Muminvis

Hemulen kom klivande emot dem. Han hade tagit av sig skidorna och nosen glänste av vänlighet och värme. Nu ska vi lära mumintrollet åka skidor, sa han.
Helst inte, tack mumlade mumintrollet och drog sig baklänges. Han tittade hastigt på Too-ticki, men hon hade gett sig av, kanske för att fiska ihop en ny fisksoppa.
Man ska bara inte vara rädd, sa hemulen uppmuntrande och band fast skidorna på mumintrollets tassar.
Men jag vill inte..... började mumintrollet eländigt. Lilla My tittade på honom med ögonbrynen i vädret.
Nåja, sa mumintrollet dystert. Men ingen stor backe.
Nejdå, bara sluttningen ner till bron, sa hemulen. Böj knäna, luta framåt. Låt inte skidorna åka isär. Överkroppen rak. Armarna tätt till kroppen. Kan du nu komma ihåg vad jag har sagt?
Nej, sa mumintrollet.
Han fick en puff i ryggen, blundade och åkte. Först for skidorna ifrån varandra så långt de kunde. Sen for de in i varandra och trasslade ihop sig med skidstavarna. Ovanpå alltihopa låg mumintrollet i en underlig ställning.
Gästerna piggnade till.
Man måste ha tålamod, sa hemulen. Upp igen lilla vän, så gör vi om det.
Benen skakar, mumlade mumintrollet.
Det här var nästan värre än den ensamma vintern. Till och med solen, som han hade längtat efter så förfärligt, lyste rakt in i dalen och såg hans förnedring.
Nu kom bron rusande emot honom uppför backen. Mumintrollet stack ut ena benet i luften för att rädda balansen. Det andra benet åkte ensamt för sig själv. Gästerna hurrade och tyckte livet började bli roligt igen.
Det fanns inget upp och inget ner längre. Bara snö och elände och katastrof.
Och till slut hängde mumintrollet i en videbuske vid flodkanten med svansen i kallt vatten och hela världen full med skidor och skidstavar och fientliga perspektiv.
Man får inte tappa modet, sa hemulen vänligt. En gång till.,!
Men det blev ingen mer gång, för mumintrollet tappade modet. Han gjorde det verkligen, och långt efteråt drömde han ofta om hur det hade varit om han hade åkt en tredje, triumferande gång. Då skulle han ha svängt upp på bron i en vacker kurva och vänt sig om mot alla de andra med ett leende. Men så gick det inte nu.



