Vad är det att vara medveten? Är det att veta mycket? Nej, jag tror inte det. Att vara medveten är att vara närvarande utan filter. Du ska kunna närvara utan fördomar, utan förutfattade mening och ändå våga stå i det. Människan kan nå medvetenhet genom kärlek- och ju fler som älskar varandra desto närmare kan vi komma medvetenheten. Jag tycker så synd om människor när de sitter fast - jag sitter själv fast många gånger, men det är underbart när jag får närvara- allt har så starka färger och är vackert. Det känns som om en dimma likt en jalusin dras upp framför ögonen.
Lika fantastiskt som det är att nå närvaro, lika förfärligt är det att sitta fast och sjunka ner i en negativ känsla. Det är verkligen förfärligt när jag sitter fast- jag får ett grodperspektiv och alla verkar så fula och förfärliga. Det är förfärligt att se djävulska drag i sina kamrater - och veta att det du ser det har du. Du kan inte se en känsla som du inte själv har- om du inte lärt dig under lång tid att leva med någon som har känslan du själv inte har.
Jag arbetar mycket med att försöka vara snäll med mig själv och förlåta mig själv när jag gör fel- och kommer jag till en egen förlåtelse av mig själv så blir jag fri. Fri från den situation som jag mått dåligt av eller där jag gjort illa någon. Vilket inte innebär att jag inte hamnar i samma situation igen, men försöker göra rätt nästa gång - ibland lyckas jag- ibland inte.
Jag önskar att jag kunde stiga mer i medvetenhet- men det finns så mycket att släpa på i omgivningen så att säga, - inte minst ungdomar och deras känslor och uttryck. Jag försöker verkligen få dem att våga tala och brinna för något- det kan vara vad som helst egentligen, bara de hittar en drivkraft framåt. Och de flesta ungdomar vet inte om hur tunga de är i själen och hur de sitter fast.
Så försöker jag vara öppen- men det är svårt. Jag är inte så öppen som jag vill, eftersom det tar en tid för mig att förändra mina föreställningar. Det svåraste är i alla fall likgiltighet. Likgiltighet är nog den värsta dödssynden.
Under Darwins tid så hade samhället den likgiltiga synen att man inte skulle hjälpa de fattiga i England. Det skulle bara innebära att de förde med sig ett dåligt arv- att inte veta hur man tjänar pengar och försörjer sig. När jordägarna köpte in modernare maskiner och verktyg upptäckte att de kunde odla den jord de tidigare gett till de fattiga i byarna. De tog tillbaks den och de fattiga fick flytta till områden som inte gick att odla på. Det var en stor katastrof för de fattiga jordlösa och de flyttade till avlägsna kustområden och till städerna.
Under en tid vävde familjerna i hemmen och det köptes av nasare som sedan sålde det vidare till fabrikörer. När vävmaskinen Jenny uppfanns försvann den inkomsten för många fattiga. De fick flytta in i städerna. Det innebar att städerna i Storbritannien fylldes med fattiga som inte kunde försörja sig. Charles Dickens beskriver det helt fantastiskt i t.ex Oliver Twist - även om Dickens också köpt den dåtida idén att arvet slog igenom och det visade sig i att lilla Oliver förenades med sin rika familj så småningom.
Senare lät man de fattiga bo i speciella kvarter, där de inte syntes och kunde sno av varandra.
När min dotter var 4 år ställde jag mig frågan om jag skulle kunna stjäla om jag inte hade mat till henne. Jag svarade mig omedelbart att det skulle jag kunna. Jag blev alldeles förkrossad att jag skulle kunna stjäla om mitt barn inte hade mat, men mitt inre var helt klar på det hela- om hon svalt skulle jag stjäla om jag inte hade pengar att betala mat med. Och då har jag bara ett barn.
Numera har vi flyttat fattigdomen till Afrika och Asien så vi slipper se de fattiga som svälter och dör. Jag såg en snabb glimt av ett krigsvittne från Somalia. Hon hade flytt med sina fyra barn och gömde sig på savannen. Hon hade skickat sin 8-åriga son till stan för att försöka få tag på mat. Hon blev intervjuad och hon sa: "Jag bryr mig inte om vem som vinner det här kriget. Jag bryr mig bara om att mina barn får mat och vi får leva i fred."
Det är min drivkraft också, men med tillägget att jag behöver pengar att betala mina räkningar och min hyra. Men jag har en annan dröm också. Att bli rik och kunna förverkliga mina drömmar på ett bättre sätt än idag- då jag hela tiden måste arbeta för att uppnå dem.
Makten håller på att centralisera i världen och vi måste se det. Det finns en motkraft och den är mycket enklare och krångligare. Ändra ditt medvetande.
A man found the cocoon of a butterfly. One day, a small opening appeared in the cocoon; the man sat and watched the butterfly for several hours as it struggled to force its body through that little hole. Then, it seemed to stop making any progress. It appeared as if the butterfly had gotten as far as it could, and it just couldn't go any further.
Then the man decided to help the butterfly, so he took a pair of scissors and snipped off the remaining bit of cocoon. The butterfly then emerged easily, but it had a swollen body and small, shriveled wings. The man continued to watch the butterfly because he expected that, at any moment, the wings would enlarge and expand to be able to support the body, which would contract in time. Neither happened! In fact, the butterfly spent the rest of its life crawling around with a swollen body and shriveled wings, and it was never able to fly.
What the man in his kindness and haste didn't understand was that the restricting cocoon and the struggle required for the butterfly to get through the tiny opening were God's way of forcing fluid from the body of the butterfly into its wings so that it would be ready for flight once it achieved its freedom from the cocoon.
Sometimes struggles are exactly what we need in our lives. If God allowed us to go through our lives without any obstacles, it would cripple us. We wouldn't be as strong as we could have been, and we would never fly.
- Author Unknown -
copy from the site http://www.grace24u.org/alesson.htm
En man fann en fjärilspuppa. En dag fanns det en liten öppning i puppan. Mannen satt och iakttog hur fjärilen i flera timmar försökte tvinga kroppen igenom det lilla hålet. Så kom fjärilen inte längre i sin strävan att krypa fram ur puppan. Den tycktes kommit så långt den kunde och det hade kommit till ett stopp.
Mannen bestämde att han skulle hjälpa fjärilen.han tog en sax och klippte bort puppan. Fjärilen var nu helt utanför puppan, men den hade en svullen kropp och små ihopskrynklade, obrukbara vingar. Mannen fortsatte att iaktta fjärilen, för han förväntade sig att snart, snart skulle vingarna vika ut sig och stödja och bära kroppen i luften. Men det hände inte.
Vad mannen i sin godhet och strävan att hjälpa till inte förstått var att fjärilen behövde krypa igenom det lilla hålet i kokongen. Det var Guds sätt att tvinga de vätskor som fanns i fjärilen till vingarna, så den kunde flyga när den av egen kraft krupit ut ur kokongen.
Ibland är strävan och att ta i, exakt vad vi behöver i livet. Om Gud skulle tillåta oss att gå igenom livet utan besvär så skulle det göra oss handikappade. Vi skulle inte kunna bli så starka som det var planerat och vi skulle inte kunna flyga.
Det är ju alltid en tröst.
