Jag funderade då
och funderar även nu över varför tyger från framförallt Sydamerika har så
starka färger - klaraste röda, intensiva
koboltblåa, skimrande turkosa, ljuva skogsgröna,
grälla rosa, knallgula och varmaste orangea i en randig blandning. Vackra och åtråvärda längtansfulla
färger, men alldeles för starka färger för en svensk själ, som jag är, att
bära. Den känslan fanns där som barn och den lever kvar ännu.
Men det är många
av, framförallt urinvånarna från t.ex. Peru (som inte, som peruanska medelklassen
och överklassen vill, eller tvingas av outtalade normer, klär sig
västerländskt) som sytt upp kläder i de här färgerna och bär dem till vardags.
Jag tror inte
urinvånarna uppfattar tygerna som starka och skrikiga. Jag har funderat fram
och tillbaka och en tid tänkte jag att det måste vara själva jorden och mullen
om absorberade färgerna. När jag blev äldre funderade jag över ljuset. – Ljuset gör att människans öga
inte uppfattar tygerna som skrikiga. Solens strålar träffar ju jordytan i en
tämligen rät vinkel under året i Peru och en större vinkel i norr (och söder).
Ljuset är så
vackert ljust och pastellfärgat och kvinnornas klänningstyger är duvblåa och
vita. Anspänningarna i min svenska
kropp släpper liksom, då man ser på tavlan. Havet och himlen förenas i
horisonten. Den vita stranden färgas rosa och orange av solnedgången. Kvinnorna
på bilden promenerar där det är lättast att vandra - där vågorna lagt stranden
tillrätta till en slät, relativt hårt packad gångväg.
Det nordiska
ljuset är lika pastellfärgat även då det är sol mitt på dagen på sommaren. Eller varför inte en kall vinterdag på fjället.
Min andra
erfarenhet vad gäller färg är att jag laserade med rött och det blev alldeles för
livligt. Lasyren med mineral-färgen levde sitt eget liv och det blev förfärligt
livliga väggar och ett rum svårt att vara i. Så jag kaseinvitade rummet
återigen tills jag inte längre frågade mig om jag behövde måla kaseinavitt en
gång till. Sedan målades rummet med gult och den ockragula var en snäll
mineralfärg lätt att måla med, men det måste gå snabbt. Rummet blev en kreativ plats att arbeta
på.
Den speciella färgsättningen
grundas på Goethes studier av färg. Goethe levde i Tyskland på 1700-talet. När
Goethe, som levde i Tyskland på 1700-yalet, var 37 år gammal reste han till Rom
för att studera konst.
Få konstnärer där arbetade medvetet med färgen. De lät
ofta slumpen styra färgvalet utan att arbeta fram en önskad effekt. Goethe, som såg färgen som ett
naturfenomen, där flerdimensioner i färgerna verkade i
måleriet, blev naturligtvis
besviken.
Han började forska i färgerna och då också skuggorna som färgerna
också påverkade. Han kom fram till att den färg som målades på väggarn hade sin
motsats, Det kan man verkligen tala om motsatspar. Att det finns så många
nyanser av gul!(?)! Att grått kan skifta i lila, gult eller rött beroende på
hur man blandar dem. Det är bara öppna ögonen gott folk, så kommer en mer
nyanserad färgrik värld att öppna sig.
En av de tysta
hjältarna som jag har en stor beundran för är waldorfläraren
Lars Vätte, som först bodde i Järna, senare i Lund för att slutligen arbeta i
Västerås. Han studerade Goethes sätt att se på färger och skuggor och lät måla
vissa rum på Västerås Waldorfskola efter färgläran. Det var komplicerat då en
skugga kunde påverka en annan skugga och bli en helt annan nyans i en dörrpost
t.ex.
Av honom lärde jag mig att
skuggorna och färgen på dem har betydelse. Det fanns t.ex. en grön nyans av
gardin på Uppsala waldorfskola, som i dagsljus var mer å det olivgröna hållet.
Men den hade en skugga, då solen sken igenom den, som var vackert blåröd. Det fanns
ett rum på skolan som var laserad i kallt citrongult där väggfärgen gav en
fantastiskt blå nyans i skuggan. Så det här med komplementärfärgerna stämmer,
men inte helt, är mina iakttagelser.
De olika färgerna har också
olika verkan beroende på var de placeras i rummet- på en vägg, på ett golv, i
taket. .