På kvällen upphörde snöfallet. Det drog sig undan som en lätt gardin och sikten låg fri ända ut till havs där en mörkblå molnvägg skymde solnedgången.
Mumintrollet tittade på det hotfulla vädret som rullade fram därute. Det var som om en ridån hade gått upp för skådespelets sista dramatiska akt. Scengolvet låg vitt och tomt ända ut till horisonten och det mörknade hastigt över stranden. Mumintrollet som aldrig hade varit med om snöstorm trodde det var åska. Han intällde sig på att inte bli rädd när det första mullrandet kom rullande.
Men det kom inget åskmuller.
Inga blixtrar heller.
I stället steg en liten snövirvel upp från den vita kalotten på en av klackarna utanför kusten.
Oroliga vindkårar skyndade fram och tillbaka över isen och viskade i strandskogen. Det mörkblå växte och vindstötarna blev häftigare.
Plötsligt var det som en stor dörr hade blåst upp, mörkret öppnade sitt gap och allt blev fullt av flygande våt snö.
Den kom inte uppifrån längre, den rusade förbi utmed marken, den tjöt och knuffades som ett levande väsen.
Mumintrollet tappade balansen och rullade runt. Han fick öronen fulla av snö och blev förfärligt rädd.
Tiden och hela världen var borttappad. Allting som man kunde ta i och se på hade flugit sin väg och kvar fanns bara en förhäxad virvel av dansande fuktigt mörker.
En förståndig person hade kunnat tala om att nu började den långa våren.
Men det råkade inte finnas nån förståndig person på stranden just då, bara ett förvirrat mumintroll som kröp på alla fyra mot vinden åt alldeles fel håll.
Han kröp och kröp och snön murade igen ögonen på honom och lade sig på nosen som en stor driva. Mumintrollet blev mer och mer övertygad om att det här hade vintern funderat ut för att en gång för alla visa honom att han inte klarade sig.
Först lura honom med en vacker gardin av sakta fallande snöflingor, och sedan kasta all den vackra snön i ansiktet på honom i en storm Just då, när han trodde att han började tycka om vintern.
Småningom blev mumintrollet arg.
Han reste sig upp och försökte skrika mot stormen han slog efter snön och gnällde lite, eftersom ingen ändå kunde höra honom.
Och så blev han trött.
Han vände ryggen åt snöstormen och lät bli att slåss. Först då märkte mumintrollet att vinden var varm. Den förde honom med sig in i yrsnön, den gjorde honom lätt och gav honom en känsla av att flyga.
Jag är ingenting annat än väder och vind, jag är en bit av snöstormen, tänkte mumintrollet och släppte taget. Det är nästan som i somras. man slåss med vågorna, och så vänder man och låter sig åka inåt i bränningen, seglar i väg som en kork med en massa små regnbågar i vågskummet och landar skrattande och lite lagom skrämd i sandstranden.
Mumintrollet bredde ut armarna och flög.
Skräms bäst du vill, tänkte han förtjust. Nu har jag kommit underfund med dig. Du är inte värre än annat bara man kommer underfund ned dig. Nu kan du inte lura mig längre.
Och vintern dansade vidare med honom över hela den långa stranden, tills han stod på nosen över den insnöade bryggan och såg ett svagt, varmt ljus genom badhusets fönster.
Jaså, jag är räddad, sa mumintrollet och var snopen. Det är bra synd att det spännande alltid ska ta slut när man inte är rädd för det längre utan äntligen kunde ha roligt.

Allt lika underfundigt och poetiskt skrivet av Tove Jansson ur Trollvinter.
Hon kan verkligen uttrycka stora mänskliga händelser i en enkel och skön historia.
Tack Tove.

Medvetande

Vad är det att vara medveten? Är det att veta mycket? Nej, jag tror inte det. Att vara medveten är att vara närvarande utan filter. Du ska kunna närvara utan fördomar, utan förutfattade mening och ändå våga stå i det. Människan kan nå medvetenhet genom kärlek- och ju fler som älskar varandra desto närmare kan vi komma medvetenheten. Jag tycker så synd om människor när de sitter fast - jag sitter själv fast många gånger, men det är underbart när jag får närvara- allt har så starka färger och är vackert. Det känns som om en dimma likt en jalusin dras upp framför ögonen.

Lika fantastiskt som det är att nå närvaro, lika förfärligt är det att sitta fast och sjunka ner i en negativ känsla. Det är verkligen förfärligt när jag sitter fast- jag får ett grodperspektiv och alla verkar så fula och förfärliga. Det är förfärligt att se djävulska drag i sina kamrater - och veta att det du ser det har du. Du kan inte se en känsla som du inte själv har- om du inte lärt dig under lång tid att leva med någon som har känslan du själv inte har.

Jag arbetar mycket med att försöka vara snäll med mig själv och förlåta mig själv när jag gör fel- och kommer jag till en egen förlåtelse av mig själv så blir jag fri. Fri från den situation som jag mått dåligt av eller där jag gjort illa någon. Vilket inte innebär att jag inte hamnar i samma situation igen, men försöker göra rätt nästa gång - ibland lyckas jag- ibland inte.
Jag önskar att jag kunde stiga mer i medvetenhet- men det finns så mycket att släpa på i omgivningen så att säga, - inte minst ungdomar och deras känslor och uttryck. Jag försöker verkligen få dem att våga tala och brinna för något- det kan vara vad som helst egentligen, bara de hittar en drivkraft framåt. Och de flesta ungdomar vet inte om hur tunga de är i själen och hur de sitter fast.

