverige. Kalvar kan transporteras levande från t.ex. södra Tyskland, bara det är slaktat i Sverige så får slaktaren märka det med den svenska flaggan.
Tacka vet jag gårdsslakterier.
Jag vill verkligen förverkliga och drömmer om att ha ett samhälle där kretsloppen fungerar väl och husdjuren behandlas med respekt. Jag har jobbat på en grisfarm och tror mig veta hur den bonden resonerar.
Jag var också gift med en man vars far var bonde, men utan djur. Min f.d svärfar sa själv att han var en kogubbe, men han slutade med korna eftersom de behövde så mycket passning för att må bra. Han odlade ärtor, vete, havre och några fler grödor jag inte minns i årsföljder. Så ärtväxterna växte bara på samma ställe ett år, sedan flyttades ärtfälten.
Du anar inte vilken trygghet det var då tröskan gick. Då visste vi att pengar kom in till gården.
.gif)