Så försöker jag vara öppen- men det är svårt. Jag är inte så öppen som jag vill, eftersom det tar en tid för mig att förändra mina föreställningar. Det svåraste är i alla fall likgiltighet. Likgiltighet är nog den värsta dödssynden.

Under Darwins tid så hade samhället den likgiltiga synen att man inte skulle hjälpa de fattiga i England. Det skulle bara innebära att de förde med sig ett dåligt arv- att inte veta hur man tjänar pengar och försörjer sig. När jordägarna köpte in modernare maskiner och verktyg upptäckte att de kunde odla den jord de tidigare gett till de fattiga i byarna. De tog tillbaks den och de fattiga fick flytta till områden som inte gick att odla på. Det var en stor katastrof för de fattiga jordlösa och de flyttade till avlägsna kustområden och till städerna.
Under en tid vävde familjerna i hemmen och det köptes av nasare som sedan sålde det vidare till fabrikörer. När vävmaskinen Jenny uppfanns försvann den inkomsten för många fattiga. De fick flytta in i städerna. Det innebar att städerna i Storbritannien fylldes med fattiga som inte kunde försörja sig. Charles Dickens beskriver det helt fantastiskt i t.ex Oliver Twist - även om Dickens också köpt den dåtida idén att arvet slog igenom och det visade sig i att lilla Oliver förenades med sin rika familj så småningom.
Senare lät man de fattiga bo i speciella kvarter, där de inte syntes och kunde sno av varandra.

När min dotter var 4 år ställde jag mig frågan om jag skulle kunna stjäla om jag inte hade mat till henne. Jag svarade mig omedelbart att det skulle jag kunna. Jag blev alldeles förkrossad att jag skulle kunna stjäla om mitt barn inte hade mat, men mitt inre var helt klar på det hela- om hon svalt skulle jag stjäla om jag inte hade pengar att betala mat med. Och då har jag bara ett barn.

Numera har vi flyttat fattigdomen till Afrika och Asien så vi slipper se de fattiga som svälter och dör. Jag såg en snabb glimt av ett krigsvittne från Somalia. Hon hade flytt med sina fyra barn och gömde sig på savannen. Hon hade skickat sin 8-åriga son till stan för att försöka få tag på mat. Hon blev intervjuad och hon sa: "Jag bryr mig inte om vem som vinner det här kriget. Jag bryr mig bara om att mina barn får mat och vi får leva i fred."

Det är min drivkraft också, men med tillägget att jag behöver pengar att betala mina räkningar och min hyra. Men jag har en annan dröm också. Att bli rik och kunna förverkliga mina drömmar på ett bättre sätt än idag- då jag hela tiden måste arbeta för att uppnå dem.

Makten håller på att centralisera i världen och vi måste se det. Det finns en motkraft och den är mycket enklare och krångligare. Ändra ditt medvetande.

A man found the cocoon of a butterfly. One day, a small opening appeared in the cocoon; the man sat and watched the butterfly for several hours as it struggled to force its body through that little hole. Then, it seemed to stop making any progress. It appeared as if the butterfly had gotten as far as it could, and it just couldn't go any further.

Then the man decided to help the butterfly, so he took a pair of scissors and snipped off the remaining bit of cocoon. The butterfly then emerged easily, but it had a swollen body and small, shriveled wings. The man continued to watch the butterfly because he expected that, at any moment, the wings would enlarge and expand to be able to support the body, which would contract in time. Neither happened! In fact, the butterfly spent the rest of its life crawling around with a swollen body and shriveled wings, and it was never able to fly.

What the man in his kindness and haste didn't understand was that the restricting cocoon and the struggle required for the butterfly to get through the tiny opening were God's way of forcing fluid from the body of the butterfly into its wings so that it would be ready for flight once it achieved its freedom from the cocoon.

Sometimes struggles are exactly what we need in our lives. If God allowed us to go through our lives without any obstacles, it would cripple us. We wouldn't be as strong as we could have been, and we would never fly.

- Author Unknown -

copy from the site http://www.grace24u.org/alesson.htm


En man fann en fjärilspuppa. En dag fanns det en liten öppning i puppan. Mannen satt och iakttog hur fjärilen i flera timmar försökte tvinga kroppen igenom det lilla hålet. Så kom fjärilen inte längre i sin strävan att krypa fram ur puppan. Den tycktes kommit så långt den kunde och det hade kommit till ett stopp.
Mannen bestämde att han skulle hjälpa fjärilen.han tog en sax och klippte bort puppan. Fjärilen var nu helt utanför puppan, men den hade en svullen kropp och små ihopskrynklade, obrukbara vingar. Mannen fortsatte att iaktta fjärilen, för han förväntade sig att snart, snart skulle vingarna vika ut sig och stödja och bära kroppen i luften. Men det hände inte.
Vad mannen i sin godhet och strävan att hjälpa till inte förstått var att fjärilen behövde krypa igenom det lilla hålet i kokongen. Det var Guds sätt att tvinga de vätskor som fanns i fjärilen till vingarna, så den kunde flyga när den av egen kraft krupit ut ur kokongen.
Ibland är strävan och att ta i, exakt vad vi behöver i livet. Om Gud skulle tillåta oss att gå igenom livet utan besvär så skulle det göra oss handikappade. Vi skulle inte kunna bli så starka som det var planerat och vi skulle inte kunna flyga.

Det är ju alltid en tröst.

"Mu isamaa on minu arm" in Estonian Song Festival 2009

Abandoned Houses

Estland och klassresan

Jag har varit på klassresa i Estland. jag planerade för den här resan i veckor och månader för klass 8. Jag hoppades på att den skulle bli en hit, men jag vet inte jag.
Jag har haft en tanke att de flesta revolutioner är blodiga och man mot man står mot varandra och skjuter på varandra och när de som skjutit bäst vunnit, så förföljer de de som inte sköt så bra.
I Estland var ju "the singing revolution" det som dominerade. Esterna sjöng under Stalintiden också, men bara sånger som ryska censuren godkänt. En av dem som gick igenom censuren var en estnisk sång och esterna kunde stå och sjunga de ryska sångerna och för dem oväsentliga sånger som Arbetets söner och Internationalen, bara för att få sjunga Mu ismamaa on minu arm, vilket är en en nationalsång idag.
Tyvärr har väl det smyginflytandet från det internationella väst gjort att ungdomen inte är lika medveten om sitt arv idag som de som var med 1991. Ja, så har det ju gått med oss också. Det enda intressanta är engelska popsånger i olika genrer- allt annat är trist och tråkigt. Jag är glad åt
Eleverna kände sig osäkra i främmande land. Det tog sig uttryck i att de klagade, längtade hem eller ville veta vad nästa steg på dagen var innan vi informerade dem. Jag hade två föräldrar med mig och de var fantastiska. De följde med, de fyllde ut där jag inte hade kapacitet och de skötte om gruppen när jag var koncentrerad på annat.
Några av barnen blev sjuka och låg på rummen och då stannade en av föräldrarna på hotellet för att stödja och supporta den som var sjuk.
Vi kom till Tartu Waldorfskola - eller Waldorfgümnasium som det hette. Jag hade hört att det var nedslitet och svårt, men jag möttes av en grön, skön skolgård, glada, ivriga barn, fantastiska ungdomar och om inte vackra, så i alla fall funktionsdugliga och bivaxlaserade väggar. Väggarna var stockmark målade dvs med akvarellfärg istället för mineralfärg, som gav en vacker lyster. Det var väldigt gosigt inne i småklasserna.

Ungdomarna träffade jämnåriga och så småningom blev de vänner. När det sociala flöt så
blev livet lite lättare för de svenska ungdomarna också. De tre sista dagarna hörde jag inget klagomål alls, vilket är positivt när man har ungdomar på 14-15 år med sig.
Jag förväntade mig väl inte att alla skulle tycka att det var bra, men några tyckte att det var så roligt att de köpte mig örhängen i tovad ull, som de tyckte passade.
Jag bar dem under många dagar, men kan inte bära samma örhängen länge, utan måste byta.
Det som slog mig hårt var de många övergivna husen i Estland. Det är något förfärligt tycker jag, när man ser övergivna hus. Tänk alla drömmar och förhoppningar som funnits hos dem som bott i huset och som sedan bara överges. Det väcker en förtvivlan på insidan av kroppen som är så obestämd att jag inte kan sätta ord på den. Men hus på hus, dröm på dröm raserade. Naturen lägger sin slöja över husen och täcker över dem med murgröna eller också går husbocken på husen och husen rasar ihop i murkna brädhögar, som i bästa fall kan användas som bränsle eller också återvänder brädorna till jord.
Det enda som då står kvar är en murstock. På ett ställe hade storken byggt bo i den kvarvarande mustocken uppe på skorstenen. Så naturen tar över, vilket på ett sätt är tröstande. Jag hoppas de drömmar människorna hade också begravs och jag hoppas att de inte bara var fyllda av rädsla utan också hopp.
Vi var på KGB cell museet i Tartu också. Där var det svårt att vara för det kändes nästan konkret hur rädslan fanns kvar i väggarna. jag tror att människor som förhördes där blödde, pissade på sig, sket på sig, grät, skrek och förbannade. Så kändes det i alla fall. Bilder där människor utan hopp i ögonen vandrade till gulag. Tänk att överlevnadsdriften är så stark att man låter sig vallas som boskap till slakt. Det var ju billigt också att frakta folk till slavarbete- De fick ju inte betalt och knappt något att äta. Jag har förstått att många som överlevt sett att ödet låtit dem överleva för att vittna om det som de varit med om.
Vad driver oss att behandla varandra så som vi gör?
Jag hade en man som hade en kurs i Järna som lärde oss en sång om övergivna hus. Ett spår finns på http://www.musikkonline.no/shop/displayAlbum.asp?id=31704.
Nu ska jag sova och slappna av.

Part 1 Rudolf Steiner: Philosophy Of Freedom

En värld ibland världar

Ja, det är intressant det här med kommunikation. Beroende av vem som säger vad till vem går antingen budskapet hem eller inte. Och går budskapet hem, så behöver det inte se ut som jag har tänkt mig, utan hämtas in i mottagaren i en annan skepnad. Hur många gånger har du upplevt att du mött en själssyster eller själsbror och så visar det sig att ni inte alls tänker lika utan det är en känslomässig förbindelse där hormonerna stämmer, just då och förhoppningsvis över tid. Om hormonerna inte stämmer över tid går man skilda vägar och undrar vad det var som gjorde att man drogs till den där människan. Nu använder jag man igen- Jag som avskyr generaliseringen man.
Jag sitter och lyssnar på en den ena en den andra ton-åringen och alla längtar efter att bli förstådda och sedda. Men då helst av de ungdomar man själv valt. Att någon annan, som man inte är intresserad av iakttar en och längtar efter ens sällskap är inte viktigt. Alla människor har ett centrum och det centrumet är världens mitt för den människan. Om du ser två människor ser du på två olika världar och om du ser tusen människor ser du tusen olika världar. Sedan må det vara en afrikan, en kines eller indier eller svensk alla har sin värld och sin tro utifrån sin verklighet.
Ge mig en enkel trollformel att se in i någon annans huvud.

Var inne på en antiwaldorfwebbsida och hittade denna vackra dikt

Jag söker i mitt inre
de skapande krafternas verksamhet
de skapande makternas liv.
Jordens tyngdkraft
säger mig
genom mina fötters ord,
luftens formkraft
säger mig
genom mina händers sång,
himlens ljuskraft
säger mig
genom mitt huvuds tanke,
hur världen i människan
talar, sjunger, tänker.

Jag kan inte, men jag kanske är hemmablind, se vad det är för mystiskt i den versen. Men den som skrivit på sidan läser väl antroposofi och waldorfpedagogik, som fan läser bibeln.